Att söka jobb

Det här med att söka jobb är något jag sysslat med rätt länge nu. Först i åtta månader för egen del och sen i 19 månader i mitt arbete för att hjälpa andra med att söka arbete.

Nu sitter jag och söker arbete igen och funderar lite över det här med rätt tid, rätt plats och framför allt rätt ögon som ska läsa mitt CV och personliga brev.

Jag har sökt en hel del jobb inom samma bransch, det är en rätt hårt ansatt bransch med många ansökningar per plats. Det är mycket sällan jag fått mer än ett mail; ”Tack för din ansökan, gått vidare med annan sökande, behåller gärna ditt CV för framtida tjänster.” Så vad är det som gör att man glider igenom nålsögat? Jag tror man ska ha flax, ifall man inte har kontakter, man ska göra något som får dom att komma ihåg en.

Humor tror jag är en viktig nyckel under hela men även där, rätt ögon. Vissa kanske inte uppskattar att man skämtar och tänker att man inte tar saker och ting på allvar? Idag slog det rätt för min del, jag skickade in en ansökan vid 11.00 och vid 13.00 hade jag en bokad intervju. Vad blev rätt? Vem fan vet det, liksom?

Det kanske känns sjukt tröstlöst att man ska vara på rätt plats i rätt tid och dessutom ska rätt människa sitta på andra sidan och gilla ens CV. Men i grunden tror jag, eller vill tro att humor och enkelhet tilltalar de flesta. Ett CV på en sida och ett personligt brev som talar till just den arbetsplatsen man söker. Lägg lite kärlek på det personliga brevet, det tror jag alltid kommer fram till den på andra sidan i alla fall.

Sen är det ju det där med flaxen, den ska man också ha. Och en intervju betyder inte en anställning men man lär sig mycket av intervjuer och träffar nya kontakter. Kanske är den jag blir intervjuad nästa karaktär i min bok? Kanske är det en anställning. Man vet aldrig dessa saker och det är ju lite spännande?

Trevlig helg på er alla miljoner besökare! Ta hand om er!


Stilstudie av en katt, eller två

Möt Xerxes.

Xerxessöt

Xerxes

Katten med stort K. Han kom till oss för över ett år sedan nu. Innan Xerxes fanns det andra katter här i vårt hem. Just då var det Chili och Xena. Chili var en ovanlig ”vanlig” huskatt, hon var i brist på bättre ord perfekt. Xena var den unga bengalen som pratat sig in i våra hjärtan. Hon var lite jobbig, men hon var ju kattunge så det är ju inte så konstigt. När Xerxes kom hem så var Xena runt ett år gammal och Chili åtta år. Han blev snabbt en liten kelpropp och ville helst bara att man skulle klappa honom och pussa på honom konstant. Han var klart också jobbig, kattunge och bengal, räcker egentligen med att vara kattunge för att vara en giant pain in the a**.

Han har varit hos oss i över ett år nu, konstigt nog är det ungefär lika länge som vi har haft sömnproblem. Min misstanke är att det hänger ihop. (Ja, hela detta inlägget kommer att handla om katter). Xerxes är söt, han kryper gärna upp till en, han börjar nästan klättra på en när man kommer hem. Kan vara så att jag har bidragit till detta beteende eftersom jag alltid lyfter upp honom och pratar med honom när jag kommer hem. Han har en specialitet som är att öppna lådor. Framför allt lådor i MALM-serien. Han tycker även om att plocka upp saker ur lådorna, saker som inte är hans. Han tycker även om att massakrera växter, inte bara för att äta, eller egentligen inte alls för att äta utan bara för att strö växtbitar runt omkring sig i köket. Han tycker även om vattenfontänen, så till den grad att han gärna stoppar ner hela tassen i mitten av den för att sedan skaka av en massa vatten i hela köket. Han tycker om att duscha, för att sedan gå in i kattlådan, ja resten kan ni kanske räkna ut. Han har även en förmåga att varje natt, nästan alltid vid 3-tiden (för er som sett tillräckligt många skräckfilmer så vet ni exakt vad detta betyder) störa sig med olika saker, vattenfontänen, lådor, julprydnader, mjauande, tavlor (riva ned, välta). Eller så är det hans favoritsyssla som gäller, jaga ner stackars Xena från sin bekväma kvällsposition på min höft.

Nu kan man undra varför vi orkar ha honom kvar….

IMG_4717

För att han är såååååå sööööööt! =) Han är ju faktiskt en av de underbaraste katterna som finns. Den andra är:

IMG_4871

Xena, katten som vet hur man ska göra för att ha det bekvämt…

Ja, ett helt inlägg om katter, hoppas att ni överlevde detta.


Årskrönika för 2014

Det är en något försenad årskrönika som jag nu skriver. Det borde ha gjorts på nyårsafton eller dagen innan, eller möjligen dagen efter. Idag har vi den sjätte januari och jag tycker inte att det är alldeles för sent för en liten årskrönika. Jag kommer ju fortfarande ihåg, små fragment.

2014 var ett år då mycket ställdes på ända. Det var förändringarnas år och även insikternas år. Det där med insikter kan man ju hoppas att man kommer att fortsätta med. Det var året med PS4-ankomst. Det var året med nya vänskaper och förlorade vänskaper. Det var ett år som alla andra med andra ord.

En kort recap; jag hoppade av Lärarhögskolan (igen) för att jobba heltid, blev befordrad, hade typ semester, blev ”omplacerad”, blev varslad och blev uppsagd. Jag spelade Assassins creed Black Flag och Unity, Walking dead säsong 2 och äntligen, äntligen Dragon Age Inquisition. Jag såg de två första Hobbit-filmerna för att avsluta med den tredje på bio. Startade en bokklubb och genomgick kriser. Det var även året då min fyrfota pälskling fick somna in, alldeles för tidigt enligt mig. Chili gick vidare till katthimlen och saknas dagligen…

Nu är det 2015, året då jag ska ta mig själv och min stora dröm på allvar; mitt skrivande. Två år i rad har jag gjort nyårslöften angående mitt skrivande. Första året såg det ut så här. Det gick sådär kan vi väl säga, utan att gå in mer på debaclet. Detta året var det mycket färre lappar.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/31e/39000159/files/2015/01/img_4909.jpg

1. Den där barnboken ligger fortfarande i sekretären, bara de två första sidorna färdiga. Sen å andra sidan är de också illustrerade. Om det sedan är en fördel eller nackdel låter jag vara osagt.

2. Ja, nej.

3. Jag tänkte att det fanns 365 dagar. Alltså var 300 inlägg inte ens dagligen. Men det blev… 26 stycken, typ. Nära, nära.

4. Jag har inte varit rädd, inte för skrivandet. Jag har inte raderat något. Jag har inte skaffat någon skrivarkompis. Jag har låtit någon läsa. Det var väl inte så pjåkigt. Lägg till att jag skrivit kanske tre-fyra sidor på hela året så är det ju fantastiskt!!

Så, detta året, TVÅ lappar. Jag har lärt mig något av detta. Att sätta målen realistiskt högt. Eller att bara få ändan ur vagnen och inte vara så förbannat jäkla lat.

Detta året är det två lappar. Märker ni trenden.. 8, 4, 2.. Ja, nästa år – inga lappar. Endast två lappar och om de inte är genomförda/hållna så kommer jag inte att blogga om det, utan bara låta förnekelsen ta över istället.

God fortsättning på er alla! Med hopp om ett fredligare, snällare, varmare och mer omtänksamt 2015.


Glad första advent!

Idag är det första advent. Det känns som en vanlig söndag, det ser ut som en vanlig söndag och det är en vanlig söndag. Förutom att folk träffas i större utsträckning, tänder ett ljus av fyra och bara allmänt ”gladadventar” sig lite överallt.

När jag var liten betydde första advent att strykbrädan stod i den smala hallen och jag fick krypa under brädan (vad man var smidig när man var liten), det var julagardinerna som skulle upp. Jag följde med pappa ner i källaren för att ta upp STORA lådan med julpynt. Förväntansfullt öppnade man lådan och såg precis samma saker som året innan men med helt nya ögon. Allting stod alltid på exakt samma ställe så det var inte heller någon överraskning men det var ändå förbaskat kul att sätta upp det. Det var varmt hemma, ljus tända, ibland glöggdoft och allting var bara mysigt och framför allt så visste man att julafton var snart här. Bara tre jädrans ljus till att tända sen var det julafton.

Detta året har jag känt lite av den julglädjen och längtan som jag hade som barn. Kanske är det för att jag äntligen känner mig som hemma, har en egen liten familj och tänder våra egna små ljus här hemma. Jag längtar till julafton när man sitter där med brorsbarnen och tittar på Kalle Ankas jul och säger varenda replik i ljus Ferdinandfalsett och suckar när mamma tvunget ska sjunga med till Djungelbokens, ”Var nöjd med allt som livet ger”, men hade hon inte gjort det så hade det inte varit jul. Sen maten, sen klapparna, och det är där gott folk som den största förändringen sker från barn till vuxen.

Visst var det roligt att ge en present till mamma och pappa som man hade gjort själv och sett dom bli jätteglada (även om presenten kanske inte var något speciellt). Men, det roligaste var ju naturligtvis att få presenter. Jag blev helt galen av farmors trick att lägga ner ett badlakan i en chokladkartong att jag fortfarande halvt förväntar mig en liten handduk när jag öppnar en ny Paradis-ask.

Men nu i vuxen ålder är det på fullaste allvar roligast att ge (även om ja, det är roligt att få också, faktiskt, väldigt roligt). Det är ibland nästan så att man är mer spänd på att se andra öppna presenterna man gett än att öppna de man själv fått och då har man ändå köpt saker som står på önskelistan, så de är ändå inte helt oförväntade.

Men först väntar det andra överraskningar och händelser innan det blir jul. Jag jobbar mina sista fem dagar på mitt nuvarande jobb, en av mina stora drömmar går äntligen i uppfyllelse – att en hund snart tassar in genom vår dörr och våra hjärtan och för den trogna skara som följer min blogg kommer det snart en pälsrelaterad överraskning som jag själv är väldigt spänd inför!


Kärleksfilm

Idag har jag varit hemma för att jag är krasslig. Då brukar jag orka att antingen spela tvspel eller titta på film. Morgonen gick åt att spela Dragon Age 2 i väntan på Dragon Age 3 (eller Inquisition som det heter).

På eftermiddagen fick jag för mig att jag ville se en romantisk film. Jag ville helst se en romantisk film med gaytema. ”Varför detta?”, undrar ni kanske där hemma i stugorna och ni inser ju också att ni kommer att få ett hyfsat långt svar angående varför det INTE går att se en romantisk film med gaytema, nästan i alla fall.

På Netflix finns det en massa filmer som heter Eating out (man skulle kunna tro att det handlar om flator, men nej). Det finns även Loving Annabelle (nej, detta är inte en slags homoversion av skräckfilmen). Room in rome, en fantastiskt dålig och fantabulöst konstig film. Det finns naturligtvis en hel del av dessa filmer och jag vet inte om alla har det så här (eller om jag på något sätt är kartlagd av Netflix) men när jag har igång Netflix på min AppleTV så finns där en genre som heter ”Gay och lesbiska filmer”.
Spännande!

Nej, inte speciellt. Det finns vissa guldkorn, Brokeback mountain och Monster. Monster är kanske dock inte någon kärleksfilm som jag då letade efter idag. Och även om Timmarna är väldigt bra så fokuserar den inte riktigt på en kärlekshistoria.

I alla fall, idag testade jag att titta på några av dessa. Jag hade gått genom de flesta som handlar om flator sedan innan för att inse att, nä, det var inte speciellt bra. När jag sedan började på bögfilmerna så undrade jag samma sak som när jag såg flatfilmerna. Varför måste det se ut som en porrfilm? Det är så väldigt sexfixerat och nä, jag är inte pryd men att se en film med sexscener utan någon som helst mening, ja, det blir som att titta på en porrfilm tycker jag.

Det jag efterfrågar är en ”The Notebook”, en Pretty Woman eller varför inte en Bridget Jones i gayversion. Än så länge har jag bara lyckats komma över en film som har samma kvalitet som ”vanliga” filmer. Det är ”Imagine you and me” med Piper Perabo och Lena Headey, sjukt bra film. Bra känsla, bra dialog, kort och gott, en riktigt fin kärlekshistoria.

Så kommer vi till nästa fråga som kanske uppkommer, varför måste det vara gaytema? Ja, för att jag kan relatera till det. När jag ser typ The Notebook så kan jag absolut bli tårögd och verkligen känna med karaktärerna men i Imagine you and me så är det som att; ”Det där, det skulle kunna hända mig”. Igenkänningsfaktor är viktigt i romantiska filmer. Så snälla någon, gör några bra kärleksfilmer. Så man slipper se samma 4-5 filmer om vartannat, hela tiden!


Jojo

Jag har aldrig varit smalsmal. Jag har alltid varit liksom lite lagom, förr i alla fall. I dag är jag lite mer än lagom kan man säga för att uttrycka det lite PK.

Men jag var rätt nöjd med mig själv i gymnasiet, tyckte kanske att jag kunde vara lite smalare och lite mer tränad men det var inget som var jobbigt.

Sen flyttade jag hemifrån, till en annan stad, misstrivdes något enormt och gick upp en hel massa i vikt. När vågen visade 105 kilo och jag såg bilder där mitt ansikte var som en fotboll så insåg jag att något måste göras. Fast det var inget aktivt från min sida som gjordes.
Jag hade flyttat till Malmö, köpt en lägenhet men separerade ganska så snart och blev själv i lägenheten. Det är rätt jobbigt att lyckas försörja sig på en deltidslön och ta över lån på en halv miljon. Men, jag gick till och från jobbet och hade inte råd att köpa så mycket mat (efter att jag handlat ändlösa mängder med Power King) så jag gick ner i vikt. Mycket.

På tre månader gick jag ner 25-30 kilo och var jätteglad. Kanske inte världens mest hälsosamma viktnedgång men det redde sig väldigt bra med både hud och hälsa.
Jag började träna, det var badminton, innebandy och styrketräning förutom det att jag gick eller cyklade flera kilometer om dagen och den dagen jag kom i ett par jeans som jag länge trånat efter på Vero Moda, det var kanske möjligen den bästa dagen i mitt liv, ditintills.

Vad hände sedan? Ja, bra fråga, jag bytte jobb, rörde mig inte alls lika mycket, hade inte möjlighet att träna de tider längre och letade inte upp nya tider att träna på, åkte mer bil och ja… Åt mer. Framför allt drack mer läsk.

Jag blev återigen överviktig, trots att jag varit så nära att bli riktigt riktigt nöjd med min kropp.

Nu är jag sjukt missnöjd, men det är inget jag direkt tänker på. Det är mer att allt är jobbigt, allt är sjukt jobbigt när man går och bär på extrakilon. Knäna gör ont, ryggen gör ont, fötterna gör ont och det gör ont i hjärtat, främst för att man låtit det gå så långt igen. Men vad gör man? Hur lätt är det egentligen att vända?

Idag påbörjade jag en detox/diet-kur som jag hoppas ska ge mig den första boost jag behöver för att ta mig själv i kragen. Jag ska ta min hälsa på största möjliga allvar, för utan min hälsa så kan jag ju inte göra allt det jag vill här i livet. Det är dags att ta det på allvar, man är ju inte tjugo längre… Även om jag inte fick byta in min Triss-lott häromveckan eftersom jag inte hade mitt leg med mig.

Naturligtvis gör jag detta tillsammans med frugan, superpepp på den!


Det här med böcker

Så, två dagar i rad är ju lite utav ett rekord numera. ”OOO ja, snälla håll i det”, säger ni? Ja, men jag ska absolut försöka.

En sak som jag känner har legat i vägen för mitt skrivande har varit att alla säger att man ska läsa så förbannat mycket för att kunna skriva bra. Sen är där en och annan författare som säger att de aldrig läst en bok men som ändå skriver jättebra. Så, jag tänkte att det ändå är bra att läsa lite mer än vad jag gjorde. Mest för att jag verkligen tycker om att läsa men sätter mig aldrig för att göra det för att iPad och Playstation pockar på uppmärksamhet. Just nu försöker jag bestämma mig för om jag ska börja med Divergent-serien, Mortal Instruments-serien eller Maze Runner-serien. Är det någon som läst och vill rekommendera så tar jag tacksamt emot tips.

Dessutom har vi i familjen en liten bokklubb numera. För att jag läser alltid en viss sorts bok och på detta sättet blir jag ”tvingad” att läsa andra sorters böcker. Vilket är bra för annars hade jag fått läsa ”Min mormor hälsar och säger förlåt” av Fredrik Backman t.ex. En bok som kanske inte kändes verklighetsförankrad men sen var det ändå en så sjukt bra story i grunden.

Så, som ni märkte så försvann min hemsida och ersattes av denna sida istället. Men vissa grejer följde med (och det kommer mera…) som t.ex. SMAKPROV på något jag skrivit. Det är en novell som jag då INTE vann en novelltävling med. Då kan man undra varför jag lägger ut den här, men jag gillar den. Det är ett typprov på mitt lite mer ”mörka” skrivande.


Höst

Det blåser, det regnar, löven faller och kylan drar in.

Usch så hemskt kanske en del tycker, men nä, inte jag. jag gillar mörkret. Jag tycker det är mysigt när det mörknar tidigt och att det inte är skinande sol när man går upp halv fem på morgonen. Jag kan lite uppskatta att själv få välja om jag ska tända lampan eller inte när jag går upp på morgonen.

Och sen kvällarna, med tända ljus inomhus och vajande gatulyktor utanför. Det är riktigt mysigt, det är då jag ska krypa upp i soffan med papper och penna (iPad och tangentbord) och skriva min stora roman. Eller läsa alla de där böckerna som jag alltid velat. Vad gör man istället? Det kan jag sammanfatta i ett bindestrecksord… TV-SERIER!!!

I slutet på sommaren så hade vi inte sett säsong 5 på Glee, vi var fortfarande fast på första avsnittet av säsong 5 på True Blood och på Netflix fanns bara upp till och med säsong 7 av How I met your mother.

På en och en halv vecka har vi plöjt säsong 5, 6 OCH 7 av True Blood. Säsong 5 av Glee och säsong 8 av How I met your mother (ska det dröja ett år till innan sista säsongen kommer ut på Netflix så kommer jag bli kinkig). Detta är mer serier än vad vi sett på ett halvår innan. Nu ska vi börja på säsong 3 av Walking Dead (ja vi är lite sena…) och sen är vi också sugna på Penny Dreadful OCH True Detective (det är nog bara vi i hela världen som INTE sett den än). Dessutom kommer Dragon Age Inquisition ut den 20 november så ni förstår ju själva att det är busy busy busy här hemma, möjligen doin’ nothing att all som Ace Wilder sjöng men tv-serier är ej att förakta. Mycket inspiration och stoff kan samlas från dessa.

SPOILERALERT HÄR NEDAN. HAR NI MOT FÖRMODAN INTE SETT SISTA SÄSONGEN AV TRUE BLOOD SÅ LÄS INTE MER…

Så, alltså, jag blev besviken som satan. Det var lite ett Disney-ending men ändå inte. Hela sista säsongen var lite dryg men jag har förvisso tyckt att den tappat ända sedan säsong 3 tror jag det var, när den där konstiga varelsen som fick alla att ha sex hela tiden dök upp. Det var kanske en vag beskrivning eftersom serien lite går ut på att alla har väldigt mycket sex i alla möjliga och löjliga situationer. Allt som allt så ger jag serien som helhet 4 av 5 och jag måste säga att Sookie och Pam är de två karaktärer som verkligen gör serien fantastisk.


Missed me?

Heeeeeeeeeeere I am!!

Jag har suttit i fängelse de senaste månaderna, maximum security, ingen möjlighet att blogga alls. Mitt brott? Jag stal tryffelsalami, mängder med tryffelsalami. Till slut startade jag en importfirma och smugglade in tryffelsalami, tryffelsalt och tryffelolja. Det var billigt och det sålde som satan. Plötsligt kom dom på mig. Jag stod på möllan bland alla torghandlarna, tyckte att jag smälte in i min regnbågsmössa och min rosa onepiece. Jag försökte sälja hela konceptet, jag försökte se ut som en gris, en sådan där som sniffar upp tryffel.

Under förhöret fick jag höra att tryffelsvin inte är rosa, jag hade gjort bort mig. Kriminalarna var fast beslutna om att jag inte var helt frisk och jag gled med på det tåget. Det var mycket bättre att få psykvård än att sitta i fängelse tänkte jag.

Nu några månader senare sitter jag här och sniffar på några skivor tryffelsalami som jag handlat i delikatessen på Malmborgs, funderar på om jag ska äta dom eller om jag ska låta bli. Det är bara en liten tugga sen är jag tillbaka i träsket igen, smugglarfingrarna vill tillbaka in i spelet.

Det kan också bara vara så att jag börjar bli hungrig och förlora förståndet. Jag har naturligtvis inte suttit inne, jag har bara varit så jäkla lat. Men det ville jag ju inte säga, det lät coolare med tryffelsmuggling.

I vilket fall som så är bloggen tillbaka i välbekant form, liten ändring i adressen bara, så glöm inte att bokmärka eller följa eller något annat sådant så att DU inte missar mina framtida äventyr. Jag hade tänkt att jag skulle blogga oftare jag hade tänkt att jag kanske skulle försöka blogga minst en gång i månaden, kanske en gång i veckan eller ja, egentligen oftare. Men det börjar bli lite som nyårslöften detta, men, jag måste ändå säga, det känns skönt att vara tillbaka och att låta tangenterna glöda under mina galenheter.


Kan man bara få vara?

Idag kommer jag att bli allvarlig, lägger en varning här nu i början tänker jag, så att ingen blir besviken att min vanliga lättsamhet är som bortblåst i samhällets hårda vindar.

Den här nyheten om två tjejer som blivit skamlöst dåligt behandlade gjorde ont i hjärtat på mig. Kanske för att det ligger så nära mina egna upplevelser, några som jag tänker dela med mig av här. Nyheten handlar om två 11-åriga tjejer som älskar att spela fotboll och som verkar vara riktigt duktiga. De är kortklippta och ”grabbiga” i klädseln och detta har medfört en hel del onda handlingar. På en fotbollscup i Åhus var det alltså föräldrar och ledare i motståndarlaget som häcklade dessa tjejer, kallade dom för killar och gick dessutom fram och tog foton på dom under prisutdelningen. Vad kallar man detta för? Mobbning? Kränkning? Hemskt och omoget? Jag tycker personligen inte att det finns ord för detta, vuxna människor som beter sig på detta sätt? Men det är inte helt ovanligt.

Jag själv har alltid varit grabbig, kortklippt och gillat att spela fotboll med killarna. På mellanstadiet började jag klippa mig kort och experimentera med olika färger. Jag gick aldrig i kjol eller klänningar, jag sminkade mig aldrig, jag ingick inte i normen. Detta var faktiskt nära att ta mitt liv, det i samband med att jag inte riktigt förstod vad som hände är jag började inse att jag var kär i tjejer. Att alltid höra frågan; ”Är det en tjej eller en kille”; det tär på självförtroendet det gör ont. Det är inget man visar, man vill inte visa att alla dessa skämt eller dessa ”misstag” att definiera ens kön är något som egentligen har betydelse. Jag vet ju själv, det räcker väl? Jag hade turen att det fanns vissa människor i min närhet, vissa vänner som istället tyckte att min androgyna uppsyn var något positivt, några nära vänner och även min allra första förälskelse lyckades få mig att känna mig hel trots allt.

Detta har följt mig upp i vuxen ålder, det är fortfarande barn som frågar sina föräldrar om det är en pojke eller en flicka som står framför dom. Ett tips till föräldrar, svara på era barns frågor. Det känns absolut bättre ifall ni svarar ert barn än att barnen fortsätter fråga femton gånger till och stirrar som om världen är på väg att gå under.

Jag kan klart säga att det inte stör mig längre, men det gör det ibland. Så varför börjar jag inte sminka mig och låta mitt hår växa ut? Jag har testat det, men det är inte jag det är inte den jag är. Jag är jag. Jag definierar mig som en kvinna även om jag inte passar in i samhällets norm av detta. Men frågan jag ställer mig är denna, visst är det dags att vi ändrar på dessa normer? Visst är det dags att vi slutar mobbar 11-åringar för att de valt att klippa håret? Stör det någon att de valde detta? Det betyder inte att de VILL vara killar, det betyder inte att man har en könsidentitetskris (inte alltid). Men mobbningen kan skapa stora problem, större än ni kanske anar när ni går fram och tar en bild av någon i hånande syfte.

Seriöst, 2014 har vi väl ändå kommit längre än så? Eller?


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 119 andra följare