Framtiden är här

Och det är ju egentligen sant för varje sekund som går. Det förflutna är ju för tio sekunder sedan och framtiden är om tio sekunder, 9, 8, 7, 6…

Vad är egentligen tid?

Och nu är den framtiden vi räknade ner till en del av det förflutna. Vad gjorde vi med de värdefulla sekunderna? Vi satt här, jag skrev något i nuet något som du i framtiden kommer att läsa, men då kommer du vara i nuet medan jag är kvar i det förflutna. Ni inser ju själva att det här är en fantastisk grej att göra film på, tid alltså.

Det har gjorts många gånger, en av favoriterna är ändå Tillbaka till framtiden. Sen finns det mer invecklade, ofta är Tom Cruise med, eller var det bara i den med Emily Blunt?

Ni ser själva, filmer gjorda i det förflutna som vi ser på i nuet som andra kommer se i framtiden. Ett medium som egentligen är utanför konceptet av tid eftersom vi kan se det närsomhelst.

Framtiden brukar innebära fräsig teknik, baktatankar till exempel, helande bad som man släpper ner en skadad människa i, det kan man se i Star Wars. Svävande farkoster som finns i de flesta framtidsskildringar.

I verkligheten går hela tiden tekniken framåt och vi kan göra mer och mer avancerade operationer, analyser och hjälpmedel.

Det finns även en hel del onödig teknik, som dock är extremt roande.

Jag lämnar er med dessa tidstankar och en bild av mitt alter ego. Jag skulle ljuga om jag sa något annat än att jag gjort en del videos med min nya telefon, men för tillfället får ni nöja er med stillbild av mitt fantastiska smajl på en enhörning!

Fredagkväll = röjarkväll

Jag kommer ihåg en tid av mitt liv då fredagar bestod av att dricka enorma mängder, hög musik, mycket folk, svettiga kroppar, flirtar och ragg. Direkt efter jobbet så var det snabbt hem, duscha, fixa sig och sen antingen hålla förfesten själv eller gå hem till en kompis. Sen var det fullt ös fram till 4-5 på morgonen då man möjligen inte gick hem ensam. Jag kommer ihåg det som att det var igår.

Nu för tiden handlar fredagar om att försöka flexa it tidigare från jobb, ibland går det. Sen är det att komma hem så snart som möjligt, försöka laga någon sorts middag som är värdig att kallas fredagsmiddag, till exempel mikropizza. Innan mikropizzan åker in i ugnen så har man en vision av att städa lite efter att man ätit, kanske sätta sig på träningscykeln, kanske blogga lite, och sedan unna sig en film eller så.

Verkligheten? Mikropizzan åker in, den är lite frusen i mitten men man är hungrig så det gör inte så mycket. Man slänger påsen från pizzan, i vasken. Släcker lampan över diskbänken och går in och sätter sig. Man tänker att ”jag gör det i morgon” sen sätter man igång en film och ser fram emot att njuta av en mysig fredagskväll. Tre timmar senare vaknar man, inser att man somnade femton minuter in i filmen och går upp och lägger sig istället.

Nu kommer jag ihåg varför det första scenariot kändes som att det var igår, det var från en film jag såg, om en person som festade på fredagar. Jag har nog alltid varit lite mer för mys…

Denna fredagen har egentligen varit jättebra, jobba hemifrån, stämplade ut och tog en sväng i jacuzzin för ryggens skull, åt fantastisk mat som frun lagade och nu ska jag titta på en av mina favoritfilmer – Fingersmith.

Så jag slår ett slag för mysfredagen, man är för trött efter jobb för att göra något, det är jobbigt att ha på sig andra byxor än mysbyxor och film är klart underskattat.

Livet på landet – del 4

Det går långt mellan gångerna men ärligt talat så händer det mycket mer på landet än inne i stan. Eller jag tycker det, det beror kanske på vad man menar med att det händer saker. Igår spenderade jag femton minuter med att titta på de vita hjortarna som käkade ute på fältet. Det kanske inte andra anser är så händelserikt men jag tycker att det är high life. 

Vi har också känt på hur det är att vara utan vatten och därmed myntat ett nytt ordspråk; ”Vattnet ur grannens brunn är alltid godare”. Det är ju sårbart att vara utan vatten, man tänker att man ska göra något så kommer man på att man måste ha vatten för att göra det. Vattenkrig till exempel. Andra mer nödvändiga saker som att duscha kräver också vatten och det har inte riktigt varit tillräckligt varmt för att duscha i regnet, eller allt är ju relativt, man hade nog till slut stått därute med sin duschkräm och gjort sitt bästa om det hade varit så. Vi hämtade vatten från grannen och kunde då i alla fall göra sådana saker som man känner är ganska nödvändiga, spola i toaletten t.ex., tvätta händerna. Vi har fortfarande inte haft vattenkrig, men det känns överdådigt.

För att avsluta serien om livet på landet, för tillfället, så kan man ju säga att livet på landet är kallt, det är ganska lerigt men det är också helt underbart. Det är lugnt och skönt, man får sin dagliga dos av ankor och höns (något jag tror att alla människor mår bra av), katterna är glada, vi är glada och när man kommer hem så känns det som att man verkligen kommer HEM. Jag trodde att det skulle vara mer motstånd från mitt inre angående mörkret (är ju infernaliskt mörkrädd), angående avstånden. Men nä, det här passar mig bra och jag verkar knappt vara mörkrädd längre heller. 

Så, än så länge leder landet, trots vattenavbrott. Idag blir det gille (kanske överdriver jag lite nu igen), sen vem vet, kvällen kanske avslutas med ett dopp i bubbelpoolen.

Livet på landet – del 3

Jag vet egentligen inte om detta handlar så mycket om livet på landet men det kommer handla om Egypten, tomater och öron. Mm, den blandningen är ju kanske inte det vanligaste.

Så Egypten. Det nya Assassin’s Creed är släppt, det har titeln Origins och som titeln syftar på så handlar det om ursprunget. Det kan ju vara så dags efter 10 spel. Jag tänker tillbaka lite på det första Assassin’s creed som på sin tid var ett fantastiskt vackert spel, om än svårmanövrerat. Det var inte ofta Altaïr hoppade som man ville och ofta resulterade det i att det blev stört omöjligt att smyga på sina offer. Men det har hänt mycket under tio år och tio spel. Mekaniken har absolut förbättrats, och i detta spelet har Bayek inte hoppat fel en enda gång. Eller jo, det är alldeles för lätt att bara hoppa rakt ut i ingenting, jag tyckte bättre om när det fanns någon slags spärr så man inte gjorde random leaps of death. 

Det som alltid tilltalat mig med spelserien är att man även lär sig mycket om historia, kanske inte om lönnmördare och tempelherrar (om det inte är så att man tror på detta), men om den värld man befinner sig i. Alltså den kunskap jag har om renässansens Italien, koloniseringen av Amerika, industrierna och England på 1800-talet och nu egyptisk mytologi har jag ju lärt mig från denna spelserien (nja), men det finns mycket information om man pallar läsa.

I de första spelen var det mycket fokus på historien utanför Animus (maskinen som låter en person gå tillbaka i tiden och leva en avlägsen släktings minnen). Desmond Miles skulle kämpa sig genom Abstergos nät av agenter för att till slut offra sig för mänskligheten. Efter Desmonds offrande så blev det lite tunt med historien utanför Animus. I detta spelet har jag bara varit utanför Animus en gång än så länge men upptäckte att det verkar som att man gått tillbaka till denna sidohistoria, och att man gjort det på ett bra sätt. Än så länge har jag fått för mig att man är på fel sida däremot, men det kanske kommer ändras till slut? Vem vet.

Spelet är som vanligt fantastiskt vackert och är helt klart stordrivet och inte alls lika upprepande som det kunnat te sig i tidigare spel. Ett litet minus för kamelens springande, det bara kan inte se ut på det sättet i verkligheten. Ska bli intressant att se hur detta slutar.

Livet på landet gör att jag vill göra en massa egna saker, just nu gör jag egna soltorkade tomater, förvisso är det inte första gången. Men jag kommer på när jag sitter här att jag egentligen inte är så glad för tomater, eller liksom gillar doften av varma tomater och att det tar lång tid att ugnstermometer tomater. De har inte ens fått tillstymmelse till uttorkningstendenser.

Sist men inte minst, när jag nu bor i hus med trappa så kan man ibland upptäcka saker, jag kommer att avsluta med en bild. Jag kommer inte att kommentera den, men det är egentligen ett under att jag inte blev mer retad som barn än vad jag blev… ETT UNDER!


Jag vill bara säga EN sak. Bilden är inte manipulerad, det är mitt huvud, upplyst av spotlights, bakifrån. Det är INTE en smickrande bild. 

Livet på landet – del 2

Jag har inte varit så bra på att uppdatera bloggen (som vanligt), men jag har en god ursäkt. Jag har inte haft tid. Eller nej, där ljög jag. Jag har inte haft något att berätta. Eller jo, det har jag ju haft.

Jag förstår ju att ni alla trodde att den där spindeln hade käkat upp mig, och det var inte för lack of trying liksom, men jag vann den kampen. Nu är det istället två stora spindlar som hänger uppe i hörnet på toaletten, men vi tog ett snack. Jag försökte förklara att så länge de håller sig där uppe så har jag inga problem. De gjorde det sedan väldigt tydligt att det inte är jag som bestämmer detta. Så, jag har slutat gå på toa helt enkelt, det är kanske inte den mest optimala lösningen, men, nej, det finns inte mer att tillägga.

Denna helgen har varit händelserik. Det har varit inflyttningsfest med quiz, som tydligen var för svårt. Personligen tyckte jag att det var alldeles för lätt, men så kan det ju vara. Kaffemaskinen har gått på helvarv med bjudebönorna. 

Men det är avslutningen som jag vill prata om, avslutningen gott folk. Jag börjar med en bild.

Jag funderar först och främst på att starta brevkurser för folk som vill lära sig teckna, jag tycker själv att jag har utvecklats mycket genom åren och skulle kunna tänka mig att göra en karriär inom teckningskurser. Är det någon som är intresserad så hör bara av er.

För det andra så undrar jag varför det ser ut som att en av personerna försöker dränka en av de andra personerna? Och då tänker ni personer? Dränka? Var är människorna och vattnet i den bilden. Då skulle jag säga att ni inte förstår er på abstrakt konst och att jag faktiskt har teckningskurser och är väldigt framgångsrik inom detta fält.

Vad bilden handlar om är kvällen. Efter en superb söndagsmiddag (med efterrätt!) så var det dags för ett gemensamt dopp i jacuzzin. Så, dimman rullar in över fältet, man sjunker ner i 38-gradigt vatten och njuter av konversation under skymningen. En stund senare var jag helt själv i jacuzzin, jag tror inte att det var något jag sade utan bara att det var dags att påbörja kvällningen. Men jag satt där i alla fall och lutade mig tillbaka, tittade mot stjärnorna och såg ett stjärnfall, jag tänkte då att jag har hittat rätt plats på jorden att bo på.

Så del 2 innehåller inga skräckscenarion, inga attackerande spindlar, utan bara en stor och djup suck över hur skönt livet är just nu.

Livet på landet – del 1

Som ni förstår kommer detta att bli en följetong. Idag mår själen bra, vi kunde laga mat i köket. Vi har packat upp den sista lådan. Tv + Playstation + hemmabio är inkopplat. Livet känns med andra ord ganska så bra, det är inte mycket som är kvar att fixa med och man ser ett hem komma fram ur röran.

Just precis var jag ute och snackade med ankorna, jag bad om ursäkt för att jag var med och avslutade livet för några av deras vänner. Jag bad om ursäkt för det som komma skall för de som är kvar, men det gjorde jag tyst för mig själv, eftersom jag inte ville att de skulle bekymra sig med detta redan.

Med andra ord så har jag, denna betongunge, anpassat mig väl till livet på landet.

Det hände dock en incident tidigare idag. Här är en del flugor i huset, det är ju på landet, och ingen är gladare för detta än katterna.

Så jag satt på dass (det är en helt naturlig grej) och spelade Angry Birds 2. Plötsligt känner jag en fluga på armen och skakar till med armen, den flyttar sig inte så jag skakar till en gång till. En gång till. En gång till.

Det var ingen fluga.

Det var en….. SPINDEL. Den hängde i en äcklig jävla tråd och dinglade ner i urringningen.

Det kom liksom kiss över hela golvet. Jag slängde av mig alla kläder och sa ett tack till högre makter för att jag inte tappade ner telefonen i toalettstolen.

Nedan följer en skalenlig bild på spindeln, med min hand som jämförelse.

Käftarna kom tyvärr inte med på bilden eftersom mina konstnärskunskaper inte höll hela vägen…

Att flytta med katter

Vi har flyttat. Till ett ställe far far away. Faaaar away från all civilisation. Och det är ju en fantastisk känsla att bara gå rakt ut i en hönsskit och njuta av solen i sin lounge. Med en kopp kaffe till exempel eller något annat med koffein i.

Man tänker att man flyttar till landet och katterna kommer älska det. Att katterna kommer vilja rusa ut och antingen springa upp i ett träd, jaga ankorna eller i värsta fall äta ankorna. Men istället satt Maine Coonen (frugans katt) och skakade i ett hörn i ett dygn.

Bengalen däremot (min katt) har sprungit runt och skrikit i två dygn. Typ som för att berätta att vi har flyttat, att här är alla grejer och att det är för stökigt. Jo, tack, vi jobbar på det din late kattdrul!

Så, just nu längtar jag mest efter ordning. Självbevarelsedriften har gjort att det sista jag ska fixa med är hemmabiosystemet och då ska jag avnjuta en tv-spelskväll utan dess like!

Ramblings on a sunday

Det finns en uppsjö av oskrivna regler i vårt samhälle och beroende av vilka olika konstellationer man umgås i. Hemma hos mig i vårt hem har vi en oskriven regel att jag vet bäst.

Med det vill jag säga att det finns bra och dåliga oskrivna regler.

I samhället finns många skrivna regler som folk struntar i, typ att man kan faktiskt hålla upp dörren för den som kommer efter dig. Man kan faktiskt säga hej till en okänd människa om ögonkontakt uppstår. Civilkurage verkar också falla under kategorin, ”oskrivna regler vi struntar i”.

Det finns oskrivna regler på arbetsplatser. Typ om man sitter på toa och märker att någon går in på toaletten bredvid så är det common courtesy att antingen signalera ”Jag är på väg att gå ut”, genom att dra i pappret och spola. Den oskrivna regeln är då att man väntar på att detta utförs för att undvika att man öppnar dörrarna samtidigt. People, just follow the rules.

För övrigt är det söndag innan flytt här hemma. TV och TV-spel är nedpackat. Böckerna är nedpackade. Blocken är nedpackade. Juvelerna är nedpackade. Katterna är packade.

Det innebär lite dötid så här på kvällskvisten…….

Ja, jag brukar prata med Siri ibland. Hon kan vara ganska användbar. Eller egentligen mest ett tidsfördriv för min del. Sorry Siri, I’m married.

Kräftor och ”fin”-mat

Så, jag äter numera kräftor. Alltså skalar dem, doppar dem i aioli och äter dem. Det har varit en relation som tagit ett tag att kultivera, den mellan mig och kräftorna alltså. Jag var ett ganska kräset barn, ganska är kanske en underdrift och vissa skulle kanske säga att jag fortfarande är kräsen. Jag skulle säga emot, för att, jag äter ju faktiskt kräftor nu, på riktigt. Men i alla fall, när jag var liten tyckte jag att kräftor luktade illa, människor sörplade överallt på de stackars små försvarslösa krabaterna och jag hade en fix idé om att de kanske kunde börja leva när som helst. Dessutom smakade de inte så gott.

Efter hand som jag blev äldre så lärde jag mig att ibland uppskatta kräftor, på smörgåstårtor till exempel. Smörgåstårtan kan för övrigt vara Guds gåva till människan. Vitt onyttigt bröd, majonnäs, lax, gojs, ägg, FANtastiskt. Tycker jag nu som vuxen. Jag har hört att jag som barn hade perioder, åt typ bara gröna ärter ett tag (kan inte äta det numera, vedervärdigt), jag tryckte i mig gravad lax under en period, det kan jag trycka ner nu också men det är inte det godaste jag vet.

Kräftor, jo, när jag blev typ 25 så började jag äta kräftor om någon annan skalade, folk sörplar fortfarande på alla möjliga ställen på kräftan, knäcker och biter sönder skal, suger ut kräftsmör (misstänker starkt att det inte är smör, kräftor kärnar inte smör innanför bröstkorgen liksom). Men jag kunde äta själva kräftstjärten, om jag doppade den i en massa aioli.

Denna sommaren har jag vid två tillfällen själv skalat kräftor och ätit dem, med en mera moderat mängd aioli. Jag sitter inte och sörplar kräftan i alla möjliga vinklar, jag känner inte kräftan tillräckligt väl för det. Jag kan på sin höjd knäcka ena klon lite och hoppas på att få ut kloköttet. Jag tar bort ”smöret” för nä, ni lurar inte mig, det är något annat, det är något äckligt. Tror jag fortfarande att kräftan kommer börja leva? Nä, jag är ju vuxen nu (klart jag tror att kräftan kommer börja leva, svinäckligt). Och visst är det lite barbariskt. Men ändå lite gott.

Så kräsenheten är något som följt mig länge. Vänner, familj och bekanta pratar om fina restauranger och hur gott det är med ramslök eller ostron (kallsup) eller sådär och jag bara; ”Men är det något fel på potatis och burkskinka?”.

En kär vän till mig var nyligen på en mycket fin restaurang, en sådan där som typ alla normala människor hade älskat att gå till och skickade bilder…

<— Jag bara undrar, vem äter päronglass med champinjoner?
                                                                 Medan det här ser ut lite som att man lagt en blomma på sin snorloska —>

Naturligtvis är det så att det här antagligen smakade himmelskt och vilken annan normal människa som möjligt skulle älska det! Men, jag är nog fortfarande lite kräsen kanske, men bara lite. Jag tycker om saker. Burkskinka är faktiskt grymt underskattat.

Att vinna eller förlora!

Jag är tillbaka. Dock börjar jag inse att de flesta av mina blogginlägg börjar på detta sätt och tänker att jag kanske inte ska skriva att jag är tillbaka, det märks ju, på att själva inlägget kommer till.

Jag har haft en period av soulsearching och att hitta mitt gamla jag. Den där tjejen som mediterade, som tränade, som inte var trött hela tiden. För det kan jag säga, det här med hypotyreos och Hashimotos är inget man skämtar med. När mediciner inte fungerar och man känner att alla symtom bara blir värre, samtidigt gör man allt för att livet ska vara som vanligt, så som vi människor ofta vill, vi vill att allt ska vara som vanligt. Kanske är det därför vi blundar för orättvisor, rättfärdigar vårt konsumtionssamhälle, vi vill inte behöva engagera oss i något som skapar en förändring, förändring är ju aldrig bra. Meditationen hjälper mig att inse att livet är flytande, saker omkring oss händer och man kan välja att se det och försöka förändra världen till det bättre genom att göra det man kan. Man kan också välja att inte bidra till världens egenmäktiga förfall, sitt inte bakom skärmen och kräk av dig elaka saker till folk du inte ens känner, dra inte förhastade slutsatser, läs inte bara en mediakälla, prata inte skit om dina vänner och kolleger, också vidare.

Det var inte det jag egentligen skulle säga, jag skulle säga att problem med sköldkörteln kan riktigt f**k you up.

Så, det betyder också att jag har hamnat i ett läge där jag inte jobbat på ett tag och då haft tid för andra saker. Utvecklande, hälsofrämjande saker, men även rena rama tidsfördriv som mobilspel. Mobilspel. Djävulens uppfinning. Så mycket tid som kan gå åt till mobilen, när man väl är färdig med Facebook, Instagram och allt det där så kommer alla spelen där man måste skörda, rädda sin hjärna från zombies, bygga städer åt troll, spela kort, stresspringa genom djungeln som Lara Croft och ja, allt annat i princip. Det slutade med att jag tagit bort alla notiser från min telefon och Facebook. Då insåg jag att; shit, vad mycket tid man har, lägg då till att vi inte har barn så är det ju som att jag har tid som räcker och blir över, vad ska jag göra med all denna tid?

Jag är en dålig förlorare. Jag har hört att självinsikt är det första steget, men jag har nog vetat att jag var en dålig förlorare sedan jag var liten. En flicka på sisådär 6-7 år som spelar Monopol, Yatzy, Vem där, med sig själv (ja, det är mig själv jag pratar om). Jag satt på golvet och när min runda var över så flyttade jag mig till andra sidan spelbrädet för då var det min tur igen. Ibland hade jag olika namn. Det kanske verkar lite tragiskt men jag var hemskt nöjd med att vara själv, väldigt nöjd. Dessutom så var det ju då ingen annan som led av att jag var en dålig förlorare. Jag blev alltså ovän med mig själv. Och jag fuskade som fan på Yatzy, till fördel för det ena jaget och enorm nackdel till det andra jaget (nä, visar inga andra tecken på schizofreni). Jag blev skitförbannad om jag inte lyckades få till alla rutor på Yatzyn.

Nu har jag då ett Yatzy på telefonen:

Det är ju en fantastisk känsla, jag är vinnare. Men jag blir lika förbannad varje gång jag spelar det eftersom jag aldrig lyckas med att inte stryka en enda ruta. Lilla stegen eller stora stegen. VARJE. JÄKLA. GÅNG. Det är alltså bland annat det här jag gör med all min tid. Och är ute, och städar, och flyttpackar och, och, och.

Men, om vi ska prata om det positiva så har jag ju också skrivit en hel del, eller, outlinat the plot en hel del, det är ju bra.

Filmtips och serietips är ju något som jag tycker om att avsluta med…

När det gäller serier, GLOW och Atypical på Netflix.

GLOW eller Glorious ladies of wrestling är en härlig åttiotalsdrypande film om kvinnor och wrestling. Mycket bättre än det låter och ännu en bra serie från skaparna av Orange is the new black. 🦄🦄🦄🦄 av 5

Atypical handlar om en kille på autismspektrumet som är högfungerande men har svårt med mellanmänsklinga interaktioner (don’t we all?). Serien har tydligen fått kritik för att gå i alla stereotypfällor som finns. Jag kan tycka att kritiken kanske är lite tråkig, eftersom vi är alla olika och autism visar sig på många olika sätt utifrån det jag sett, kanske är detta just ett sätt. Jag tyckte den var bra i alla fall. 🦄🦄🦄 av 5.