Missed me?

Heeeeeeeeeeere I am!!

Jag har suttit i fängelse de senaste månaderna, maximum security, ingen möjlighet att blogga alls. Mitt brott? Jag stal tryffelsalami, mängder med tryffelsalami. Till slut startade jag en importfirma och smugglade in tryffelsalami, tryffelsalt och tryffelolja. Det var billigt och det sålde som satan. Plötsligt kom dom på mig. Jag stod på möllan bland alla torghandlarna, tyckte att jag smälte in i min regnbågsmössa och min rosa onepiece. Jag försökte sälja hela konceptet, jag försökte se ut som en gris, en sådan där som sniffar upp tryffel.

Under förhöret fick jag höra att tryffelsvin inte är rosa, jag hade gjort bort mig. Kriminalarna var fast beslutna om att jag inte var helt frisk och jag gled med på det tåget. Det var mycket bättre att få psykvård än att sitta i fängelse tänkte jag.

Nu några månader senare sitter jag här och sniffar på några skivor tryffelsalami som jag handlat i delikatessen på Malmborgs, funderar på om jag ska äta dom eller om jag ska låta bli. Det är bara en liten tugga sen är jag tillbaka i träsket igen, smugglarfingrarna vill tillbaka in i spelet.

Det kan också bara vara så att jag börjar bli hungrig och förlora förståndet. Jag har naturligtvis inte suttit inne, jag har bara varit så jäkla lat. Men det ville jag ju inte säga, det lät coolare med tryffelsmuggling.

I vilket fall som så är bloggen tillbaka i välbekant form, liten ändring i adressen bara, så glöm inte att bokmärka eller följa eller något annat sådant så att DU inte missar mina framtida äventyr. Jag hade tänkt att jag skulle blogga oftare jag hade tänkt att jag kanske skulle försöka blogga minst en gång i månaden, kanske en gång i veckan eller ja, egentligen oftare. Men det börjar bli lite som nyårslöften detta, men, jag måste ändå säga, det känns skönt att vara tillbaka och att låta tangenterna glöda under mina galenheter.


Kan man bara få vara?

Idag kommer jag att bli allvarlig, lägger en varning här nu i början tänker jag, så att ingen blir besviken att min vanliga lättsamhet är som bortblåst i samhällets hårda vindar.

Den här nyheten om två tjejer som blivit skamlöst dåligt behandlade gjorde ont i hjärtat på mig. Kanske för att det ligger så nära mina egna upplevelser, några som jag tänker dela med mig av här. Nyheten handlar om två 11-åriga tjejer som älskar att spela fotboll och som verkar vara riktigt duktiga. De är kortklippta och ”grabbiga” i klädseln och detta har medfört en hel del onda handlingar. På en fotbollscup i Åhus var det alltså föräldrar och ledare i motståndarlaget som häcklade dessa tjejer, kallade dom för killar och gick dessutom fram och tog foton på dom under prisutdelningen. Vad kallar man detta för? Mobbning? Kränkning? Hemskt och omoget? Jag tycker personligen inte att det finns ord för detta, vuxna människor som beter sig på detta sätt? Men det är inte helt ovanligt.

Jag själv har alltid varit grabbig, kortklippt och gillat att spela fotboll med killarna. På mellanstadiet började jag klippa mig kort och experimentera med olika färger. Jag gick aldrig i kjol eller klänningar, jag sminkade mig aldrig, jag ingick inte i normen. Detta var faktiskt nära att ta mitt liv, det i samband med att jag inte riktigt förstod vad som hände är jag började inse att jag var kär i tjejer. Att alltid höra frågan; ”Är det en tjej eller en kille”; det tär på självförtroendet det gör ont. Det är inget man visar, man vill inte visa att alla dessa skämt eller dessa ”misstag” att definiera ens kön är något som egentligen har betydelse. Jag vet ju själv, det räcker väl? Jag hade turen att det fanns vissa människor i min närhet, vissa vänner som istället tyckte att min androgyna uppsyn var något positivt, några nära vänner och även min allra första förälskelse lyckades få mig att känna mig hel trots allt.

Detta har följt mig upp i vuxen ålder, det är fortfarande barn som frågar sina föräldrar om det är en pojke eller en flicka som står framför dom. Ett tips till föräldrar, svara på era barns frågor. Det känns absolut bättre ifall ni svarar ert barn än att barnen fortsätter fråga femton gånger till och stirrar som om världen är på väg att gå under.

Jag kan klart säga att det inte stör mig längre, men det gör det ibland. Så varför börjar jag inte sminka mig och låta mitt hår växa ut? Jag har testat det, men det är inte jag det är inte den jag är. Jag är jag. Jag definierar mig som en kvinna även om jag inte passar in i samhällets norm av detta. Men frågan jag ställer mig är denna, visst är det dags att vi ändrar på dessa normer? Visst är det dags att vi slutar mobbar 11-åringar för att de valt att klippa håret? Stör det någon att de valde detta? Det betyder inte att de VILL vara killar, det betyder inte att man har en könsidentitetskris (inte alltid). Men mobbningen kan skapa stora problem, större än ni kanske anar när ni går fram och tar en bild av någon i hånande syfte.

Seriöst, 2014 har vi väl ändå kommit längre än så? Eller?


Vampyrer i min uppväxt

Jag kommer inte ihåg min första kontakt med vampyrer. Det kan ha varit Bram Stokers Dracula med en superb Gary Oldman i titelrollen. Keanu Reeves och Winona Ryder försökte säkert sitt bästa men när man tittar på filmen idag så blir man lite mörkrädd över att det tydligen var de bästa skådisarna som de kunde hitta just då.

Sedan den där första kontakten så har jag sett ändlöst många vampyrfilmer, skrivit ändlöst många noveller och ”börjor” på vampyrromaner och läst väldigt många vampyrböcker.

En vampyrs bekännelser är också en av de bättre vampyrfilmerna som finns. Tom Cruise, Brad Pitt, Antonio Banderas, Christian Slater och en som vanligt irriterande Kirsten Dunst. Vem tyckte inte lite synd om Lestat att han blev innebränd och kastad till krokodilerna bara för att återkomma som en något lite mindre snygg Lestat (en stund i alla fall).

Det finns däremot en hel del dåliga vampyrfilmen, tyvärr är denna listan väldigt mycket längre. Lucy Liu har gjort en extremt dålig som heter Rise, Twilightfilmerna är ju egentligen rätt så löjliga om man inte bara stirrar på Kristen Stewart, jag menar, vampyrer som glittrar??

Nu kommer jag till poängen rätt snart…

När jag var yngre tyckte jag om att titta på romantiska filmer, typ Dirty Dancing, Somekind of wonderful och Boys on the side var några filmer som jag tittade på många gånger. Framför allt ”Somekind of wonderful”. Eric Stoltz och Mary Stuart Masterson spelar bästa vänner. Hon är kär i honom men han är kär i skolans populäraste tjej, spelad av Lea Thompson. Anledningen att jag tittade på just denna var möjligtvis lite för Mary Stuart Masterson och hennes snygga androgynitet. MEN även Lea Thompson som jag alltid gillat!! Jag menar vem älskar inte ”Howard the duck”?

Nu är poängen nära, jag lovar…

Igår kunde jag kombinera två av dessa saker från min barndom, vampyrer och Lea Thompson. Jag såg en film, Vampire Academy. Den kanske verkar lite löjlig vid en första anblick men den var faktiskt riktigt underhållande. Som vampyrreferens var den kanske inte tillfredsställande men den var rolig och charmig. Den handlar då om vampyrer; Moroi:s som skyddas av Damphirs (människor) från framför allt Strigoier (vampyrer som gått över till mörka sidan). Lite i high school miljö får man följa prinsessan Vasilisa som är den sista i sin ätt och hennes Damphir, Rose. Som sagt, roande, catchy story och en slut som är upplagt för en tvåa.

Så, ni förstår vampyrkopplingen men kanske inte Lea Thompson? Jo, hon har en dotter som är väldigt lik henne Zoey Deutch och hon spelar Rose, Damphiren.

Se den absolut!


Böcker och konsten att cykla

Jag har fått hjärnskakning en gång i mitt liv. Jag kommer inte ihåg exakt vilket datum men det var under andra året i gymnasiet, möjligen tredje. Jag läste Svenska B och var på väg till nationella provet i denna kurs. Jag ÄLSKADE nationella provet, i alla fall i svenska. Not so much i matte, inte efter Matte A i alla fall. Anythawho, jag cyklade med min kompis, Johan, då våra styren på något sätt kopplades samman och jag föll i asfalten med huvudet först. Hade jag hjälm på mig? Ja, naturligtvis hade jag det som den laglydiga (nä, det var inte lag) medborgare jag är. Jag fick i alla fall ont och en snabbt växande bula men jag skulle till skolan för att skriva uppsats, mitt liv gick ju ändå ut på att skriva (kanske inte bara det, men det andra pratat jag inte om här).

Det slutade med att satt hos sjuksköterskan i en timme innan min kära mor fick för sig att svara i telefon för att sedan hämta en kräkande hjärnskakningsdotter som mest bara tänkte på att hon inte skulle kunna få MVG på varken nationella provet eller kursen i sig (tydligen hänger det där ihop).

När jag var ännu yngre, typ 8-9 hade jag ett cykelrace på en inhägnad fotbollsplan. Från det ena målet till det andra. Jag vann, mest för att jag inte hade vett nog att bromsa innan jag kom fram till stängslet som inhägnade denna fotbollsplan och jag fick cykelstyret rätt i magen. Det gjorde också ont. Vännen jag race:a med hette Johan, det var inte samma Johan.

Detta fick mig att tänka på att jag INTE borde cykla med folk som heter Johan. Det fick mig även att tänka på att jag har ju faktiskt slukat en bok. Jag har inte slukat en bok på detta sätt sedan ”Stjärnor utan svindel” fick mig att andas lite lättare i min lilla garderob, eller om jag redan var ute ur den då, den gav i alla fall ett djupt intryck på mig. Varför tänkte jag på denna slukade bok? Där var en karaktär som hette Johan, ingen stor roll men en bra karaktär, viktig på något sätt.

”Tillbaka till henne” av Sara Lövestam är utan tvekan den bästa bok jag läst. Jag säger inte att jag läst tonvis med böcker men det är ändå ett antal jag blickat mig genom. Sara skriver på ett sätt som jag tror liknar mitt eget sätt att skriva lite, fast med mycket bättre vokabulär och grammatik (så är hon ju svensklärare till vardags). Eller så vill jag bara att mitt skrivsätt ska vara lite likt, det där lite skämtsamma, lite svarta men ändå så poetiskt.

Boken handlar i huvudsak om en kvinna i nutid, Hanna och en kvinna för 100 år sedan, Signe. Också handlar den om Saken förstås. Kvinnorättssaken, rösträtten! Det är en fantastisk historia om bitterhet, kärlek, längtan och spänning. Alla dessa ledtrådar man får i nutid som nystas upp i kapitlen om dåtid gör att man vänder sida efter sida utan att ens andas. Karaktärerna är sådär underbart djupa, man lär känna dem, irritera sig på dem och älska dem på samma gång. Det var 600 sidor och det tog mig två dagar, sen var det över. Var det kärlekshistorierna, var det bitterheten, var det meningarna kring Arbetsförmedlingen eller var det den kittlande känslan av att få läsa någon annans brev? Även om det var ”fejk-brev” så var det ju ändå karaktärernas hemliga ord till varandra!

Visst var det härligheten förr? Att skriva brev till varandra? Jag är inte så gammal men jag skrev en massa brev när jag var ung. Det fanns inget så spännande som att sprätta upp ett nytt brev från en brevvän i Japan eller från den där första flickvännen som bodde så långt bort.

Jag tappade tråden men läs ”Tillbaka till henne”, läs Sara Lövestams blogg, den är hysteriskt rolig.

Jag tappade andan när jag läste denna bok, jag vände blad i ilska och vemod och framför allt, lusten att skriva infann sig vareviga sekund från det att jag öppnade första sidan. Det är den bästa bok jag läst.

Det enda som stör mig är, jag fick denna bok i trettioårspresent, den har alltså legat i ett år utan att jag förmått mig att ta upp den och läsa den. Jag har tänkt, snart, ska bara bli färdig med A song of ice and fire. Hade jag bara vetat, då hade jag läst den på hotellet i Skogshoved, på balkongen, med havsutsikten.

Och just det!! Ha alltid hjälm på er när ni cyklar!! (Jag kan ha ljugit ovan om min laglydighet som medborgare)


Chili

IMG_2725

För drygt sju år sedan så kom det in en rödtott i mitt liv. Hon var liten, tunn och bråkig som satan. Vad jag inte kunde ana var den roll hon skulle komma att spela i mitt liv. Från det att jag fått hem henne så dröjde det inte länge förrän hon alltid mötte mig vid dörren när jag kom hem. Hon kom alltid och buffade lite extra när jag var ledsen och hon tyckte om att prata med mig när vi gick hemma och mös.

Chili var den röda katten som fångade mitt hjärta och som alltid funnits vid min sida. De knasiga saker hon alltid gjorde och den lite småkorkade framtoningen hon lade till med.

Nu är det så tomt här hemma, trots att det finns katter kvar. Det kommer aldrig att bli sig likt utan hennes jamande, grymtande och spinnande. Men hon har det bättre nu…

Hon var ju faktiskt världens underbaraste katt.

http://therese-andersson.se/chili-in-memoriam.html <<– Bildspel


Bot och bättring

Det finns inga ord för hur dålig jag är på att blogga. Min enda ursäkt är att det har hänt en hel del i livet. En tjänst har bytts till en annan, sommaren kom och däremellan förflöt en hel del tid som jag aldrig får tillbaka.

Jag har precis läst ut ”A dance with dragons” George RR Martins femte bok om äventyren i Westeros. Jag behöver nu prata med någon som också läst ut den femte boken för jag måste ventilera och jag måste bara prata med någon. Jag är förkrossad, omintetgjord och knäckt. Jag vill att den sjätte boken ska komma nu, NU!

Annars har vi tagit det mogna och mycket nödvändiga beslutet att ändra om i våra vanor. Med vi menar jag inte jag och en ny personlighet som jag har utvecklat (det är inte så illa…än) utan jag och min fru naturligtvis. Vi ska då lägga om våra liv för träning, ja, det kommer bli sweet. Jag har naturligtvis köpt en teknisk grunkegrej för att göra detta roligare. För mig är det mycket lättare att göra en sådan helomvändning om jag dessutom har en teknisk grej som hjälper mig att komma ihåg saker och registrera grejer och dessutom räknar steg om dagarna!! Det kan ju inte bli bättre. Jag köpte alltså då en Jawbone Up24. Jag återkommer om en månad eller två om resultatet från detta köp.

I spelvärlden är det nu kaos, jag spelar GTA V, Diablo III, Walking Dead S2, Wolf Among Us, Thief och Watch dogs. Lite kort kan jag bara säga att jag köper nu inga nya spel förrän den 7 oktober då Dragon Age Inquisition kommer ut och om det inte vore för att jag inte vill att sommaren ska vara över så hade jag velat spola fram tiden till dess, för det spelet ser helt AMAZING ut!
Kort om de spel jag faktiskt spelar; GTA V – kul, våldsamt, irriterande; Diablo III – kul, tvåspelarlägeYAY, våldsamt; Walking Dead S2 – ÄLSKAR detta spel; Wolf Among Us – Gud vad jag känner för att skriva när jag spelar detta spel.
Watch dogs då? Än så länge är jag inte övertygad, jag tycker att det blir som i Assassins Creed, upprepningar till tusen. Ändå sitter jag och dreglar över nya Assasins, Unity. Vive la revolucion! (Med reservation för stavningen)

Nu ska jag hålla kväll, med en cola, Walking Dead och kvinnan i mitt liv.


Alla dessa projekt

Prokrastinera. Säg det några gånger efter varandra. Jag har skrivit om det förr på min blogg, min förmåga att prokrastinera till sista sekund. Någon gång är jag säker på att det har handlat om någon deadline, gärna i skolvärlden. Jag är en mästare på detta fenomen, denna underbara bedrift att inte göra det jag ska fastän jag vill egentligen. Nu kommer jag med andra ord in på det som jag antagligen oftast tjatat om på min blogg, att jag INTE skriver trots att det är så viktigt för mig.

Jag sätter igång en massa projekt och sen kommer jag på en mängd ursäkter till att inte sätta igång. Måste göra research först, måste först outline:a, måste först göra karaktärsintervjuer, måste först…. Ja ni förstår, det är en hel del som jag måste göra först. Gör jag dessa saker då? NEJ?! Jag gör ju inte det. Frågan bli ju nu, vad ända in i norden gör du då??

Ehh, Netflix, ehh, ps3, ehh, ps4. Ja, precis, ni förstår ju. Prokrastinerar!

Oooo, om jag tittar på detta så får jag inspiration eller ooo, om jag bara spelar en stund så har jag slappnat av huvudet tillräckligt mycket för att skriva. Slappnat av huvudet för att skriva???? Jag förstår inte ens mina egna skäl vilket gör mig extremt förvirrad och vilsen.

Så, vad är min poäng? Att man måste bara göra det, de där sakerna man vill. Man ska inte fundera så mycket kring att man kanske inte lyckas eller att man inte når hela vägen fram, för det är resan dit som ändå är det viktigaste och att man gör saker som man mår bra av (naturligtvis inom ramen för att INTE skada andra).

Så, jag undrar om där är något bra på Netflix…


Jag har sett en film…

Och spelat ett spel.

Filmen heter ”The big wedding” och har en rätt lång lista på kändisar, Robert De Niro, Susan Sarandon, Diane Keaton, Topher Grace, Katherine Heigl och Amanda Seyfried för att nämna några. Visst låter det som ett lyckat recept?
Trailerna utlovade skratt och knasiga förvecklingar á la ”La cage aux folles” och vi bestämde oss för att hyra den.
Visst har jag byggt upp detta som att ni nu tror att jag kommer såga denna film.
The plot… Robert De Niro spelar snuskig konstnär som har varit gift med Diane Keaton men numera lever med Diane Keatons bästa vän, Susan Sarandon. Tillsammans med Diane Keaton har han dock två biologiska barn och en son adopterad från Colombia. Nu ska adoptivsonen gifta sig (med Amanda Seyfried) och då har han bjudit in sin mamma till bröllopet och hon är VÄLDIGT katolsk i sin syn på äktenskapet och tycker alltså att skilsmässa är ingen bra grej. Så sonen ber sina föräldrar att agera gifta och Susan Sarandon som har fixat all mat och allting får helt enkelt lämna stället, men återkommer lite då och då. Lägg till brudens rasistiska föräldrar så blir det ju knappt bättre.

Det händer med andra ord väldigt mycket och man hinner inte alltid riktigt känna med karaktärerna just eftersom detta är en komedi och de har oftast bara 1 timme och 30 minuter på sig att förmedla allt och sedan lämna oss med en megasuperhappyfeeling i magen. Det fattas något och jag orkar inte riktigt ta in allt, dock finns där några roliga scener och allt som allt så är den klart sevärd. Men, man kan lika gärna se vilken film som helst i denna genre, den har inget överdrivet speciellt…

Spelet, det är Diablo 3 och det har jag inte hunnit spela tillräckligt länge för att skriva om, eftersom jag stängde av för att se filmen =)


Nu är jag där igen…del 2

Så, igår var jag kanske lite negativ, drog ner ert humör lite? Jag som brukar vara så klämkäck liksom. Men det behövdes sägas. Jag fick dock en kommentar på Facebook som handlade lite kort om att det faktiskt finns gott i världen också. Och ja, även om man måste vara emot det dåliga så kan man ju inte bara blunda för det som är bra.

Så jag hittade en massa sajter för trevliga, goda och upplyftande nyheter. En hel del var religiösa, alltså tänker jag inte ta upp dom. Men jag hittade en sida där det publiceras en god nyhet om dagen. Daily Good heter den. Idag handlade det till exempel om en man som frivilligt går och plockar upp skräp ur Mississippi. Det är för mig en otroligt god nyhet att någon gör detta frivilligt, rensar upp andras skräp utan att egentligen bry sig om att det är andras skräp utan för att det måste göras, för miljön.

Applicera det tankesättet på fler ställen i livet. Man hjälper andra, inte för att få något tillbaka, utan för att det är rätt sak att göra. Ja, det får faktiskt bli punkten för dagens inlägg för jag känner att det blir inte finare än så.


Nu är jag där igen

Idag är jag sjuk, detta föranledde ett någorlunda konstigt beteende hos mig, zappande. Jag satte igång tv:n och tryckte genom alla kanaler (ettan, tvåan, danska ettan och tvåan samt tv4, ni förstår att detta tog lång tid). Jag fastnade för Janne Josefsson, kan vara för att jag oftast inte tycker om honom och tycker att han ofta inte tar upp alla sidor av en sak. Ett exempel av detta vill jag ge på när han avslöjade färsfusket på ICA. Han gick in i olika ICA-butiker och gick hårt åt de ”rika handlarna” (för tydligen ska man inte tjäna pengar när man har ett företag). Ja, det ÄR fel att lura konsumenterna att de köper nymald färs. Ska färsen slängas efter en dag? NEJ!!! Håller den rätt temperatur så klarar den en dag till, men den får inte säljas, alltså hamnar vi i denna cirkel av regler och sunt förnuft. Ungefär som att ”bäst före” betyder inte kasta en dag innan, det betyder att den är bäst före det datumet men kan mycket väl fungera efter det datumet, ibland långt efter det datumet. Riktigt smör går typ aldrig ut i datum t.ex. Vad jag hade velat att Herr Josefsson skulle göra just i detta fall är att vara lite mer öppen för idén att det finns fler kedjor än ICA. Nu tog ICA hela smällen men jag kan lova att det sker i många butiker med egenmalt kött, jag har jobbat i flera olika butiker så jag vet att det kan vara så. Så, han kunde tagit en Coop, en ICA och en Citygross och en Willys för att täcka de STORA kedjorna. Men nej, nu ville han sätta dit ICA-handlaren med en Ferrari.

Anythawho, jag kom bort från ämnet, idag var det antagligen en repris och det handlade om våld. Det handlade om några specifika nazister som varit igång på flera olika håll och varit, ja, våldsamma helt enkelt (nästa program verkade ta upp vänsterextremist-våld vilket jag tycker är fair i det stora hela). I detta program fick man se många klipp från övervakningskameror och bland annat ett där de högg och sparkade ihjäl en kille. Åtta hugg i ryggen och man såg hur de hoppade och sparkade mot killens huvud. Enligt Josefsson är de födda på nittiotalet. För mig (usch vad jag låter gammal) så är dessa nittiotalister fortfarande väldigt, väldigt unga.

Jag blev väldigt illa till mods av videoklippet för jag undrar nu ännu en gång, VARFÖR? Varför är det så våldsamt? Hur kan man hugga någon i ryggen i åtta gånger? Hur kan man sätta sin häl i huvudet på någon annan? Hur kan man lämna någon annan att dö? Jag tänker på deras familjer, både offrets men även förövarnas. Jag tänker på alla dessa zombiefilmer/serier som finns just nu och tänker att vi kanske inte har märkt att det har spridits något slags våldsvirus? Kan någon förklara för mig hur man kan hata någon man inte känner så mycket att lämnar dom att förblöda och dö på en gata mitt i stan?

Så, med andra ord har jag hamnat där igen, i tankarna kring varför allt detta våld finns, allt detta hat? Och hur kan människor tänka att, ja, men då får vi ju vara våldsamma tillbaka så att de lär sig. När har det någonsin i historien fungerat?


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 115 andra följare