Förföljelsemani eller realist?

Så, jag satt på tåget. Det händer ju en del att jag sitter på tåg och stirrar ut genom fönstret, ibland får jag en idé och stirrar ner i mobilen. 

Så funderade jag på en sak, research. Det är viktigt när man skriver en bok att man gör grundlig och bra research så att det blir så trovärdigt som möjligt. Till exempel kan man ju inte låta svenska poliser springa runt med magnum .45or i sin deckare, jag misstänker i alla fall att det inte är detta som de springer runt med, jag har inte researchat detta förstås. Men poängen är att det inte blir trovärdigt. Kanske ligger en del av min kärlek till fantasy i just detta? Att då hittar man ju ändå på allt så då finns det inga regler? Eller jo, regler finns det kanske, man skapar sin egen logik på något sätt. Men det måste ändå hänga ihop.

Jag satt i alla fall där på tåget och insåg att en viss kombination i mitt beteende på internet skulle nog kunna göra mig till en av de mer intressanta för FRA. Nu vet jag inte riktigt om de kanske sitter med en FRA-version av google och letar genom alla människors mail, sms och googlingar, jag har inte researchat deras arbetssätt, men jag har denna vision framför mig. Jag kommer inte ens att berätta om vad jag tänkte googla om eftersom det är en wicked ass romanidé som jag vill hålla för mig själv (eller jag vill inte verka alldeles för morbid).

Jag tänker att denna googling i samband med att jag trycker på alla sjuka grejer på Aftonbladet. Ni vet den där videon där det varnas för känsliga tittare? Jag klickar alltid, A-L-L-T-I-D! Kanske är det ett mänsligt drag, lite som när man står nära en kant på ett tak, att man vill ta det där extra steget för att se hur nära kanten man kommer innan man trillar ner.

Denna kombination har nog gjort att jag blir förföljd, jag känner det hela tiden. Konstiga människor i solgasögon som går bakom mig, stilrena svarta audisar och bmw:s som alltid kör runt omkring mig. Sen tänker jag att ”Nä, det är nog bara så det är i Västra hamnen” och lufsar vidare i mina vita converse. Jag har ju inte researchat hur man brukar förfölja folk när man misstänker någon för konstiga saker.

Kanske blir det värre efter detta blogginlägg, jag har inte researchat ifall de letar på bloggar också. Jag har nästan glömt bort den morbida idén jag hade för min roman som jag skulle googla. Undrar om jag antecknade det någonstans…


Based on a true story

Det var en gång en ung kvinna, eller nja, kanske inte ung, men inte gammal heller. Hon var typ 30 säger vi. På tal om det så gjorde jag ett test på nätet för några dagar sedan, när resultatet kom så stod det mitt namn och sen 31 bredvid. Det var helt absurt, jag är inte 31 tänkte jag. Jag är fortfarande typ 17-18. Fast då hade jag haft lite ångest, men sommarlov, men jobbat, men ändå lite ångest.

Anythawho, det var en gång den här typ 30-åriga kvinnan som fick för sig att hon skulle överraska sin bättre hälft med att putsa fönsterna i lägenheten. Det hade varit en tuff vecka och hon ville göra något lite extra eftersom de där fönsterna hade kommit på tal några gånger. Dessa två turturduvor bodde nära vattnet, lite utanför stan, högst upp, i en lägenhet. Högst upp var egentligen inte särskilt högt upp eftersom det var lite utanför stan och det oftast inte finns så höga hus där. Oavsett höjden på huset så vimlade det av spindlar där. Hyfsat stora spindlar, kanske inte några fågelspindlar men en hel del tarantellor (eller egentligen bara korsspindlar). En del ulliga spindeläggsbollar hade också placerat sig mellan tre-glas-fönsterna eller två-glas-fönsterna eller vad det nu än var. Detta kan också ha varit anledningen till att dessa fönster ej hade blivit putsade på en ganska så lång period.

Jag Den typ-30-åriga kvinnan tog insidan av fönsterna först, för att förbereda sig inför att öppna och sedan ta utsidan. Hon utrustade sig med ihoprullad tidning, dammsugare, handskar, wettextrasa och hagelgevär. Hon satte igång dammsugaren och öppnade fönstret med skakig hand. Spindelnät, en liten fluga, tre-fyra mindre, löjliga spindlar mötte sitt öde i den ”ultratysta” dammsugaren. Plötsligt i ögonvrån ser hon ett stort spindelben röra sig ut från ett litet mellanrum i fönstret. Sen kommer kroppen på spindeln efter, minst lika stor som wettextrasan som låg och blötte ner fönsterbrädan. I ren panik riktade hon dammsugaren mot spindeln, utan att tänka på konsekvenserna. *BANGBOOMBANGELIBANG* ekade det i slangen när spindeln åkte på sin färd in i dammsugarpåsen. Hon stängde fönstret och hjärtat slog 5000 slag per minut, minst. Hon kunde inte stänga av dammsugaren då kanske den kryper ut och attackerar henne. I flera minuter stod hon helt blickstilla och tittade på dammsugaren, på insuget, på dammsugaren och på insuget. Hon var tvungen att göra något, men vad? Hon måste kasta ut dammsugarpåsen.

På med foppatofflorna, fram med soppåsen från under diskbänken och redo med en ganska stor bit hushållspapper. Hon stängde sedan av dammsugaren, lyfte locket med foten och tittade lite försiktigt ner i dammsugarpåsen, hon såg ingenting. Snabbt, hyperventilerande, stoppade hon ner hushållspappret för att täppa till öppningen. Sedan gick allting så fort, hon kom inte ens ihåg hur hon hamnade nere i soprummet men faran var över. Förhoppningsvis.

Nu ligger hon där i sängen, tittar på den fluffiga spindeläggsbollen och inser att hon antagligen har dammsugit upp och kastat ut deras mamma. Antagligen kommer hennes 300 barn att hämnas på något sätt, hur ska hon någonsin kunna sova igen?

 

Detta hände en kompis till en kompis………… True story.


Bokklubben, bästa filmen på länge och sommaren

Så, mina små lammungar, jag har startat en bokklubb. Eller jag kan egentligen inte ta full cred för det, det är vi i familjen som har startat en bokklubb. Vi är ju sex vuxna och det är fyra stycken som är med i bokklubben. Vi började med att vara hemma hos en av oss, som köpt samma bok i fyra exemplar. Nu går vi på en ny taktik där vi köper fyra olika böcker och byter efter en månad, vi får se hur det går. Hela grejen går ju i alla fall ut på att läsa mer och framför allt att läsa mer utanför sin egen comfort zone. Som jag då, som aldrig velat läsa svenska deckare och har nu Anna Jansson, Viveca Sten och Camilla Läckberg framför mig. Jag är jätteglad för att bli ”tvingad” att läsa dessa böcker eftersom jag tror att jag kommer att bli en bättre framtida författare av detta. 

Mer om detta lite längre fram i veckan. Nu vill jag nämligen prata om en film som är baserad på en bok av John Greene som jag fick en väldig lust att läsa. Men jag har alltid så svårt att läsa boken EFTER att jag sett filmen eller serien. Det är som att jag aldrig riktigt förstår meningen med att läsa boken när jag redan vet hur historien är. 

”The Fault in our stars” har i alla fall fått mig att seriöst fundera över detta. Man vet redan från början att tårkanalerna kommer att rensas ordentligt. Ung tjej med cancer går i stödgrupp och träffar den stora kärleken som är cancerfri sedan 1,5 år tillbaka och som bara har följt med sin kompis till gruppen. De upplever en kontakt som man sällan ser och jag funderar på om det kanske är för att man vet att döden är så nära att man ger sig hän på ett helt annat sätt? Shailene Woodley spelar Hazel, tjejen med cancer i lungorna, hon spelar även i Divergent-serien. Jag tycker att hon gör rollen fantastiskt bra och att det är något litet Ellen Page:igt över henne. Man lipar förstås floder, men filmen förtjänar att ses och att ses igen skulle jag säga. Fyra bengaler av fem får ”The Fault in our stars”.

Sommaren är här och cykeln är fixad, se upp på cykelbanorna för nu är jag och turkosa faran igång!


Jag har syndat…

Förlåt mig bloggläsare ty jag har syndat. Det är nu 52 dagar sedan mitt senaste blogginlägg. Statistiken för min blogg är i princip noll, zip, zilch. 

Vad är min ursäkt? Jag har ingen… Men, vi går vidare.

Sist jag bloggade hade jag inget jobb, det har jag nu. Sist jag bloggade var Xerxes jobbig (men söt) och lät oss aldrig sova, så är det fortfarande. Sist jag bloggade var jag blott 31 år gammal, det är jag fortfarande. Sist jag bloggade hade jag ingen utlandsresa bokad, det har jag nu.

Mycket nytt och spännande mycket gammalt och slitet med andra ord. 

Men det jag egentligen vill prata med er om idag är MELLON! Ok, Shirley är inte med i år så egentligen är det knappt värt att se. Men lite plåster på såren med Mariette som har en alldeles fantastisk låt som jag hoppas mycket på. Men den som skiner mest i årets Mello är Filippa Bark. Jag ÄLSKAR Filippa. Jag skrattar så jag gråter, det är precis perfekt humor för mig. Torrt, egentligen ganska tråkigt men så sjukt bra levererat. Sissela Benn, I salute you!

Annars så ska jag läsa en bok, skriva en bok och däremellan jobba. Det är som vanligt…


Att söka jobb

Det här med att söka jobb är något jag sysslat med rätt länge nu. Först i åtta månader för egen del och sen i 19 månader i mitt arbete för att hjälpa andra med att söka arbete.

Nu sitter jag och söker arbete igen och funderar lite över det här med rätt tid, rätt plats och framför allt rätt ögon som ska läsa mitt CV och personliga brev.

Jag har sökt en hel del jobb inom samma bransch, det är en rätt hårt ansatt bransch med många ansökningar per plats. Det är mycket sällan jag fått mer än ett mail; ”Tack för din ansökan, gått vidare med annan sökande, behåller gärna ditt CV för framtida tjänster.” Så vad är det som gör att man glider igenom nålsögat? Jag tror man ska ha flax, ifall man inte har kontakter, man ska göra något som får dom att komma ihåg en.

Humor tror jag är en viktig nyckel under hela men även där, rätt ögon. Vissa kanske inte uppskattar att man skämtar och tänker att man inte tar saker och ting på allvar? Idag slog det rätt för min del, jag skickade in en ansökan vid 11.00 och vid 13.00 hade jag en bokad intervju. Vad blev rätt? Vem fan vet det, liksom?

Det kanske känns sjukt tröstlöst att man ska vara på rätt plats i rätt tid och dessutom ska rätt människa sitta på andra sidan och gilla ens CV. Men i grunden tror jag, eller vill tro att humor och enkelhet tilltalar de flesta. Ett CV på en sida och ett personligt brev som talar till just den arbetsplatsen man söker. Lägg lite kärlek på det personliga brevet, det tror jag alltid kommer fram till den på andra sidan i alla fall.

Sen är det ju det där med flaxen, den ska man också ha. Och en intervju betyder inte en anställning men man lär sig mycket av intervjuer och träffar nya kontakter. Kanske är den jag blir intervjuad nästa karaktär i min bok? Kanske är det en anställning. Man vet aldrig dessa saker och det är ju lite spännande?

Trevlig helg på er alla miljoner besökare! Ta hand om er!


Stilstudie av en katt, eller två

Möt Xerxes.

Xerxessöt

Xerxes

Katten med stort K. Han kom till oss för över ett år sedan nu. Innan Xerxes fanns det andra katter här i vårt hem. Just då var det Chili och Xena. Chili var en ovanlig ”vanlig” huskatt, hon var i brist på bättre ord perfekt. Xena var den unga bengalen som pratat sig in i våra hjärtan. Hon var lite jobbig, men hon var ju kattunge så det är ju inte så konstigt. När Xerxes kom hem så var Xena runt ett år gammal och Chili åtta år. Han blev snabbt en liten kelpropp och ville helst bara att man skulle klappa honom och pussa på honom konstant. Han var klart också jobbig, kattunge och bengal, räcker egentligen med att vara kattunge för att vara en giant pain in the a**.

Han har varit hos oss i över ett år nu, konstigt nog är det ungefär lika länge som vi har haft sömnproblem. Min misstanke är att det hänger ihop. (Ja, hela detta inlägget kommer att handla om katter). Xerxes är söt, han kryper gärna upp till en, han börjar nästan klättra på en när man kommer hem. Kan vara så att jag har bidragit till detta beteende eftersom jag alltid lyfter upp honom och pratar med honom när jag kommer hem. Han har en specialitet som är att öppna lådor. Framför allt lådor i MALM-serien. Han tycker även om att plocka upp saker ur lådorna, saker som inte är hans. Han tycker även om att massakrera växter, inte bara för att äta, eller egentligen inte alls för att äta utan bara för att strö växtbitar runt omkring sig i köket. Han tycker även om vattenfontänen, så till den grad att han gärna stoppar ner hela tassen i mitten av den för att sedan skaka av en massa vatten i hela köket. Han tycker om att duscha, för att sedan gå in i kattlådan, ja resten kan ni kanske räkna ut. Han har även en förmåga att varje natt, nästan alltid vid 3-tiden (för er som sett tillräckligt många skräckfilmer så vet ni exakt vad detta betyder) störa sig med olika saker, vattenfontänen, lådor, julprydnader, mjauande, tavlor (riva ned, välta). Eller så är det hans favoritsyssla som gäller, jaga ner stackars Xena från sin bekväma kvällsposition på min höft.

Nu kan man undra varför vi orkar ha honom kvar….

IMG_4717

För att han är såååååå sööööööt! =) Han är ju faktiskt en av de underbaraste katterna som finns. Den andra är:

IMG_4871

Xena, katten som vet hur man ska göra för att ha det bekvämt…

Ja, ett helt inlägg om katter, hoppas att ni överlevde detta.


Årskrönika för 2014

Det är en något försenad årskrönika som jag nu skriver. Det borde ha gjorts på nyårsafton eller dagen innan, eller möjligen dagen efter. Idag har vi den sjätte januari och jag tycker inte att det är alldeles för sent för en liten årskrönika. Jag kommer ju fortfarande ihåg, små fragment.

2014 var ett år då mycket ställdes på ända. Det var förändringarnas år och även insikternas år. Det där med insikter kan man ju hoppas att man kommer att fortsätta med. Det var året med PS4-ankomst. Det var året med nya vänskaper och förlorade vänskaper. Det var ett år som alla andra med andra ord.

En kort recap; jag hoppade av Lärarhögskolan (igen) för att jobba heltid, blev befordrad, hade typ semester, blev ”omplacerad”, blev varslad och blev uppsagd. Jag spelade Assassins creed Black Flag och Unity, Walking dead säsong 2 och äntligen, äntligen Dragon Age Inquisition. Jag såg de två första Hobbit-filmerna för att avsluta med den tredje på bio. Startade en bokklubb och genomgick kriser. Det var även året då min fyrfota pälskling fick somna in, alldeles för tidigt enligt mig. Chili gick vidare till katthimlen och saknas dagligen…

Nu är det 2015, året då jag ska ta mig själv och min stora dröm på allvar; mitt skrivande. Två år i rad har jag gjort nyårslöften angående mitt skrivande. Första året såg det ut så här. Det gick sådär kan vi väl säga, utan att gå in mer på debaclet. Detta året var det mycket färre lappar.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/31e/39000159/files/2015/01/img_4909.jpg

1. Den där barnboken ligger fortfarande i sekretären, bara de två första sidorna färdiga. Sen å andra sidan är de också illustrerade. Om det sedan är en fördel eller nackdel låter jag vara osagt.

2. Ja, nej.

3. Jag tänkte att det fanns 365 dagar. Alltså var 300 inlägg inte ens dagligen. Men det blev… 26 stycken, typ. Nära, nära.

4. Jag har inte varit rädd, inte för skrivandet. Jag har inte raderat något. Jag har inte skaffat någon skrivarkompis. Jag har låtit någon läsa. Det var väl inte så pjåkigt. Lägg till att jag skrivit kanske tre-fyra sidor på hela året så är det ju fantastiskt!!

Så, detta året, TVÅ lappar. Jag har lärt mig något av detta. Att sätta målen realistiskt högt. Eller att bara få ändan ur vagnen och inte vara så förbannat jäkla lat.

Detta året är det två lappar. Märker ni trenden.. 8, 4, 2.. Ja, nästa år – inga lappar. Endast två lappar och om de inte är genomförda/hållna så kommer jag inte att blogga om det, utan bara låta förnekelsen ta över istället.

God fortsättning på er alla! Med hopp om ett fredligare, snällare, varmare och mer omtänksamt 2015.


Glad första advent!

Idag är det första advent. Det känns som en vanlig söndag, det ser ut som en vanlig söndag och det är en vanlig söndag. Förutom att folk träffas i större utsträckning, tänder ett ljus av fyra och bara allmänt ”gladadventar” sig lite överallt.

När jag var liten betydde första advent att strykbrädan stod i den smala hallen och jag fick krypa under brädan (vad man var smidig när man var liten), det var julagardinerna som skulle upp. Jag följde med pappa ner i källaren för att ta upp STORA lådan med julpynt. Förväntansfullt öppnade man lådan och såg precis samma saker som året innan men med helt nya ögon. Allting stod alltid på exakt samma ställe så det var inte heller någon överraskning men det var ändå förbaskat kul att sätta upp det. Det var varmt hemma, ljus tända, ibland glöggdoft och allting var bara mysigt och framför allt så visste man att julafton var snart här. Bara tre jädrans ljus till att tända sen var det julafton.

Detta året har jag känt lite av den julglädjen och längtan som jag hade som barn. Kanske är det för att jag äntligen känner mig som hemma, har en egen liten familj och tänder våra egna små ljus här hemma. Jag längtar till julafton när man sitter där med brorsbarnen och tittar på Kalle Ankas jul och säger varenda replik i ljus Ferdinandfalsett och suckar när mamma tvunget ska sjunga med till Djungelbokens, ”Var nöjd med allt som livet ger”, men hade hon inte gjort det så hade det inte varit jul. Sen maten, sen klapparna, och det är där gott folk som den största förändringen sker från barn till vuxen.

Visst var det roligt att ge en present till mamma och pappa som man hade gjort själv och sett dom bli jätteglada (även om presenten kanske inte var något speciellt). Men, det roligaste var ju naturligtvis att få presenter. Jag blev helt galen av farmors trick att lägga ner ett badlakan i en chokladkartong att jag fortfarande halvt förväntar mig en liten handduk när jag öppnar en ny Paradis-ask.

Men nu i vuxen ålder är det på fullaste allvar roligast att ge (även om ja, det är roligt att få också, faktiskt, väldigt roligt). Det är ibland nästan så att man är mer spänd på att se andra öppna presenterna man gett än att öppna de man själv fått och då har man ändå köpt saker som står på önskelistan, så de är ändå inte helt oförväntade.

Men först väntar det andra överraskningar och händelser innan det blir jul. Jag jobbar mina sista fem dagar på mitt nuvarande jobb, en av mina stora drömmar går äntligen i uppfyllelse – att en hund snart tassar in genom vår dörr och våra hjärtan och för den trogna skara som följer min blogg kommer det snart en pälsrelaterad överraskning som jag själv är väldigt spänd inför!


Kärleksfilm

Idag har jag varit hemma för att jag är krasslig. Då brukar jag orka att antingen spela tvspel eller titta på film. Morgonen gick åt att spela Dragon Age 2 i väntan på Dragon Age 3 (eller Inquisition som det heter).

På eftermiddagen fick jag för mig att jag ville se en romantisk film. Jag ville helst se en romantisk film med gaytema. ”Varför detta?”, undrar ni kanske där hemma i stugorna och ni inser ju också att ni kommer att få ett hyfsat långt svar angående varför det INTE går att se en romantisk film med gaytema, nästan i alla fall.

På Netflix finns det en massa filmer som heter Eating out (man skulle kunna tro att det handlar om flator, men nej). Det finns även Loving Annabelle (nej, detta är inte en slags homoversion av skräckfilmen). Room in rome, en fantastiskt dålig och fantabulöst konstig film. Det finns naturligtvis en hel del av dessa filmer och jag vet inte om alla har det så här (eller om jag på något sätt är kartlagd av Netflix) men när jag har igång Netflix på min AppleTV så finns där en genre som heter ”Gay och lesbiska filmer”.
Spännande!

Nej, inte speciellt. Det finns vissa guldkorn, Brokeback mountain och Monster. Monster är kanske dock inte någon kärleksfilm som jag då letade efter idag. Och även om Timmarna är väldigt bra så fokuserar den inte riktigt på en kärlekshistoria.

I alla fall, idag testade jag att titta på några av dessa. Jag hade gått genom de flesta som handlar om flator sedan innan för att inse att, nä, det var inte speciellt bra. När jag sedan började på bögfilmerna så undrade jag samma sak som när jag såg flatfilmerna. Varför måste det se ut som en porrfilm? Det är så väldigt sexfixerat och nä, jag är inte pryd men att se en film med sexscener utan någon som helst mening, ja, det blir som att titta på en porrfilm tycker jag.

Det jag efterfrågar är en ”The Notebook”, en Pretty Woman eller varför inte en Bridget Jones i gayversion. Än så länge har jag bara lyckats komma över en film som har samma kvalitet som ”vanliga” filmer. Det är ”Imagine you and me” med Piper Perabo och Lena Headey, sjukt bra film. Bra känsla, bra dialog, kort och gott, en riktigt fin kärlekshistoria.

Så kommer vi till nästa fråga som kanske uppkommer, varför måste det vara gaytema? Ja, för att jag kan relatera till det. När jag ser typ The Notebook så kan jag absolut bli tårögd och verkligen känna med karaktärerna men i Imagine you and me så är det som att; ”Det där, det skulle kunna hända mig”. Igenkänningsfaktor är viktigt i romantiska filmer. Så snälla någon, gör några bra kärleksfilmer. Så man slipper se samma 4-5 filmer om vartannat, hela tiden!


Jojo

Jag har aldrig varit smalsmal. Jag har alltid varit liksom lite lagom, förr i alla fall. I dag är jag lite mer än lagom kan man säga för att uttrycka det lite PK.

Men jag var rätt nöjd med mig själv i gymnasiet, tyckte kanske att jag kunde vara lite smalare och lite mer tränad men det var inget som var jobbigt.

Sen flyttade jag hemifrån, till en annan stad, misstrivdes något enormt och gick upp en hel massa i vikt. När vågen visade 105 kilo och jag såg bilder där mitt ansikte var som en fotboll så insåg jag att något måste göras. Fast det var inget aktivt från min sida som gjordes.
Jag hade flyttat till Malmö, köpt en lägenhet men separerade ganska så snart och blev själv i lägenheten. Det är rätt jobbigt att lyckas försörja sig på en deltidslön och ta över lån på en halv miljon. Men, jag gick till och från jobbet och hade inte råd att köpa så mycket mat (efter att jag handlat ändlösa mängder med Power King) så jag gick ner i vikt. Mycket.

På tre månader gick jag ner 25-30 kilo och var jätteglad. Kanske inte världens mest hälsosamma viktnedgång men det redde sig väldigt bra med både hud och hälsa.
Jag började träna, det var badminton, innebandy och styrketräning förutom det att jag gick eller cyklade flera kilometer om dagen och den dagen jag kom i ett par jeans som jag länge trånat efter på Vero Moda, det var kanske möjligen den bästa dagen i mitt liv, ditintills.

Vad hände sedan? Ja, bra fråga, jag bytte jobb, rörde mig inte alls lika mycket, hade inte möjlighet att träna de tider längre och letade inte upp nya tider att träna på, åkte mer bil och ja… Åt mer. Framför allt drack mer läsk.

Jag blev återigen överviktig, trots att jag varit så nära att bli riktigt riktigt nöjd med min kropp.

Nu är jag sjukt missnöjd, men det är inget jag direkt tänker på. Det är mer att allt är jobbigt, allt är sjukt jobbigt när man går och bär på extrakilon. Knäna gör ont, ryggen gör ont, fötterna gör ont och det gör ont i hjärtat, främst för att man låtit det gå så långt igen. Men vad gör man? Hur lätt är det egentligen att vända?

Idag påbörjade jag en detox/diet-kur som jag hoppas ska ge mig den första boost jag behöver för att ta mig själv i kragen. Jag ska ta min hälsa på största möjliga allvar, för utan min hälsa så kan jag ju inte göra allt det jag vill här i livet. Det är dags att ta det på allvar, man är ju inte tjugo längre… Även om jag inte fick byta in min Triss-lott häromveckan eftersom jag inte hade mitt leg med mig.

Naturligtvis gör jag detta tillsammans med frugan, superpepp på den!


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 137 andra följare