Det här med böcker

Så, två dagar i rad är ju lite utav ett rekord numera. ”OOO ja, snälla håll i det”, säger ni? Ja, men jag ska absolut försöka.

En sak som jag känner har legat i vägen för mitt skrivande har varit att alla säger att man ska läsa så förbannat mycket för att kunna skriva bra. Sen är där en och annan författare som säger att de aldrig läst en bok men som ändå skriver jättebra. Så, jag tänkte att det ändå är bra att läsa lite mer än vad jag gjorde. Mest för att jag verkligen tycker om att läsa men sätter mig aldrig för att göra det för att iPad och Playstation pockar på uppmärksamhet. Just nu försöker jag bestämma mig för om jag ska börja med Divergent-serien, Mortal Instruments-serien eller Maze Runner-serien. Är det någon som läst och vill rekommendera så tar jag tacksamt emot tips.

Dessutom har vi i familjen en liten bokklubb numera. För att jag läser alltid en viss sorts bok och på detta sättet blir jag ”tvingad” att läsa andra sorters böcker. Vilket är bra för annars hade jag fått läsa ”Min mormor hälsar och säger förlåt” av Fredrik Backman t.ex. En bok som kanske inte kändes verklighetsförankrad men sen var det ändå en så sjukt bra story i grunden.

Så, som ni märkte så försvann min hemsida och ersattes av denna sida istället. Men vissa grejer följde med (och det kommer mera…) som t.ex. SMAKPROV på något jag skrivit. Det är en novell som jag då INTE vann en novelltävling med. Då kan man undra varför jag lägger ut den här, men jag gillar den. Det är ett typprov på mitt lite mer ”mörka” skrivande.


Höst

Det blåser, det regnar, löven faller och kylan drar in.

Usch så hemskt kanske en del tycker, men nä, inte jag. jag gillar mörkret. Jag tycker det är mysigt när det mörknar tidigt och att det inte är skinande sol när man går upp halv fem på morgonen. Jag kan lite uppskatta att själv få välja om jag ska tända lampan eller inte när jag går upp på morgonen.

Och sen kvällarna, med tända ljus inomhus och vajande gatulyktor utanför. Det är riktigt mysigt, det är då jag ska krypa upp i soffan med papper och penna (iPad och tangentbord) och skriva min stora roman. Eller läsa alla de där böckerna som jag alltid velat. Vad gör man istället? Det kan jag sammanfatta i ett bindestrecksord… TV-SERIER!!!

I slutet på sommaren så hade vi inte sett säsong 5 på Glee, vi var fortfarande fast på första avsnittet av säsong 5 på True Blood och på Netflix fanns bara upp till och med säsong 7 av How I met your mother.

På en och en halv vecka har vi plöjt säsong 5, 6 OCH 7 av True Blood. Säsong 5 av Glee och säsong 8 av How I met your mother (ska det dröja ett år till innan sista säsongen kommer ut på Netflix så kommer jag bli kinkig). Detta är mer serier än vad vi sett på ett halvår innan. Nu ska vi börja på säsong 3 av Walking Dead (ja vi är lite sena…) och sen är vi också sugna på Penny Dreadful OCH True Detective (det är nog bara vi i hela världen som INTE sett den än). Dessutom kommer Dragon Age Inquisition ut den 20 november så ni förstår ju själva att det är busy busy busy här hemma, möjligen doin’ nothing att all som Ace Wilder sjöng men tv-serier är ej att förakta. Mycket inspiration och stoff kan samlas från dessa.

SPOILERALERT HÄR NEDAN. HAR NI MOT FÖRMODAN INTE SETT SISTA SÄSONGEN AV TRUE BLOOD SÅ LÄS INTE MER…

Så, alltså, jag blev besviken som satan. Det var lite ett Disney-ending men ändå inte. Hela sista säsongen var lite dryg men jag har förvisso tyckt att den tappat ända sedan säsong 3 tror jag det var, när den där konstiga varelsen som fick alla att ha sex hela tiden dök upp. Det var kanske en vag beskrivning eftersom serien lite går ut på att alla har väldigt mycket sex i alla möjliga och löjliga situationer. Allt som allt så ger jag serien som helhet 4 av 5 och jag måste säga att Sookie och Pam är de två karaktärer som verkligen gör serien fantastisk.


Missed me?

Heeeeeeeeeeere I am!!

Jag har suttit i fängelse de senaste månaderna, maximum security, ingen möjlighet att blogga alls. Mitt brott? Jag stal tryffelsalami, mängder med tryffelsalami. Till slut startade jag en importfirma och smugglade in tryffelsalami, tryffelsalt och tryffelolja. Det var billigt och det sålde som satan. Plötsligt kom dom på mig. Jag stod på möllan bland alla torghandlarna, tyckte att jag smälte in i min regnbågsmössa och min rosa onepiece. Jag försökte sälja hela konceptet, jag försökte se ut som en gris, en sådan där som sniffar upp tryffel.

Under förhöret fick jag höra att tryffelsvin inte är rosa, jag hade gjort bort mig. Kriminalarna var fast beslutna om att jag inte var helt frisk och jag gled med på det tåget. Det var mycket bättre att få psykvård än att sitta i fängelse tänkte jag.

Nu några månader senare sitter jag här och sniffar på några skivor tryffelsalami som jag handlat i delikatessen på Malmborgs, funderar på om jag ska äta dom eller om jag ska låta bli. Det är bara en liten tugga sen är jag tillbaka i träsket igen, smugglarfingrarna vill tillbaka in i spelet.

Det kan också bara vara så att jag börjar bli hungrig och förlora förståndet. Jag har naturligtvis inte suttit inne, jag har bara varit så jäkla lat. Men det ville jag ju inte säga, det lät coolare med tryffelsmuggling.

I vilket fall som så är bloggen tillbaka i välbekant form, liten ändring i adressen bara, så glöm inte att bokmärka eller följa eller något annat sådant så att DU inte missar mina framtida äventyr. Jag hade tänkt att jag skulle blogga oftare jag hade tänkt att jag kanske skulle försöka blogga minst en gång i månaden, kanske en gång i veckan eller ja, egentligen oftare. Men det börjar bli lite som nyårslöften detta, men, jag måste ändå säga, det känns skönt att vara tillbaka och att låta tangenterna glöda under mina galenheter.


Kan man bara få vara?

Idag kommer jag att bli allvarlig, lägger en varning här nu i början tänker jag, så att ingen blir besviken att min vanliga lättsamhet är som bortblåst i samhällets hårda vindar.

Den här nyheten om två tjejer som blivit skamlöst dåligt behandlade gjorde ont i hjärtat på mig. Kanske för att det ligger så nära mina egna upplevelser, några som jag tänker dela med mig av här. Nyheten handlar om två 11-åriga tjejer som älskar att spela fotboll och som verkar vara riktigt duktiga. De är kortklippta och ”grabbiga” i klädseln och detta har medfört en hel del onda handlingar. På en fotbollscup i Åhus var det alltså föräldrar och ledare i motståndarlaget som häcklade dessa tjejer, kallade dom för killar och gick dessutom fram och tog foton på dom under prisutdelningen. Vad kallar man detta för? Mobbning? Kränkning? Hemskt och omoget? Jag tycker personligen inte att det finns ord för detta, vuxna människor som beter sig på detta sätt? Men det är inte helt ovanligt.

Jag själv har alltid varit grabbig, kortklippt och gillat att spela fotboll med killarna. På mellanstadiet började jag klippa mig kort och experimentera med olika färger. Jag gick aldrig i kjol eller klänningar, jag sminkade mig aldrig, jag ingick inte i normen. Detta var faktiskt nära att ta mitt liv, det i samband med att jag inte riktigt förstod vad som hände är jag började inse att jag var kär i tjejer. Att alltid höra frågan; ”Är det en tjej eller en kille”; det tär på självförtroendet det gör ont. Det är inget man visar, man vill inte visa att alla dessa skämt eller dessa ”misstag” att definiera ens kön är något som egentligen har betydelse. Jag vet ju själv, det räcker väl? Jag hade turen att det fanns vissa människor i min närhet, vissa vänner som istället tyckte att min androgyna uppsyn var något positivt, några nära vänner och även min allra första förälskelse lyckades få mig att känna mig hel trots allt.

Detta har följt mig upp i vuxen ålder, det är fortfarande barn som frågar sina föräldrar om det är en pojke eller en flicka som står framför dom. Ett tips till föräldrar, svara på era barns frågor. Det känns absolut bättre ifall ni svarar ert barn än att barnen fortsätter fråga femton gånger till och stirrar som om världen är på väg att gå under.

Jag kan klart säga att det inte stör mig längre, men det gör det ibland. Så varför börjar jag inte sminka mig och låta mitt hår växa ut? Jag har testat det, men det är inte jag det är inte den jag är. Jag är jag. Jag definierar mig som en kvinna även om jag inte passar in i samhällets norm av detta. Men frågan jag ställer mig är denna, visst är det dags att vi ändrar på dessa normer? Visst är det dags att vi slutar mobbar 11-åringar för att de valt att klippa håret? Stör det någon att de valde detta? Det betyder inte att de VILL vara killar, det betyder inte att man har en könsidentitetskris (inte alltid). Men mobbningen kan skapa stora problem, större än ni kanske anar när ni går fram och tar en bild av någon i hånande syfte.

Seriöst, 2014 har vi väl ändå kommit längre än så? Eller?


Vampyrer i min uppväxt

Jag kommer inte ihåg min första kontakt med vampyrer. Det kan ha varit Bram Stokers Dracula med en superb Gary Oldman i titelrollen. Keanu Reeves och Winona Ryder försökte säkert sitt bästa men när man tittar på filmen idag så blir man lite mörkrädd över att det tydligen var de bästa skådisarna som de kunde hitta just då.

Sedan den där första kontakten så har jag sett ändlöst många vampyrfilmer, skrivit ändlöst många noveller och ”börjor” på vampyrromaner och läst väldigt många vampyrböcker.

En vampyrs bekännelser är också en av de bättre vampyrfilmerna som finns. Tom Cruise, Brad Pitt, Antonio Banderas, Christian Slater och en som vanligt irriterande Kirsten Dunst. Vem tyckte inte lite synd om Lestat att han blev innebränd och kastad till krokodilerna bara för att återkomma som en något lite mindre snygg Lestat (en stund i alla fall).

Det finns däremot en hel del dåliga vampyrfilmen, tyvärr är denna listan väldigt mycket längre. Lucy Liu har gjort en extremt dålig som heter Rise, Twilightfilmerna är ju egentligen rätt så löjliga om man inte bara stirrar på Kristen Stewart, jag menar, vampyrer som glittrar??

Nu kommer jag till poängen rätt snart…

När jag var yngre tyckte jag om att titta på romantiska filmer, typ Dirty Dancing, Somekind of wonderful och Boys on the side var några filmer som jag tittade på många gånger. Framför allt ”Somekind of wonderful”. Eric Stoltz och Mary Stuart Masterson spelar bästa vänner. Hon är kär i honom men han är kär i skolans populäraste tjej, spelad av Lea Thompson. Anledningen att jag tittade på just denna var möjligtvis lite för Mary Stuart Masterson och hennes snygga androgynitet. MEN även Lea Thompson som jag alltid gillat!! Jag menar vem älskar inte ”Howard the duck”?

Nu är poängen nära, jag lovar…

Igår kunde jag kombinera två av dessa saker från min barndom, vampyrer och Lea Thompson. Jag såg en film, Vampire Academy. Den kanske verkar lite löjlig vid en första anblick men den var faktiskt riktigt underhållande. Som vampyrreferens var den kanske inte tillfredsställande men den var rolig och charmig. Den handlar då om vampyrer; Moroi:s som skyddas av Damphirs (människor) från framför allt Strigoier (vampyrer som gått över till mörka sidan). Lite i high school miljö får man följa prinsessan Vasilisa som är den sista i sin ätt och hennes Damphir, Rose. Som sagt, roande, catchy story och en slut som är upplagt för en tvåa.

Så, ni förstår vampyrkopplingen men kanske inte Lea Thompson? Jo, hon har en dotter som är väldigt lik henne Zoey Deutch och hon spelar Rose, Damphiren.

Se den absolut!


Böcker och konsten att cykla

Jag har fått hjärnskakning en gång i mitt liv. Jag kommer inte ihåg exakt vilket datum men det var under andra året i gymnasiet, möjligen tredje. Jag läste Svenska B och var på väg till nationella provet i denna kurs. Jag ÄLSKADE nationella provet, i alla fall i svenska. Not so much i matte, inte efter Matte A i alla fall. Anythawho, jag cyklade med min kompis, Johan, då våra styren på något sätt kopplades samman och jag föll i asfalten med huvudet först. Hade jag hjälm på mig? Ja, naturligtvis hade jag det som den laglydiga (nä, det var inte lag) medborgare jag är. Jag fick i alla fall ont och en snabbt växande bula men jag skulle till skolan för att skriva uppsats, mitt liv gick ju ändå ut på att skriva (kanske inte bara det, men det andra pratat jag inte om här).

Det slutade med att satt hos sjuksköterskan i en timme innan min kära mor fick för sig att svara i telefon för att sedan hämta en kräkande hjärnskakningsdotter som mest bara tänkte på att hon inte skulle kunna få MVG på varken nationella provet eller kursen i sig (tydligen hänger det där ihop).

När jag var ännu yngre, typ 8-9 hade jag ett cykelrace på en inhägnad fotbollsplan. Från det ena målet till det andra. Jag vann, mest för att jag inte hade vett nog att bromsa innan jag kom fram till stängslet som inhägnade denna fotbollsplan och jag fick cykelstyret rätt i magen. Det gjorde också ont. Vännen jag race:a med hette Johan, det var inte samma Johan.

Detta fick mig att tänka på att jag INTE borde cykla med folk som heter Johan. Det fick mig även att tänka på att jag har ju faktiskt slukat en bok. Jag har inte slukat en bok på detta sätt sedan ”Stjärnor utan svindel” fick mig att andas lite lättare i min lilla garderob, eller om jag redan var ute ur den då, den gav i alla fall ett djupt intryck på mig. Varför tänkte jag på denna slukade bok? Där var en karaktär som hette Johan, ingen stor roll men en bra karaktär, viktig på något sätt.

”Tillbaka till henne” av Sara Lövestam är utan tvekan den bästa bok jag läst. Jag säger inte att jag läst tonvis med böcker men det är ändå ett antal jag blickat mig genom. Sara skriver på ett sätt som jag tror liknar mitt eget sätt att skriva lite, fast med mycket bättre vokabulär och grammatik (så är hon ju svensklärare till vardags). Eller så vill jag bara att mitt skrivsätt ska vara lite likt, det där lite skämtsamma, lite svarta men ändå så poetiskt.

Boken handlar i huvudsak om en kvinna i nutid, Hanna och en kvinna för 100 år sedan, Signe. Också handlar den om Saken förstås. Kvinnorättssaken, rösträtten! Det är en fantastisk historia om bitterhet, kärlek, längtan och spänning. Alla dessa ledtrådar man får i nutid som nystas upp i kapitlen om dåtid gör att man vänder sida efter sida utan att ens andas. Karaktärerna är sådär underbart djupa, man lär känna dem, irritera sig på dem och älska dem på samma gång. Det var 600 sidor och det tog mig två dagar, sen var det över. Var det kärlekshistorierna, var det bitterheten, var det meningarna kring Arbetsförmedlingen eller var det den kittlande känslan av att få läsa någon annans brev? Även om det var ”fejk-brev” så var det ju ändå karaktärernas hemliga ord till varandra!

Visst var det härligheten förr? Att skriva brev till varandra? Jag är inte så gammal men jag skrev en massa brev när jag var ung. Det fanns inget så spännande som att sprätta upp ett nytt brev från en brevvän i Japan eller från den där första flickvännen som bodde så långt bort.

Jag tappade tråden men läs ”Tillbaka till henne”, läs Sara Lövestams blogg, den är hysteriskt rolig.

Jag tappade andan när jag läste denna bok, jag vände blad i ilska och vemod och framför allt, lusten att skriva infann sig vareviga sekund från det att jag öppnade första sidan. Det är den bästa bok jag läst.

Det enda som stör mig är, jag fick denna bok i trettioårspresent, den har alltså legat i ett år utan att jag förmått mig att ta upp den och läsa den. Jag har tänkt, snart, ska bara bli färdig med A song of ice and fire. Hade jag bara vetat, då hade jag läst den på hotellet i Skogshoved, på balkongen, med havsutsikten.

Och just det!! Ha alltid hjälm på er när ni cyklar!! (Jag kan ha ljugit ovan om min laglydighet som medborgare)


Chili

IMG_2725

För drygt sju år sedan så kom det in en rödtott i mitt liv. Hon var liten, tunn och bråkig som satan. Vad jag inte kunde ana var den roll hon skulle komma att spela i mitt liv. Från det att jag fått hem henne så dröjde det inte länge förrän hon alltid mötte mig vid dörren när jag kom hem. Hon kom alltid och buffade lite extra när jag var ledsen och hon tyckte om att prata med mig när vi gick hemma och mös.

Chili var den röda katten som fångade mitt hjärta och som alltid funnits vid min sida. De knasiga saker hon alltid gjorde och den lite småkorkade framtoningen hon lade till med.

Nu är det så tomt här hemma, trots att det finns katter kvar. Det kommer aldrig att bli sig likt utan hennes jamande, grymtande och spinnande. Men hon har det bättre nu…

Hon var ju faktiskt världens underbaraste katt.

http://therese-andersson.se/chili-in-memoriam.html <<– Bildspel


Bot och bättring

Det finns inga ord för hur dålig jag är på att blogga. Min enda ursäkt är att det har hänt en hel del i livet. En tjänst har bytts till en annan, sommaren kom och däremellan förflöt en hel del tid som jag aldrig får tillbaka.

Jag har precis läst ut ”A dance with dragons” George RR Martins femte bok om äventyren i Westeros. Jag behöver nu prata med någon som också läst ut den femte boken för jag måste ventilera och jag måste bara prata med någon. Jag är förkrossad, omintetgjord och knäckt. Jag vill att den sjätte boken ska komma nu, NU!

Annars har vi tagit det mogna och mycket nödvändiga beslutet att ändra om i våra vanor. Med vi menar jag inte jag och en ny personlighet som jag har utvecklat (det är inte så illa…än) utan jag och min fru naturligtvis. Vi ska då lägga om våra liv för träning, ja, det kommer bli sweet. Jag har naturligtvis köpt en teknisk grunkegrej för att göra detta roligare. För mig är det mycket lättare att göra en sådan helomvändning om jag dessutom har en teknisk grej som hjälper mig att komma ihåg saker och registrera grejer och dessutom räknar steg om dagarna!! Det kan ju inte bli bättre. Jag köpte alltså då en Jawbone Up24. Jag återkommer om en månad eller två om resultatet från detta köp.

I spelvärlden är det nu kaos, jag spelar GTA V, Diablo III, Walking Dead S2, Wolf Among Us, Thief och Watch dogs. Lite kort kan jag bara säga att jag köper nu inga nya spel förrän den 7 oktober då Dragon Age Inquisition kommer ut och om det inte vore för att jag inte vill att sommaren ska vara över så hade jag velat spola fram tiden till dess, för det spelet ser helt AMAZING ut!
Kort om de spel jag faktiskt spelar; GTA V – kul, våldsamt, irriterande; Diablo III – kul, tvåspelarlägeYAY, våldsamt; Walking Dead S2 – ÄLSKAR detta spel; Wolf Among Us – Gud vad jag känner för att skriva när jag spelar detta spel.
Watch dogs då? Än så länge är jag inte övertygad, jag tycker att det blir som i Assassins Creed, upprepningar till tusen. Ändå sitter jag och dreglar över nya Assasins, Unity. Vive la revolucion! (Med reservation för stavningen)

Nu ska jag hålla kväll, med en cola, Walking Dead och kvinnan i mitt liv.


Alla dessa projekt

Prokrastinera. Säg det några gånger efter varandra. Jag har skrivit om det förr på min blogg, min förmåga att prokrastinera till sista sekund. Någon gång är jag säker på att det har handlat om någon deadline, gärna i skolvärlden. Jag är en mästare på detta fenomen, denna underbara bedrift att inte göra det jag ska fastän jag vill egentligen. Nu kommer jag med andra ord in på det som jag antagligen oftast tjatat om på min blogg, att jag INTE skriver trots att det är så viktigt för mig.

Jag sätter igång en massa projekt och sen kommer jag på en mängd ursäkter till att inte sätta igång. Måste göra research först, måste först outline:a, måste först göra karaktärsintervjuer, måste först…. Ja ni förstår, det är en hel del som jag måste göra först. Gör jag dessa saker då? NEJ?! Jag gör ju inte det. Frågan bli ju nu, vad ända in i norden gör du då??

Ehh, Netflix, ehh, ps3, ehh, ps4. Ja, precis, ni förstår ju. Prokrastinerar!

Oooo, om jag tittar på detta så får jag inspiration eller ooo, om jag bara spelar en stund så har jag slappnat av huvudet tillräckligt mycket för att skriva. Slappnat av huvudet för att skriva???? Jag förstår inte ens mina egna skäl vilket gör mig extremt förvirrad och vilsen.

Så, vad är min poäng? Att man måste bara göra det, de där sakerna man vill. Man ska inte fundera så mycket kring att man kanske inte lyckas eller att man inte når hela vägen fram, för det är resan dit som ändå är det viktigaste och att man gör saker som man mår bra av (naturligtvis inom ramen för att INTE skada andra).

Så, jag undrar om där är något bra på Netflix…


Jag har sett en film…

Och spelat ett spel.

Filmen heter ”The big wedding” och har en rätt lång lista på kändisar, Robert De Niro, Susan Sarandon, Diane Keaton, Topher Grace, Katherine Heigl och Amanda Seyfried för att nämna några. Visst låter det som ett lyckat recept?
Trailerna utlovade skratt och knasiga förvecklingar á la ”La cage aux folles” och vi bestämde oss för att hyra den.
Visst har jag byggt upp detta som att ni nu tror att jag kommer såga denna film.
The plot… Robert De Niro spelar snuskig konstnär som har varit gift med Diane Keaton men numera lever med Diane Keatons bästa vän, Susan Sarandon. Tillsammans med Diane Keaton har han dock två biologiska barn och en son adopterad från Colombia. Nu ska adoptivsonen gifta sig (med Amanda Seyfried) och då har han bjudit in sin mamma till bröllopet och hon är VÄLDIGT katolsk i sin syn på äktenskapet och tycker alltså att skilsmässa är ingen bra grej. Så sonen ber sina föräldrar att agera gifta och Susan Sarandon som har fixat all mat och allting får helt enkelt lämna stället, men återkommer lite då och då. Lägg till brudens rasistiska föräldrar så blir det ju knappt bättre.

Det händer med andra ord väldigt mycket och man hinner inte alltid riktigt känna med karaktärerna just eftersom detta är en komedi och de har oftast bara 1 timme och 30 minuter på sig att förmedla allt och sedan lämna oss med en megasuperhappyfeeling i magen. Det fattas något och jag orkar inte riktigt ta in allt, dock finns där några roliga scener och allt som allt så är den klart sevärd. Men, man kan lika gärna se vilken film som helst i denna genre, den har inget överdrivet speciellt…

Spelet, det är Diablo 3 och det har jag inte hunnit spela tillräckligt länge för att skriva om, eftersom jag stängde av för att se filmen =)


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 115 andra följare