Böcker – film – serier

Det är ju populärt att göra om en bok till film eller serie. Numera är det väldigt populärt med serier istället, kanske för att det ofta handlar om en serie böcker. Eller så blir det trilogi, eller så blir det en tetralogi för att de bestämt sig för att suga ut så mycket pengar som möjligt och därigenom dela upp den tredje boken i två filmer. Detta exempel är helt klart värst när det gäller Harry Potter. Sista boken uppdelad i två filmer, första filmen är så fruktansvärt lång. Man kan likna det vid att man hade valt att göra Sagan om Ringen till fyra filmer istället och då hade den näst sista filmen endast varit hur Frodo och Sam tar sig genom Mordor till berget. Märk väl att det redan känns utdraget i filmen som det är nu.

Bli nu inte helt uppstressade, jag älskar Harry Potter-filmerna, men, den näst sista, lååååång.

Ser jag serien eller filmen först så kommer jag aldrig att läsa boken, jag har försökt flertalet gånger men det GÅR BARA INTE. Men på andra hållet går det jättebra. Vilket för mig till ett extremt dilemma. Jag ska ta några exempel…

Game of thrones (A Song of Ice and Fire) – YAY! Böckerna är fantastiska! Persongalleriet i de böckerna gör att man kräks av både förvirring men även avund. Hur håller man som författare ihop det?? Naturligtvis blir det så att det saknas ungefär 80 procent i tv-serien. Nu är tv-serien ifatt och George RR Martin har sagt att han inte kommer få ut sjätte boken innan sjätte säsongen kommer ut. Vad gör man då? Kommer jag fortsätta läsa böckerna? Naturligtvis har boken och serien gått isär men de stora grejerna måste ju fortfarande vara samma. Om Jon Snow är Rhollor eller Targaryen eller vad det nu än är så kommer han ju att vara det i både boken och serien – det ändras ju inte.

Andra problem – Mortal Instruments har blivit film, med otroligt bra skådespelare. För någon vecka sedan kom det som serie till Netflix. Jag kanske skulle anat oråd när förinställningen var att det var dubbat till svenska. Det var, hmm, låt oss säga, inte riktigt samma kvalité som filmen. Det var rent ut sagt olidligt dåligt!! Jag måste ju läsa böckerna istället.

Sen har vi det sista för dagen, Shannara Chronicles. Gillar man fantasy så finns det liksom inte så mycket att göra än att vänta tills det gått tillräckligt lång tid för att orka sig genom Hobbit eller Sagan om Ringen igen. Men Shannara hade potential när jag tittade på trailern. Pilotdubbelavsnitt och två avsnitt till har kommit och gått på HBO Nordic. Kommer jag att fortsätta titta? Ja. Är jag nöjd? Nej. Varför? Ja, varför ska skådespeleriet vara så kasst? Varför ska det vara så dålig dialog och en kärlekshistoria som får Pang i Plugget att verka som Broadway.

Har ni sett bra fantasy, high fantasy, så tipsa gärna! Jag är fantasysvulten!


38 340 ord.

I ett tyst rum sitter en skribent, utanför skiftar årstiderna. Färgerna går från vitt, till ljusgrönt till mörkgrönt för att från den ena dagen till den andra skifta till orange och gult. Skribenten sitter kvar, är det en författare? Är det en journalist? Är det kanske en spännande frilansskribent?

Nej, det är en tom, blockerad och deprimerad författar-wannabe som fortfarande inte skrivit ett enda ord. Om man inte räknar ett fåtal blogginlägg. Gör man det? Räknar man dem?

Jag hörde av någon som redan skrivit över 70 000 ord hittills under Nanowrimo. Vad har jag skrivit? Under Nanowrimo?

540……………… Mail har jag skickat under november. Typ 71 ord i snitt. 38 340 ord. Jag hade inte varit i Nanowrimomål men jag hade varit lite närmre. Sen hade kanske innehållet varit något bisarrt och konstigt för att vara en roman…

Har jag tiden att skriva egentligen. Ja, svaret är att jag har MYCKET tid.

Detta var veckans gnällinlägg. Alltid roligt att återvända till bloggen med lite gnäll, då kan det ju bara bli roligare i morgon, nästa vecka, nästa årtionde eller när nu nästa blogginlägg dyker upp.

Fram till dess finns jag att beskåda i mitt tysta skribentrum, med mina tekniska skrivhjälpmedel, andandes. Kanske klottrar jag besatt ner något ord 2000 gånger på ett papper.

Och tänker, ”En av dessa dagar ska jag hålla min egen roman i handen – alltså en jag skrivit – inte bara en jag köpt och därför kallar min egen.”


Det måste vara skönt

Det måste vara så skönt och framför allt lätt att leva som en helt normal människa som aldrig behöva tänka en extra gång på varför man egentligen är satt på denna jord.

Det måste vara så fruktansvärt enkelt att varje morgon bara må bra i sig själv och inte fundera på om man är i rätt kropp eller överhuvudtaget borde leva.

Det måste vara sådan otrolig lättnad att man bara gifter sig och skaffat 2,3 barn och sätter sig i sin villa och köper en golden och allt känns fortfarande så bra.

Det måste vara enkelt att då kunna påpeka att man som 15-åring inte ska koncentrera sig på trivialiteter som kön. Man får ju faktiskt inte ens tatuera sig eller köpa sprit i den åldern.

Det måste vara naivt att inte komma ihåg hur stor betydelse könstillhörighet har i den åldern. Det är snudd på ALLT det handlar om. Kön eller sex. Det är pubertet.

Jag önskar att dessa människor, bara för en sekund (eftersom längre än så hade de nog inte överlevt), hade fått känna på att vara i vad som känns som fel kropp, att ”felaktigt” älska någon av samma kön, att inte ha samma möjlighet eller rätt att skaffa barn trots att allt man vill är att ha en familj.

Jag kan fortsätta, i detta hatets tid, med att säga att jag önskar att alla som ser på flyktingar med onda ögon att bara för en minut (för mer hade man nog inte överlevt) känna hur kulorna viner runt en, bli misshandlad för ingen anledning alls och att leva i skräck för sitt liv eller framför allt sina barns liv.

När förlorade vi empatin? 

Jag har aldrig känt mig som att jag är i fel kropp. Jag kan inte ens föreställa mig hur jävla svårt det måste vara att varje dag ge sig ut i samhället. Men jag kan ändå förstå att det är något man vill göra något åt. Att det är något man MÅSTE göra något åt för att överleva.

Detta med anledning av denna åsikt i Sydsvenskan:

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/alla-unga-ska-fa-mogna-under-tonaren-i-fred-fran-forestallningar-om-att-valja-/

Det är ingen ”föreställning” om att välja kön, det är ganska provocerande att ens tro det.


Hög status

Jag är nu 32 år. 32 år. Förstår ni hur mycket jag skulle ha gjort fram till nu? Det har förstås varierat en del över åren. Men jag skulle vara den yngsta utgivna författaren någonsin, jag skulle ha backpackat genom Asien och levt bland munkarna i ett buddhisttempel, jag skulle ha varit veterinär i typ 10 år nu, alternativt gymnasielärare i typ 9 år. Jag skulle vara socialt anpassad och sådär lättsamt trevlig mot alla. Jag skulle ha tränat mycket och ofta. Ett tag skulle jag även ha haft adopterat ungar och levt på landet.

Istället har jag varit i några europeiska städer och bott på hotell (skönare sängar), jag kommer aldrig kunna bli den yngsta utgivna författaren någonsin (möjligen äldsta nyutgivna författare). Jag är glad att jag varken är veterinär eller lärare, jag trivs oerhört bra med det jobb jag har idag. Jag är hyfsat socialt anpassad och trevlig mot nya människor när situationen kräver det, jag kom fram till att alla behöver inte vara extroverta. Tränade gjorde jag ett tag och kommer att göra igen. Både jag och eventuella ungar är glada över att det där med adoption aldrig blev av och jag bor typ ”på landet”.

Men jag är faktiskt väldigt nöjd ändå, väldigt, väldigt nöjd. Jag känner att jag har nått en riktigt hög status. Vet ni varför? Jag fick igår ett sms där det stod: Grattis Therese. Det var från Bingolotto. Det, mina vänner, är hög status.


Plötsligt händer det…. Inte…

Så, det var ett tag sedan, som vanligt. Jag har en plan för bloggen fram över. Den är genomtänkt och jag har länge funderat på alternativen. Vänt och vridit på alla möjligheter och tankar. Sen dök det upp, som en blixt ifrån klar himmel… Planen är att blogga oftare. Simple as that. Gör det inte svårare än vad det är, insert idiom of your choice.

I veckan fick jag en idé, att vi skulle resa på vår semester. Jag hade lite olika alternativ från högt till lågt. Som exempel kan jag nämna solsemester (återkommande tema), lyxigt myshotell i Skovshoved, spa av olika sorter, camping i tält, älgsafari i skånsk skog, ja, ni förstår. 

Detta ledde till att jag surfade in på Svenska Spel, vet inte riktigt vad som gjorde att jag fick detta infall, INGEN aning. Men, det ena ledde till det andra och några minuter senare så hade jag skrapat ett okänt antal trisslotter. Detta, gott folk, är min akilleshäl, jag kan möjligen-kanske-eventuellt ha en liten-mini svaghet för trisslotter. Framför allt när jag verkligen vill något speciellt. Men det hör inte hit…

När jag satt där och hade skrapat min sista lott och faktiskt gått ganska jämnt ut så ser jag att varje gång jag skrapat en lott så har det kommit fram en liten pekbar länk med orden ”Behöver du hjälp?”.

Jag funderar ett litet tag, behöver jag hjälp? Kommer det att hjälpa att trycka på den knappen? Vad händer då? I vilket fall som helst så kommer jag fram till att ja, jag behöver hjälp. JAG BEHÖVER HJÄLP MED ATT VINNA 100.000 I MÅNADEN I 25 ÅR!!!!

Vi ska antagligen campa.


Förföljelsemani eller realist?

Så, jag satt på tåget. Det händer ju en del att jag sitter på tåg och stirrar ut genom fönstret, ibland får jag en idé och stirrar ner i mobilen. 

Så funderade jag på en sak, research. Det är viktigt när man skriver en bok att man gör grundlig och bra research så att det blir så trovärdigt som möjligt. Till exempel kan man ju inte låta svenska poliser springa runt med magnum .45or i sin deckare, jag misstänker i alla fall att det inte är detta som de springer runt med, jag har inte researchat detta förstås. Men poängen är att det inte blir trovärdigt. Kanske ligger en del av min kärlek till fantasy i just detta? Att då hittar man ju ändå på allt så då finns det inga regler? Eller jo, regler finns det kanske, man skapar sin egen logik på något sätt. Men det måste ändå hänga ihop.

Jag satt i alla fall där på tåget och insåg att en viss kombination i mitt beteende på internet skulle nog kunna göra mig till en av de mer intressanta för FRA. Nu vet jag inte riktigt om de kanske sitter med en FRA-version av google och letar genom alla människors mail, sms och googlingar, jag har inte researchat deras arbetssätt, men jag har denna vision framför mig. Jag kommer inte ens att berätta om vad jag tänkte googla om eftersom det är en wicked ass romanidé som jag vill hålla för mig själv (eller jag vill inte verka alldeles för morbid).

Jag tänker att denna googling i samband med att jag trycker på alla sjuka grejer på Aftonbladet. Ni vet den där videon där det varnas för känsliga tittare? Jag klickar alltid, A-L-L-T-I-D! Kanske är det ett mänsligt drag, lite som när man står nära en kant på ett tak, att man vill ta det där extra steget för att se hur nära kanten man kommer innan man trillar ner.

Denna kombination har nog gjort att jag blir förföljd, jag känner det hela tiden. Konstiga människor i solgasögon som går bakom mig, stilrena svarta audisar och bmw:s som alltid kör runt omkring mig. Sen tänker jag att ”Nä, det är nog bara så det är i Västra hamnen” och lufsar vidare i mina vita converse. Jag har ju inte researchat hur man brukar förfölja folk när man misstänker någon för konstiga saker.

Kanske blir det värre efter detta blogginlägg, jag har inte researchat ifall de letar på bloggar också. Jag har nästan glömt bort den morbida idén jag hade för min roman som jag skulle googla. Undrar om jag antecknade det någonstans…


Based on a true story

Det var en gång en ung kvinna, eller nja, kanske inte ung, men inte gammal heller. Hon var typ 30 säger vi. På tal om det så gjorde jag ett test på nätet för några dagar sedan, när resultatet kom så stod det mitt namn och sen 31 bredvid. Det var helt absurt, jag är inte 31 tänkte jag. Jag är fortfarande typ 17-18. Fast då hade jag haft lite ångest, men sommarlov, men jobbat, men ändå lite ångest.

Anythawho, det var en gång den här typ 30-åriga kvinnan som fick för sig att hon skulle överraska sin bättre hälft med att putsa fönsterna i lägenheten. Det hade varit en tuff vecka och hon ville göra något lite extra eftersom de där fönsterna hade kommit på tal några gånger. Dessa två turturduvor bodde nära vattnet, lite utanför stan, högst upp, i en lägenhet. Högst upp var egentligen inte särskilt högt upp eftersom det var lite utanför stan och det oftast inte finns så höga hus där. Oavsett höjden på huset så vimlade det av spindlar där. Hyfsat stora spindlar, kanske inte några fågelspindlar men en hel del tarantellor (eller egentligen bara korsspindlar). En del ulliga spindeläggsbollar hade också placerat sig mellan tre-glas-fönsterna eller två-glas-fönsterna eller vad det nu än var. Detta kan också ha varit anledningen till att dessa fönster ej hade blivit putsade på en ganska så lång period.

Jag Den typ-30-åriga kvinnan tog insidan av fönsterna först, för att förbereda sig inför att öppna och sedan ta utsidan. Hon utrustade sig med ihoprullad tidning, dammsugare, handskar, wettextrasa och hagelgevär. Hon satte igång dammsugaren och öppnade fönstret med skakig hand. Spindelnät, en liten fluga, tre-fyra mindre, löjliga spindlar mötte sitt öde i den ”ultratysta” dammsugaren. Plötsligt i ögonvrån ser hon ett stort spindelben röra sig ut från ett litet mellanrum i fönstret. Sen kommer kroppen på spindeln efter, minst lika stor som wettextrasan som låg och blötte ner fönsterbrädan. I ren panik riktade hon dammsugaren mot spindeln, utan att tänka på konsekvenserna. *BANGBOOMBANGELIBANG* ekade det i slangen när spindeln åkte på sin färd in i dammsugarpåsen. Hon stängde fönstret och hjärtat slog 5000 slag per minut, minst. Hon kunde inte stänga av dammsugaren då kanske den kryper ut och attackerar henne. I flera minuter stod hon helt blickstilla och tittade på dammsugaren, på insuget, på dammsugaren och på insuget. Hon var tvungen att göra något, men vad? Hon måste kasta ut dammsugarpåsen.

På med foppatofflorna, fram med soppåsen från under diskbänken och redo med en ganska stor bit hushållspapper. Hon stängde sedan av dammsugaren, lyfte locket med foten och tittade lite försiktigt ner i dammsugarpåsen, hon såg ingenting. Snabbt, hyperventilerande, stoppade hon ner hushållspappret för att täppa till öppningen. Sedan gick allting så fort, hon kom inte ens ihåg hur hon hamnade nere i soprummet men faran var över. Förhoppningsvis.

Nu ligger hon där i sängen, tittar på den fluffiga spindeläggsbollen och inser att hon antagligen har dammsugit upp och kastat ut deras mamma. Antagligen kommer hennes 300 barn att hämnas på något sätt, hur ska hon någonsin kunna sova igen?

 

Detta hände en kompis till en kompis………… True story.


Bokklubben, bästa filmen på länge och sommaren

Så, mina små lammungar, jag har startat en bokklubb. Eller jag kan egentligen inte ta full cred för det, det är vi i familjen som har startat en bokklubb. Vi är ju sex vuxna och det är fyra stycken som är med i bokklubben. Vi började med att vara hemma hos en av oss, som köpt samma bok i fyra exemplar. Nu går vi på en ny taktik där vi köper fyra olika böcker och byter efter en månad, vi får se hur det går. Hela grejen går ju i alla fall ut på att läsa mer och framför allt att läsa mer utanför sin egen comfort zone. Som jag då, som aldrig velat läsa svenska deckare och har nu Anna Jansson, Viveca Sten och Camilla Läckberg framför mig. Jag är jätteglad för att bli ”tvingad” att läsa dessa böcker eftersom jag tror att jag kommer att bli en bättre framtida författare av detta. 

Mer om detta lite längre fram i veckan. Nu vill jag nämligen prata om en film som är baserad på en bok av John Greene som jag fick en väldig lust att läsa. Men jag har alltid så svårt att läsa boken EFTER att jag sett filmen eller serien. Det är som att jag aldrig riktigt förstår meningen med att läsa boken när jag redan vet hur historien är. 

”The Fault in our stars” har i alla fall fått mig att seriöst fundera över detta. Man vet redan från början att tårkanalerna kommer att rensas ordentligt. Ung tjej med cancer går i stödgrupp och träffar den stora kärleken som är cancerfri sedan 1,5 år tillbaka och som bara har följt med sin kompis till gruppen. De upplever en kontakt som man sällan ser och jag funderar på om det kanske är för att man vet att döden är så nära att man ger sig hän på ett helt annat sätt? Shailene Woodley spelar Hazel, tjejen med cancer i lungorna, hon spelar även i Divergent-serien. Jag tycker att hon gör rollen fantastiskt bra och att det är något litet Ellen Page:igt över henne. Man lipar förstås floder, men filmen förtjänar att ses och att ses igen skulle jag säga. Fyra bengaler av fem får ”The Fault in our stars”.

Sommaren är här och cykeln är fixad, se upp på cykelbanorna för nu är jag och turkosa faran igång!


Jag har syndat…

Förlåt mig bloggläsare ty jag har syndat. Det är nu 52 dagar sedan mitt senaste blogginlägg. Statistiken för min blogg är i princip noll, zip, zilch. 

Vad är min ursäkt? Jag har ingen… Men, vi går vidare.

Sist jag bloggade hade jag inget jobb, det har jag nu. Sist jag bloggade var Xerxes jobbig (men söt) och lät oss aldrig sova, så är det fortfarande. Sist jag bloggade var jag blott 31 år gammal, det är jag fortfarande. Sist jag bloggade hade jag ingen utlandsresa bokad, det har jag nu.

Mycket nytt och spännande mycket gammalt och slitet med andra ord. 

Men det jag egentligen vill prata med er om idag är MELLON! Ok, Shirley är inte med i år så egentligen är det knappt värt att se. Men lite plåster på såren med Mariette som har en alldeles fantastisk låt som jag hoppas mycket på. Men den som skiner mest i årets Mello är Filippa Bark. Jag ÄLSKAR Filippa. Jag skrattar så jag gråter, det är precis perfekt humor för mig. Torrt, egentligen ganska tråkigt men så sjukt bra levererat. Sissela Benn, I salute you!

Annars så ska jag läsa en bok, skriva en bok och däremellan jobba. Det är som vanligt…


Att söka jobb

Det här med att söka jobb är något jag sysslat med rätt länge nu. Först i åtta månader för egen del och sen i 19 månader i mitt arbete för att hjälpa andra med att söka arbete.

Nu sitter jag och söker arbete igen och funderar lite över det här med rätt tid, rätt plats och framför allt rätt ögon som ska läsa mitt CV och personliga brev.

Jag har sökt en hel del jobb inom samma bransch, det är en rätt hårt ansatt bransch med många ansökningar per plats. Det är mycket sällan jag fått mer än ett mail; ”Tack för din ansökan, gått vidare med annan sökande, behåller gärna ditt CV för framtida tjänster.” Så vad är det som gör att man glider igenom nålsögat? Jag tror man ska ha flax, ifall man inte har kontakter, man ska göra något som får dom att komma ihåg en.

Humor tror jag är en viktig nyckel under hela men även där, rätt ögon. Vissa kanske inte uppskattar att man skämtar och tänker att man inte tar saker och ting på allvar? Idag slog det rätt för min del, jag skickade in en ansökan vid 11.00 och vid 13.00 hade jag en bokad intervju. Vad blev rätt? Vem fan vet det, liksom?

Det kanske känns sjukt tröstlöst att man ska vara på rätt plats i rätt tid och dessutom ska rätt människa sitta på andra sidan och gilla ens CV. Men i grunden tror jag, eller vill tro att humor och enkelhet tilltalar de flesta. Ett CV på en sida och ett personligt brev som talar till just den arbetsplatsen man söker. Lägg lite kärlek på det personliga brevet, det tror jag alltid kommer fram till den på andra sidan i alla fall.

Sen är det ju det där med flaxen, den ska man också ha. Och en intervju betyder inte en anställning men man lär sig mycket av intervjuer och träffar nya kontakter. Kanske är den jag blir intervjuad nästa karaktär i min bok? Kanske är det en anställning. Man vet aldrig dessa saker och det är ju lite spännande?

Trevlig helg på er alla miljoner besökare! Ta hand om er!


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 148 andra följare