Glad första advent!

Idag är det första advent. Det känns som en vanlig söndag, det ser ut som en vanlig söndag och det är en vanlig söndag. Förutom att folk träffas i större utsträckning, tänder ett ljus av fyra och bara allmänt ”gladadventar” sig lite överallt.

När jag var liten betydde första advent att strykbrädan stod i den smala hallen och jag fick krypa under brädan (vad man var smidig när man var liten), det var julagardinerna som skulle upp. Jag följde med pappa ner i källaren för att ta upp STORA lådan med julpynt. Förväntansfullt öppnade man lådan och såg precis samma saker som året innan men med helt nya ögon. Allting stod alltid på exakt samma ställe så det var inte heller någon överraskning men det var ändå förbaskat kul att sätta upp det. Det var varmt hemma, ljus tända, ibland glöggdoft och allting var bara mysigt och framför allt så visste man att julafton var snart här. Bara tre jädrans ljus till att tända sen var det julafton.

Detta året har jag känt lite av den julglädjen och längtan som jag hade som barn. Kanske är det för att jag äntligen känner mig som hemma, har en egen liten familj och tänder våra egna små ljus här hemma. Jag längtar till julafton när man sitter där med brorsbarnen och tittar på Kalle Ankas jul och säger varenda replik i ljus Ferdinandfalsett och suckar när mamma tvunget ska sjunga med till Djungelbokens, ”Var nöjd med allt som livet ger”, men hade hon inte gjort det så hade det inte varit jul. Sen maten, sen klapparna, och det är där gott folk som den största förändringen sker från barn till vuxen.

Visst var det roligt att ge en present till mamma och pappa som man hade gjort själv och sett dom bli jätteglada (även om presenten kanske inte var något speciellt). Men, det roligaste var ju naturligtvis att få presenter. Jag blev helt galen av farmors trick att lägga ner ett badlakan i en chokladkartong att jag fortfarande halvt förväntar mig en liten handduk när jag öppnar en ny Paradis-ask.

Men nu i vuxen ålder är det på fullaste allvar roligast att ge (även om ja, det är roligt att få också, faktiskt, väldigt roligt). Det är ibland nästan så att man är mer spänd på att se andra öppna presenterna man gett än att öppna de man själv fått och då har man ändå köpt saker som står på önskelistan, så de är ändå inte helt oförväntade.

Men först väntar det andra överraskningar och händelser innan det blir jul. Jag jobbar mina sista fem dagar på mitt nuvarande jobb, en av mina stora drömmar går äntligen i uppfyllelse – att en hund snart tassar in genom vår dörr och våra hjärtan och för den trogna skara som följer min blogg kommer det snart en pälsrelaterad överraskning som jag själv är väldigt spänd inför!


Kärleksfilm

Idag har jag varit hemma för att jag är krasslig. Då brukar jag orka att antingen spela tvspel eller titta på film. Morgonen gick åt att spela Dragon Age 2 i väntan på Dragon Age 3 (eller Inquisition som det heter).

På eftermiddagen fick jag för mig att jag ville se en romantisk film. Jag ville helst se en romantisk film med gaytema. ”Varför detta?”, undrar ni kanske där hemma i stugorna och ni inser ju också att ni kommer att få ett hyfsat långt svar angående varför det INTE går att se en romantisk film med gaytema, nästan i alla fall.

På Netflix finns det en massa filmer som heter Eating out (man skulle kunna tro att det handlar om flator, men nej). Det finns även Loving Annabelle (nej, detta är inte en slags homoversion av skräckfilmen). Room in rome, en fantastiskt dålig och fantabulöst konstig film. Det finns naturligtvis en hel del av dessa filmer och jag vet inte om alla har det så här (eller om jag på något sätt är kartlagd av Netflix) men när jag har igång Netflix på min AppleTV så finns där en genre som heter ”Gay och lesbiska filmer”.
Spännande!

Nej, inte speciellt. Det finns vissa guldkorn, Brokeback mountain och Monster. Monster är kanske dock inte någon kärleksfilm som jag då letade efter idag. Och även om Timmarna är väldigt bra så fokuserar den inte riktigt på en kärlekshistoria.

I alla fall, idag testade jag att titta på några av dessa. Jag hade gått genom de flesta som handlar om flator sedan innan för att inse att, nä, det var inte speciellt bra. När jag sedan började på bögfilmerna så undrade jag samma sak som när jag såg flatfilmerna. Varför måste det se ut som en porrfilm? Det är så väldigt sexfixerat och nä, jag är inte pryd men att se en film med sexscener utan någon som helst mening, ja, det blir som att titta på en porrfilm tycker jag.

Det jag efterfrågar är en ”The Notebook”, en Pretty Woman eller varför inte en Bridget Jones i gayversion. Än så länge har jag bara lyckats komma över en film som har samma kvalitet som ”vanliga” filmer. Det är ”Imagine you and me” med Piper Perabo och Lena Headey, sjukt bra film. Bra känsla, bra dialog, kort och gott, en riktigt fin kärlekshistoria.

Så kommer vi till nästa fråga som kanske uppkommer, varför måste det vara gaytema? Ja, för att jag kan relatera till det. När jag ser typ The Notebook så kan jag absolut bli tårögd och verkligen känna med karaktärerna men i Imagine you and me så är det som att; ”Det där, det skulle kunna hända mig”. Igenkänningsfaktor är viktigt i romantiska filmer. Så snälla någon, gör några bra kärleksfilmer. Så man slipper se samma 4-5 filmer om vartannat, hela tiden!


Jojo

Jag har aldrig varit smalsmal. Jag har alltid varit liksom lite lagom, förr i alla fall. I dag är jag lite mer än lagom kan man säga för att uttrycka det lite PK.

Men jag var rätt nöjd med mig själv i gymnasiet, tyckte kanske att jag kunde vara lite smalare och lite mer tränad men det var inget som var jobbigt.

Sen flyttade jag hemifrån, till en annan stad, misstrivdes något enormt och gick upp en hel massa i vikt. När vågen visade 105 kilo och jag såg bilder där mitt ansikte var som en fotboll så insåg jag att något måste göras. Fast det var inget aktivt från min sida som gjordes.
Jag hade flyttat till Malmö, köpt en lägenhet men separerade ganska så snart och blev själv i lägenheten. Det är rätt jobbigt att lyckas försörja sig på en deltidslön och ta över lån på en halv miljon. Men, jag gick till och från jobbet och hade inte råd att köpa så mycket mat (efter att jag handlat ändlösa mängder med Power King) så jag gick ner i vikt. Mycket.

På tre månader gick jag ner 25-30 kilo och var jätteglad. Kanske inte världens mest hälsosamma viktnedgång men det redde sig väldigt bra med både hud och hälsa.
Jag började träna, det var badminton, innebandy och styrketräning förutom det att jag gick eller cyklade flera kilometer om dagen och den dagen jag kom i ett par jeans som jag länge trånat efter på Vero Moda, det var kanske möjligen den bästa dagen i mitt liv, ditintills.

Vad hände sedan? Ja, bra fråga, jag bytte jobb, rörde mig inte alls lika mycket, hade inte möjlighet att träna de tider längre och letade inte upp nya tider att träna på, åkte mer bil och ja… Åt mer. Framför allt drack mer läsk.

Jag blev återigen överviktig, trots att jag varit så nära att bli riktigt riktigt nöjd med min kropp.

Nu är jag sjukt missnöjd, men det är inget jag direkt tänker på. Det är mer att allt är jobbigt, allt är sjukt jobbigt när man går och bär på extrakilon. Knäna gör ont, ryggen gör ont, fötterna gör ont och det gör ont i hjärtat, främst för att man låtit det gå så långt igen. Men vad gör man? Hur lätt är det egentligen att vända?

Idag påbörjade jag en detox/diet-kur som jag hoppas ska ge mig den första boost jag behöver för att ta mig själv i kragen. Jag ska ta min hälsa på största möjliga allvar, för utan min hälsa så kan jag ju inte göra allt det jag vill här i livet. Det är dags att ta det på allvar, man är ju inte tjugo längre… Även om jag inte fick byta in min Triss-lott häromveckan eftersom jag inte hade mitt leg med mig.

Naturligtvis gör jag detta tillsammans med frugan, superpepp på den!


Det här med böcker

Så, två dagar i rad är ju lite utav ett rekord numera. ”OOO ja, snälla håll i det”, säger ni? Ja, men jag ska absolut försöka.

En sak som jag känner har legat i vägen för mitt skrivande har varit att alla säger att man ska läsa så förbannat mycket för att kunna skriva bra. Sen är där en och annan författare som säger att de aldrig läst en bok men som ändå skriver jättebra. Så, jag tänkte att det ändå är bra att läsa lite mer än vad jag gjorde. Mest för att jag verkligen tycker om att läsa men sätter mig aldrig för att göra det för att iPad och Playstation pockar på uppmärksamhet. Just nu försöker jag bestämma mig för om jag ska börja med Divergent-serien, Mortal Instruments-serien eller Maze Runner-serien. Är det någon som läst och vill rekommendera så tar jag tacksamt emot tips.

Dessutom har vi i familjen en liten bokklubb numera. För att jag läser alltid en viss sorts bok och på detta sättet blir jag ”tvingad” att läsa andra sorters böcker. Vilket är bra för annars hade jag fått läsa ”Min mormor hälsar och säger förlåt” av Fredrik Backman t.ex. En bok som kanske inte kändes verklighetsförankrad men sen var det ändå en så sjukt bra story i grunden.

Så, som ni märkte så försvann min hemsida och ersattes av denna sida istället. Men vissa grejer följde med (och det kommer mera…) som t.ex. SMAKPROV på något jag skrivit. Det är en novell som jag då INTE vann en novelltävling med. Då kan man undra varför jag lägger ut den här, men jag gillar den. Det är ett typprov på mitt lite mer ”mörka” skrivande.


Höst

Det blåser, det regnar, löven faller och kylan drar in.

Usch så hemskt kanske en del tycker, men nä, inte jag. jag gillar mörkret. Jag tycker det är mysigt när det mörknar tidigt och att det inte är skinande sol när man går upp halv fem på morgonen. Jag kan lite uppskatta att själv få välja om jag ska tända lampan eller inte när jag går upp på morgonen.

Och sen kvällarna, med tända ljus inomhus och vajande gatulyktor utanför. Det är riktigt mysigt, det är då jag ska krypa upp i soffan med papper och penna (iPad och tangentbord) och skriva min stora roman. Eller läsa alla de där böckerna som jag alltid velat. Vad gör man istället? Det kan jag sammanfatta i ett bindestrecksord… TV-SERIER!!!

I slutet på sommaren så hade vi inte sett säsong 5 på Glee, vi var fortfarande fast på första avsnittet av säsong 5 på True Blood och på Netflix fanns bara upp till och med säsong 7 av How I met your mother.

På en och en halv vecka har vi plöjt säsong 5, 6 OCH 7 av True Blood. Säsong 5 av Glee och säsong 8 av How I met your mother (ska det dröja ett år till innan sista säsongen kommer ut på Netflix så kommer jag bli kinkig). Detta är mer serier än vad vi sett på ett halvår innan. Nu ska vi börja på säsong 3 av Walking Dead (ja vi är lite sena…) och sen är vi också sugna på Penny Dreadful OCH True Detective (det är nog bara vi i hela världen som INTE sett den än). Dessutom kommer Dragon Age Inquisition ut den 20 november så ni förstår ju själva att det är busy busy busy här hemma, möjligen doin’ nothing att all som Ace Wilder sjöng men tv-serier är ej att förakta. Mycket inspiration och stoff kan samlas från dessa.

SPOILERALERT HÄR NEDAN. HAR NI MOT FÖRMODAN INTE SETT SISTA SÄSONGEN AV TRUE BLOOD SÅ LÄS INTE MER…

Så, alltså, jag blev besviken som satan. Det var lite ett Disney-ending men ändå inte. Hela sista säsongen var lite dryg men jag har förvisso tyckt att den tappat ända sedan säsong 3 tror jag det var, när den där konstiga varelsen som fick alla att ha sex hela tiden dök upp. Det var kanske en vag beskrivning eftersom serien lite går ut på att alla har väldigt mycket sex i alla möjliga och löjliga situationer. Allt som allt så ger jag serien som helhet 4 av 5 och jag måste säga att Sookie och Pam är de två karaktärer som verkligen gör serien fantastisk.


Missed me?

Heeeeeeeeeeere I am!!

Jag har suttit i fängelse de senaste månaderna, maximum security, ingen möjlighet att blogga alls. Mitt brott? Jag stal tryffelsalami, mängder med tryffelsalami. Till slut startade jag en importfirma och smugglade in tryffelsalami, tryffelsalt och tryffelolja. Det var billigt och det sålde som satan. Plötsligt kom dom på mig. Jag stod på möllan bland alla torghandlarna, tyckte att jag smälte in i min regnbågsmössa och min rosa onepiece. Jag försökte sälja hela konceptet, jag försökte se ut som en gris, en sådan där som sniffar upp tryffel.

Under förhöret fick jag höra att tryffelsvin inte är rosa, jag hade gjort bort mig. Kriminalarna var fast beslutna om att jag inte var helt frisk och jag gled med på det tåget. Det var mycket bättre att få psykvård än att sitta i fängelse tänkte jag.

Nu några månader senare sitter jag här och sniffar på några skivor tryffelsalami som jag handlat i delikatessen på Malmborgs, funderar på om jag ska äta dom eller om jag ska låta bli. Det är bara en liten tugga sen är jag tillbaka i träsket igen, smugglarfingrarna vill tillbaka in i spelet.

Det kan också bara vara så att jag börjar bli hungrig och förlora förståndet. Jag har naturligtvis inte suttit inne, jag har bara varit så jäkla lat. Men det ville jag ju inte säga, det lät coolare med tryffelsmuggling.

I vilket fall som så är bloggen tillbaka i välbekant form, liten ändring i adressen bara, så glöm inte att bokmärka eller följa eller något annat sådant så att DU inte missar mina framtida äventyr. Jag hade tänkt att jag skulle blogga oftare jag hade tänkt att jag kanske skulle försöka blogga minst en gång i månaden, kanske en gång i veckan eller ja, egentligen oftare. Men det börjar bli lite som nyårslöften detta, men, jag måste ändå säga, det känns skönt att vara tillbaka och att låta tangenterna glöda under mina galenheter.


Kan man bara få vara?

Idag kommer jag att bli allvarlig, lägger en varning här nu i början tänker jag, så att ingen blir besviken att min vanliga lättsamhet är som bortblåst i samhällets hårda vindar.

Den här nyheten om två tjejer som blivit skamlöst dåligt behandlade gjorde ont i hjärtat på mig. Kanske för att det ligger så nära mina egna upplevelser, några som jag tänker dela med mig av här. Nyheten handlar om två 11-åriga tjejer som älskar att spela fotboll och som verkar vara riktigt duktiga. De är kortklippta och ”grabbiga” i klädseln och detta har medfört en hel del onda handlingar. På en fotbollscup i Åhus var det alltså föräldrar och ledare i motståndarlaget som häcklade dessa tjejer, kallade dom för killar och gick dessutom fram och tog foton på dom under prisutdelningen. Vad kallar man detta för? Mobbning? Kränkning? Hemskt och omoget? Jag tycker personligen inte att det finns ord för detta, vuxna människor som beter sig på detta sätt? Men det är inte helt ovanligt.

Jag själv har alltid varit grabbig, kortklippt och gillat att spela fotboll med killarna. På mellanstadiet började jag klippa mig kort och experimentera med olika färger. Jag gick aldrig i kjol eller klänningar, jag sminkade mig aldrig, jag ingick inte i normen. Detta var faktiskt nära att ta mitt liv, det i samband med att jag inte riktigt förstod vad som hände är jag började inse att jag var kär i tjejer. Att alltid höra frågan; ”Är det en tjej eller en kille”; det tär på självförtroendet det gör ont. Det är inget man visar, man vill inte visa att alla dessa skämt eller dessa ”misstag” att definiera ens kön är något som egentligen har betydelse. Jag vet ju själv, det räcker väl? Jag hade turen att det fanns vissa människor i min närhet, vissa vänner som istället tyckte att min androgyna uppsyn var något positivt, några nära vänner och även min allra första förälskelse lyckades få mig att känna mig hel trots allt.

Detta har följt mig upp i vuxen ålder, det är fortfarande barn som frågar sina föräldrar om det är en pojke eller en flicka som står framför dom. Ett tips till föräldrar, svara på era barns frågor. Det känns absolut bättre ifall ni svarar ert barn än att barnen fortsätter fråga femton gånger till och stirrar som om världen är på väg att gå under.

Jag kan klart säga att det inte stör mig längre, men det gör det ibland. Så varför börjar jag inte sminka mig och låta mitt hår växa ut? Jag har testat det, men det är inte jag det är inte den jag är. Jag är jag. Jag definierar mig som en kvinna även om jag inte passar in i samhällets norm av detta. Men frågan jag ställer mig är denna, visst är det dags att vi ändrar på dessa normer? Visst är det dags att vi slutar mobbar 11-åringar för att de valt att klippa håret? Stör det någon att de valde detta? Det betyder inte att de VILL vara killar, det betyder inte att man har en könsidentitetskris (inte alltid). Men mobbningen kan skapa stora problem, större än ni kanske anar när ni går fram och tar en bild av någon i hånande syfte.

Seriöst, 2014 har vi väl ändå kommit längre än så? Eller?


Vampyrer i min uppväxt

Jag kommer inte ihåg min första kontakt med vampyrer. Det kan ha varit Bram Stokers Dracula med en superb Gary Oldman i titelrollen. Keanu Reeves och Winona Ryder försökte säkert sitt bästa men när man tittar på filmen idag så blir man lite mörkrädd över att det tydligen var de bästa skådisarna som de kunde hitta just då.

Sedan den där första kontakten så har jag sett ändlöst många vampyrfilmer, skrivit ändlöst många noveller och ”börjor” på vampyrromaner och läst väldigt många vampyrböcker.

En vampyrs bekännelser är också en av de bättre vampyrfilmerna som finns. Tom Cruise, Brad Pitt, Antonio Banderas, Christian Slater och en som vanligt irriterande Kirsten Dunst. Vem tyckte inte lite synd om Lestat att han blev innebränd och kastad till krokodilerna bara för att återkomma som en något lite mindre snygg Lestat (en stund i alla fall).

Det finns däremot en hel del dåliga vampyrfilmen, tyvärr är denna listan väldigt mycket längre. Lucy Liu har gjort en extremt dålig som heter Rise, Twilightfilmerna är ju egentligen rätt så löjliga om man inte bara stirrar på Kristen Stewart, jag menar, vampyrer som glittrar??

Nu kommer jag till poängen rätt snart…

När jag var yngre tyckte jag om att titta på romantiska filmer, typ Dirty Dancing, Somekind of wonderful och Boys on the side var några filmer som jag tittade på många gånger. Framför allt ”Somekind of wonderful”. Eric Stoltz och Mary Stuart Masterson spelar bästa vänner. Hon är kär i honom men han är kär i skolans populäraste tjej, spelad av Lea Thompson. Anledningen att jag tittade på just denna var möjligtvis lite för Mary Stuart Masterson och hennes snygga androgynitet. MEN även Lea Thompson som jag alltid gillat!! Jag menar vem älskar inte ”Howard the duck”?

Nu är poängen nära, jag lovar…

Igår kunde jag kombinera två av dessa saker från min barndom, vampyrer och Lea Thompson. Jag såg en film, Vampire Academy. Den kanske verkar lite löjlig vid en första anblick men den var faktiskt riktigt underhållande. Som vampyrreferens var den kanske inte tillfredsställande men den var rolig och charmig. Den handlar då om vampyrer; Moroi:s som skyddas av Damphirs (människor) från framför allt Strigoier (vampyrer som gått över till mörka sidan). Lite i high school miljö får man följa prinsessan Vasilisa som är den sista i sin ätt och hennes Damphir, Rose. Som sagt, roande, catchy story och en slut som är upplagt för en tvåa.

Så, ni förstår vampyrkopplingen men kanske inte Lea Thompson? Jo, hon har en dotter som är väldigt lik henne Zoey Deutch och hon spelar Rose, Damphiren.

Se den absolut!


Böcker och konsten att cykla

Jag har fått hjärnskakning en gång i mitt liv. Jag kommer inte ihåg exakt vilket datum men det var under andra året i gymnasiet, möjligen tredje. Jag läste Svenska B och var på väg till nationella provet i denna kurs. Jag ÄLSKADE nationella provet, i alla fall i svenska. Not so much i matte, inte efter Matte A i alla fall. Anythawho, jag cyklade med min kompis, Johan, då våra styren på något sätt kopplades samman och jag föll i asfalten med huvudet först. Hade jag hjälm på mig? Ja, naturligtvis hade jag det som den laglydiga (nä, det var inte lag) medborgare jag är. Jag fick i alla fall ont och en snabbt växande bula men jag skulle till skolan för att skriva uppsats, mitt liv gick ju ändå ut på att skriva (kanske inte bara det, men det andra pratat jag inte om här).

Det slutade med att satt hos sjuksköterskan i en timme innan min kära mor fick för sig att svara i telefon för att sedan hämta en kräkande hjärnskakningsdotter som mest bara tänkte på att hon inte skulle kunna få MVG på varken nationella provet eller kursen i sig (tydligen hänger det där ihop).

När jag var ännu yngre, typ 8-9 hade jag ett cykelrace på en inhägnad fotbollsplan. Från det ena målet till det andra. Jag vann, mest för att jag inte hade vett nog att bromsa innan jag kom fram till stängslet som inhägnade denna fotbollsplan och jag fick cykelstyret rätt i magen. Det gjorde också ont. Vännen jag race:a med hette Johan, det var inte samma Johan.

Detta fick mig att tänka på att jag INTE borde cykla med folk som heter Johan. Det fick mig även att tänka på att jag har ju faktiskt slukat en bok. Jag har inte slukat en bok på detta sätt sedan ”Stjärnor utan svindel” fick mig att andas lite lättare i min lilla garderob, eller om jag redan var ute ur den då, den gav i alla fall ett djupt intryck på mig. Varför tänkte jag på denna slukade bok? Där var en karaktär som hette Johan, ingen stor roll men en bra karaktär, viktig på något sätt.

”Tillbaka till henne” av Sara Lövestam är utan tvekan den bästa bok jag läst. Jag säger inte att jag läst tonvis med böcker men det är ändå ett antal jag blickat mig genom. Sara skriver på ett sätt som jag tror liknar mitt eget sätt att skriva lite, fast med mycket bättre vokabulär och grammatik (så är hon ju svensklärare till vardags). Eller så vill jag bara att mitt skrivsätt ska vara lite likt, det där lite skämtsamma, lite svarta men ändå så poetiskt.

Boken handlar i huvudsak om en kvinna i nutid, Hanna och en kvinna för 100 år sedan, Signe. Också handlar den om Saken förstås. Kvinnorättssaken, rösträtten! Det är en fantastisk historia om bitterhet, kärlek, längtan och spänning. Alla dessa ledtrådar man får i nutid som nystas upp i kapitlen om dåtid gör att man vänder sida efter sida utan att ens andas. Karaktärerna är sådär underbart djupa, man lär känna dem, irritera sig på dem och älska dem på samma gång. Det var 600 sidor och det tog mig två dagar, sen var det över. Var det kärlekshistorierna, var det bitterheten, var det meningarna kring Arbetsförmedlingen eller var det den kittlande känslan av att få läsa någon annans brev? Även om det var ”fejk-brev” så var det ju ändå karaktärernas hemliga ord till varandra!

Visst var det härligheten förr? Att skriva brev till varandra? Jag är inte så gammal men jag skrev en massa brev när jag var ung. Det fanns inget så spännande som att sprätta upp ett nytt brev från en brevvän i Japan eller från den där första flickvännen som bodde så långt bort.

Jag tappade tråden men läs ”Tillbaka till henne”, läs Sara Lövestams blogg, den är hysteriskt rolig.

Jag tappade andan när jag läste denna bok, jag vände blad i ilska och vemod och framför allt, lusten att skriva infann sig vareviga sekund från det att jag öppnade första sidan. Det är den bästa bok jag läst.

Det enda som stör mig är, jag fick denna bok i trettioårspresent, den har alltså legat i ett år utan att jag förmått mig att ta upp den och läsa den. Jag har tänkt, snart, ska bara bli färdig med A song of ice and fire. Hade jag bara vetat, då hade jag läst den på hotellet i Skogshoved, på balkongen, med havsutsikten.

Och just det!! Ha alltid hjälm på er när ni cyklar!! (Jag kan ha ljugit ovan om min laglydighet som medborgare)


Chili

IMG_2725

För drygt sju år sedan så kom det in en rödtott i mitt liv. Hon var liten, tunn och bråkig som satan. Vad jag inte kunde ana var den roll hon skulle komma att spela i mitt liv. Från det att jag fått hem henne så dröjde det inte länge förrän hon alltid mötte mig vid dörren när jag kom hem. Hon kom alltid och buffade lite extra när jag var ledsen och hon tyckte om att prata med mig när vi gick hemma och mös.

Chili var den röda katten som fångade mitt hjärta och som alltid funnits vid min sida. De knasiga saker hon alltid gjorde och den lite småkorkade framtoningen hon lade till med.

Nu är det så tomt här hemma, trots att det finns katter kvar. Det kommer aldrig att bli sig likt utan hennes jamande, grymtande och spinnande. Men hon har det bättre nu…

Hon var ju faktiskt världens underbaraste katt.

http://therese-andersson.se/chili-in-memoriam.html <<– Bildspel


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 117 andra följare