Svensk semester och väder

Men jag hade några dagar som var bra.”

När man frågar en svensk hur semestern har varit så får man oftast en redogörelse för vädret. Tre dagar sol, men annars mest regn. Ja, vi var ju ändå iväg. Ja, vädret är inte alltid soligt i Sverige. Det är inte alltid uppehåll och det är inte alltid varmt. MEN semester är ändå semester. Njut av tiden och gör det bästa av det!

Just nu är det en kortare semester för egen del. Klart att allt blir roligare med sol. Jag tänkte ju själv när jag satt och huttra i tältet i morse att, nä, fortsätter det så här så åker vi hem. Men, sen kom solen. 

Det tog ungefär två minuter av sol och värme innan man pusta och tänkte lite snabbt i förbifarten att visst fan är det lite för varmt?

Men nu sitter jag här, det svider i ögonen och det axlarna luktar lite bränt men det är ändå semester. Även om kupévärmare står för fullt och raggsockorna är på. Så är jag ändå sjukt nöjd, för det är semester och jag har turen att få spendera den med den vackraste människan som finns. Vi njuter av att göra ingenting, spela kort, prata med varandra. Att bara vara. Något man borde göra oftare i vardagen. Man ska kanske behandla varje ledig stund som semester? Helgen, kalla det semester istället och se vad som händer. Klocka ut i slutet på fredagen och skrik (inombords, beroende på arbetsplats) SEMESTER! Kanske startar ett litet äventyr.

Floskel, floskel, minnesvärt citat, floskel, carpe diem. Ja ni förstår.

Jag tycker om mitt jobb, men det är helt klart de lediga stunderna som är livet. Kvällar, helger och semester.

Se där, ett carpe diem-inlägg, mitt bland allt det andra.


Serierecension – OITNB

Så, efter flera års väntan, decennium efter decennium av drivande i jakt efter nästa säsong. Den eviga frågan, orkar jag en säsong till? Bra fråga. Jag börjar från början. Kan bli spoilers! Orange is the new black!

Säsong ett, FAN-f***ing-TASTIC! Så många karaktärer, så många känslor, så djupa karaktärer. Man fastnar för dem, man undrar hur de hamnade där. Varför är de som de är? Och kemin mellan Piper och Alex, superb! Sista avsnittet slutade med en stark scen där man inte riktigt visste vad som hände egentligen.

Säsong två, mäh. Man får lite mer backstory kring de olika intagna, man får ännu mer känsla för dem, man bryr sig. Men, så den där konflikten som dras FÖR långt! Vi pratar naturligtvis om Vee. Och även om sista avsnittet slutar fantastiskt bra där Miss Rosa får en sista high speed car ride och bara mejar ner den helt klart jobbigaste karaktären genom all tv-historia (ja, en överdrift, men Vee är däruppe bland de tio mest annoying karaktärerna). Men, säsongen blir för lång och den blir för jobbig. Kanske är det mästerligt gjort just för att det är så satans jobbigt, men jag tycker mest att det bara är jobbigt.

Säsong tre, wtf?? Alltså, fortfarande bra att man får lära känna vissa karaktärer närmre. Men den där Stella, var kom hon ifrån? Alltså, Piper och Alex hade så mycket kemi, kunde inte leva utan varandra sen helt plötsligt kommer den någon wallabee och bara ”Gooday mate” sen är allt som bortblåst? Dessutom Pipers extrema hybris blir bara löjlig och inte särskilt trovärdig, jag tycker inte att det följer hennes kurva. Jag tittade inte ens på de sista två avsnitten, jag kunde inte, jag var så irriterad över hur dåligt det var. Plus i kanten för Boo och Pennsatuckys oväntade men roliga vänskap.

Säsong fyra, YAY! Men ändå inte. Åhmajgadd! Här kommer vi tillbaka till det mästerliga. Jag hörde så mycket bra, jag läste på Wikipedia vad som skulle hända och jag tog ett beslut. Tittade på de två sista avsnitten på tredje säsongen, YAY för rymningen, härlig känsla som förmedlades! Men sen påbörjades den värsta säsongen någonsin. Karaktärer dör i serier, det är det som för det framåt. Men denna scenen, så… Väldigt… Fruktansvärd! Det var bildligt talat svårt att andas. I slutet av avsnittet när Poussey tittar in i kameran och man bara kör mantrat inom sig ”Det är bara en serie, det är bara en serie, det är bara en serie”. Pipers hybris får ett abrupt slut och plötsligt så känns det nödvändigt för hennes karaktär att gå genom allt det där. Familjerna kommer samman och står upp för varandra. Det kryper under skinnet på en under alla scener med vakterna, dessa hemska vakter som inte kan hantera den makt de besitter i den rollen de har. Allting landar i en sista upprörande scen där den man minst av allt vill se med en pistol i handen, viftar som om hon aldrig gjort något annat.

Säsong fem, NU TACK!

Med andra ord, jag är glad att jag återkom till en serie som alltid lyckas med att göra väldigt starka karaktärer som man verkligen bryr sig om. I all deras vilja att faktiskt göra gott och ändå går allting bara åt helvete. I alla de val som lett till att de sitter inne fastän att de faktiskt inte är dåliga människor, eller är de det? Och bästa monologen genom hela serien kom i säsong fyra. När Frieda inte kommer ihåg vilket eller vilka mord hon faktiskt åkt fast för. Kanske slås av scenen då nunnan inte riktigt lyckas knipa och tappar en mobil på golvet. Svårt val. Men bra är det, säsong tre var bara en transportsträcka. Lite som Sagan om de två tornen, man måste bara ta sig genom den så man kommer till det gottiga.


Serier och avslut

Idag ska jag yra lite om serier som sätter spår och hur man ska kunna gå vidare från dessa. Jag varnar för spoilers för alla möjliga serier, så är du inte up to date så borde du sluta läsa nu. Det gäller Game of Thrones och Penny Dreadful.

Jag är en sucker för serier där man plockar in lite från gamla sägner och böcker. Penny Dreadful passade mig perfekt i det avseendet. Även om Josh Hartnett inte är en favorit, Eva Green var inte heller en favorit och under vilken sten hittade de Timothy Dalton liksom. Vi testade ett avsnitt för ett år sedan ungefär, men fastnade inte riktigt. Det kändes spretigt och som att det fanns 3000 planteringar i första avsnittet som man omöjligt skulle kunna hålla koll på.

För några månader sedan testade vi igen och såg tre avsnitt på raken, vi fastnade ordentligt. Fotot, vinklarna, skådespeleriet, hur de binder ihop allting i Londons smutsiga och sjuka industribakgrund. Det är magiskt, har ni inte sett denna serie än? SE DEN! Och sluta läsa detta inlägg, omedelbums…

Så, tre säsonger blev det, sista avsnittet avverkades i förra veckan och vi har redan börjat om på avsnitt ett. Någonstans förstår man att plågade Vanessa Ives (Eva Green) är dödsdömd från början. Besatt av djävulen ett tag, förföljd i flera år av densamma. Samtidigt jagar även djävulens bror henne. Lucifer vill ha hennes själ och hans, på jorden nedslungade, bror vill ha hennes kropp och blod. Släng in Victor Frankenstein och några av hans återupplivade monster, en inte så ångerfull Dorian Gray, en homosexuell egyptolog och en gunslingerapachevarulv från Amerikas slätter så har ni en mix som det hade gått att göra fler säsonger av. Varför blev det inte fler säsonger? Sluta när man ligger på topp? Ja, fler serieskaparna hade mått bra av den medicinen, True Blood för att nämna en.

Det som nu kvarstår är att fylla tomrummet med något. Det är som när man läst en bra bok. Det blir ett slags depressivt antiklimax utan dess like. Hur ska jag klara mig utan Eva Greens galna besatta blick? Jag får helt enkelt se dessa tre säsonger några gånger till, tills jag tröttnat.

Game of thrones då? Jag säger bara två saker (antagligen överskrider jag detta).

Jag tror att Jon Snow och Daenerys Targaryen hamnar på tronen tillsammans. Eller så käkar drakarna upp alla människor och livets happily ever after.

Jag är även lite upprörd över att få reda på så stora saker genom serien istället för genom böckerna. Jag vill veta slutet men det kommer ju dröja decennier innan jag får läsa om hur allting går.

Men jag tycker det är välgjort, STORA förändringar denna säsongen och det jag gillade mest var nog ändå att Arya Stark är tillbaka i Westeros.


Böcker – film – serier

Det är ju populärt att göra om en bok till film eller serie. Numera är det väldigt populärt med serier istället, kanske för att det ofta handlar om en serie böcker. Eller så blir det trilogi, eller så blir det en tetralogi för att de bestämt sig för att suga ut så mycket pengar som möjligt och därigenom dela upp den tredje boken i två filmer. Detta exempel är helt klart värst när det gäller Harry Potter. Sista boken uppdelad i två filmer, första filmen är så fruktansvärt lång. Man kan likna det vid att man hade valt att göra Sagan om Ringen till fyra filmer istället och då hade den näst sista filmen endast varit hur Frodo och Sam tar sig genom Mordor till berget. Märk väl att det redan känns utdraget i filmen som det är nu.

Bli nu inte helt uppstressade, jag älskar Harry Potter-filmerna, men, den näst sista, lååååång.

Ser jag serien eller filmen först så kommer jag aldrig att läsa boken, jag har försökt flertalet gånger men det GÅR BARA INTE. Men på andra hållet går det jättebra. Vilket för mig till ett extremt dilemma. Jag ska ta några exempel…

Game of thrones (A Song of Ice and Fire) – YAY! Böckerna är fantastiska! Persongalleriet i de böckerna gör att man kräks av både förvirring men även avund. Hur håller man som författare ihop det?? Naturligtvis blir det så att det saknas ungefär 80 procent i tv-serien. Nu är tv-serien ifatt och George RR Martin har sagt att han inte kommer få ut sjätte boken innan sjätte säsongen kommer ut. Vad gör man då? Kommer jag fortsätta läsa böckerna? Naturligtvis har boken och serien gått isär men de stora grejerna måste ju fortfarande vara samma. Om Jon Snow är Rhollor eller Targaryen eller vad det nu än är så kommer han ju att vara det i både boken och serien – det ändras ju inte.

Andra problem – Mortal Instruments har blivit film, med otroligt bra skådespelare. För någon vecka sedan kom det som serie till Netflix. Jag kanske skulle anat oråd när förinställningen var att det var dubbat till svenska. Det var, hmm, låt oss säga, inte riktigt samma kvalité som filmen. Det var rent ut sagt olidligt dåligt!! Jag måste ju läsa böckerna istället.

Sen har vi det sista för dagen, Shannara Chronicles. Gillar man fantasy så finns det liksom inte så mycket att göra än att vänta tills det gått tillräckligt lång tid för att orka sig genom Hobbit eller Sagan om Ringen igen. Men Shannara hade potential när jag tittade på trailern. Pilotdubbelavsnitt och två avsnitt till har kommit och gått på HBO Nordic. Kommer jag att fortsätta titta? Ja. Är jag nöjd? Nej. Varför? Ja, varför ska skådespeleriet vara så kasst? Varför ska det vara så dålig dialog och en kärlekshistoria som får Pang i Plugget att verka som Broadway.

Har ni sett bra fantasy, high fantasy, så tipsa gärna! Jag är fantasysvulten!


38 340 ord.

I ett tyst rum sitter en skribent, utanför skiftar årstiderna. Färgerna går från vitt, till ljusgrönt till mörkgrönt för att från den ena dagen till den andra skifta till orange och gult. Skribenten sitter kvar, är det en författare? Är det en journalist? Är det kanske en spännande frilansskribent?

Nej, det är en tom, blockerad och deprimerad författar-wannabe som fortfarande inte skrivit ett enda ord. Om man inte räknar ett fåtal blogginlägg. Gör man det? Räknar man dem?

Jag hörde av någon som redan skrivit över 70 000 ord hittills under Nanowrimo. Vad har jag skrivit? Under Nanowrimo?

540……………… Mail har jag skickat under november. Typ 71 ord i snitt. 38 340 ord. Jag hade inte varit i Nanowrimomål men jag hade varit lite närmre. Sen hade kanske innehållet varit något bisarrt och konstigt för att vara en roman…

Har jag tiden att skriva egentligen. Ja, svaret är att jag har MYCKET tid.

Detta var veckans gnällinlägg. Alltid roligt att återvända till bloggen med lite gnäll, då kan det ju bara bli roligare i morgon, nästa vecka, nästa årtionde eller när nu nästa blogginlägg dyker upp.

Fram till dess finns jag att beskåda i mitt tysta skribentrum, med mina tekniska skrivhjälpmedel, andandes. Kanske klottrar jag besatt ner något ord 2000 gånger på ett papper.

Och tänker, ”En av dessa dagar ska jag hålla min egen roman i handen – alltså en jag skrivit – inte bara en jag köpt och därför kallar min egen.”


Det måste vara skönt

Det måste vara så skönt och framför allt lätt att leva som en helt normal människa som aldrig behöva tänka en extra gång på varför man egentligen är satt på denna jord.

Det måste vara så fruktansvärt enkelt att varje morgon bara må bra i sig själv och inte fundera på om man är i rätt kropp eller överhuvudtaget borde leva.

Det måste vara sådan otrolig lättnad att man bara gifter sig och skaffat 2,3 barn och sätter sig i sin villa och köper en golden och allt känns fortfarande så bra.

Det måste vara enkelt att då kunna påpeka att man som 15-åring inte ska koncentrera sig på trivialiteter som kön. Man får ju faktiskt inte ens tatuera sig eller köpa sprit i den åldern.

Det måste vara naivt att inte komma ihåg hur stor betydelse könstillhörighet har i den åldern. Det är snudd på ALLT det handlar om. Kön eller sex. Det är pubertet.

Jag önskar att dessa människor, bara för en sekund (eftersom längre än så hade de nog inte överlevt), hade fått känna på att vara i vad som känns som fel kropp, att ”felaktigt” älska någon av samma kön, att inte ha samma möjlighet eller rätt att skaffa barn trots att allt man vill är att ha en familj.

Jag kan fortsätta, i detta hatets tid, med att säga att jag önskar att alla som ser på flyktingar med onda ögon att bara för en minut (för mer hade man nog inte överlevt) känna hur kulorna viner runt en, bli misshandlad för ingen anledning alls och att leva i skräck för sitt liv eller framför allt sina barns liv.

När förlorade vi empatin? 

Jag har aldrig känt mig som att jag är i fel kropp. Jag kan inte ens föreställa mig hur jävla svårt det måste vara att varje dag ge sig ut i samhället. Men jag kan ändå förstå att det är något man vill göra något åt. Att det är något man MÅSTE göra något åt för att överleva.

Detta med anledning av denna åsikt i Sydsvenskan:

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/alla-unga-ska-fa-mogna-under-tonaren-i-fred-fran-forestallningar-om-att-valja-/

Det är ingen ”föreställning” om att välja kön, det är ganska provocerande att ens tro det.


Hög status

Jag är nu 32 år. 32 år. Förstår ni hur mycket jag skulle ha gjort fram till nu? Det har förstås varierat en del över åren. Men jag skulle vara den yngsta utgivna författaren någonsin, jag skulle ha backpackat genom Asien och levt bland munkarna i ett buddhisttempel, jag skulle ha varit veterinär i typ 10 år nu, alternativt gymnasielärare i typ 9 år. Jag skulle vara socialt anpassad och sådär lättsamt trevlig mot alla. Jag skulle ha tränat mycket och ofta. Ett tag skulle jag även ha haft adopterat ungar och levt på landet.

Istället har jag varit i några europeiska städer och bott på hotell (skönare sängar), jag kommer aldrig kunna bli den yngsta utgivna författaren någonsin (möjligen äldsta nyutgivna författare). Jag är glad att jag varken är veterinär eller lärare, jag trivs oerhört bra med det jobb jag har idag. Jag är hyfsat socialt anpassad och trevlig mot nya människor när situationen kräver det, jag kom fram till att alla behöver inte vara extroverta. Tränade gjorde jag ett tag och kommer att göra igen. Både jag och eventuella ungar är glada över att det där med adoption aldrig blev av och jag bor typ ”på landet”.

Men jag är faktiskt väldigt nöjd ändå, väldigt, väldigt nöjd. Jag känner att jag har nått en riktigt hög status. Vet ni varför? Jag fick igår ett sms där det stod: Grattis Therese. Det var från Bingolotto. Det, mina vänner, är hög status.


Plötsligt händer det…. Inte…

Så, det var ett tag sedan, som vanligt. Jag har en plan för bloggen fram över. Den är genomtänkt och jag har länge funderat på alternativen. Vänt och vridit på alla möjligheter och tankar. Sen dök det upp, som en blixt ifrån klar himmel… Planen är att blogga oftare. Simple as that. Gör det inte svårare än vad det är, insert idiom of your choice.

I veckan fick jag en idé, att vi skulle resa på vår semester. Jag hade lite olika alternativ från högt till lågt. Som exempel kan jag nämna solsemester (återkommande tema), lyxigt myshotell i Skovshoved, spa av olika sorter, camping i tält, älgsafari i skånsk skog, ja, ni förstår. 

Detta ledde till att jag surfade in på Svenska Spel, vet inte riktigt vad som gjorde att jag fick detta infall, INGEN aning. Men, det ena ledde till det andra och några minuter senare så hade jag skrapat ett okänt antal trisslotter. Detta, gott folk, är min akilleshäl, jag kan möjligen-kanske-eventuellt ha en liten-mini svaghet för trisslotter. Framför allt när jag verkligen vill något speciellt. Men det hör inte hit…

När jag satt där och hade skrapat min sista lott och faktiskt gått ganska jämnt ut så ser jag att varje gång jag skrapat en lott så har det kommit fram en liten pekbar länk med orden ”Behöver du hjälp?”.

Jag funderar ett litet tag, behöver jag hjälp? Kommer det att hjälpa att trycka på den knappen? Vad händer då? I vilket fall som helst så kommer jag fram till att ja, jag behöver hjälp. JAG BEHÖVER HJÄLP MED ATT VINNA 100.000 I MÅNADEN I 25 ÅR!!!!

Vi ska antagligen campa.


Förföljelsemani eller realist?

Så, jag satt på tåget. Det händer ju en del att jag sitter på tåg och stirrar ut genom fönstret, ibland får jag en idé och stirrar ner i mobilen. 

Så funderade jag på en sak, research. Det är viktigt när man skriver en bok att man gör grundlig och bra research så att det blir så trovärdigt som möjligt. Till exempel kan man ju inte låta svenska poliser springa runt med magnum .45or i sin deckare, jag misstänker i alla fall att det inte är detta som de springer runt med, jag har inte researchat detta förstås. Men poängen är att det inte blir trovärdigt. Kanske ligger en del av min kärlek till fantasy i just detta? Att då hittar man ju ändå på allt så då finns det inga regler? Eller jo, regler finns det kanske, man skapar sin egen logik på något sätt. Men det måste ändå hänga ihop.

Jag satt i alla fall där på tåget och insåg att en viss kombination i mitt beteende på internet skulle nog kunna göra mig till en av de mer intressanta för FRA. Nu vet jag inte riktigt om de kanske sitter med en FRA-version av google och letar genom alla människors mail, sms och googlingar, jag har inte researchat deras arbetssätt, men jag har denna vision framför mig. Jag kommer inte ens att berätta om vad jag tänkte googla om eftersom det är en wicked ass romanidé som jag vill hålla för mig själv (eller jag vill inte verka alldeles för morbid).

Jag tänker att denna googling i samband med att jag trycker på alla sjuka grejer på Aftonbladet. Ni vet den där videon där det varnas för känsliga tittare? Jag klickar alltid, A-L-L-T-I-D! Kanske är det ett mänsligt drag, lite som när man står nära en kant på ett tak, att man vill ta det där extra steget för att se hur nära kanten man kommer innan man trillar ner.

Denna kombination har nog gjort att jag blir förföljd, jag känner det hela tiden. Konstiga människor i solgasögon som går bakom mig, stilrena svarta audisar och bmw:s som alltid kör runt omkring mig. Sen tänker jag att ”Nä, det är nog bara så det är i Västra hamnen” och lufsar vidare i mina vita converse. Jag har ju inte researchat hur man brukar förfölja folk när man misstänker någon för konstiga saker.

Kanske blir det värre efter detta blogginlägg, jag har inte researchat ifall de letar på bloggar också. Jag har nästan glömt bort den morbida idén jag hade för min roman som jag skulle googla. Undrar om jag antecknade det någonstans…


Based on a true story

Det var en gång en ung kvinna, eller nja, kanske inte ung, men inte gammal heller. Hon var typ 30 säger vi. På tal om det så gjorde jag ett test på nätet för några dagar sedan, när resultatet kom så stod det mitt namn och sen 31 bredvid. Det var helt absurt, jag är inte 31 tänkte jag. Jag är fortfarande typ 17-18. Fast då hade jag haft lite ångest, men sommarlov, men jobbat, men ändå lite ångest.

Anythawho, det var en gång den här typ 30-åriga kvinnan som fick för sig att hon skulle överraska sin bättre hälft med att putsa fönsterna i lägenheten. Det hade varit en tuff vecka och hon ville göra något lite extra eftersom de där fönsterna hade kommit på tal några gånger. Dessa två turturduvor bodde nära vattnet, lite utanför stan, högst upp, i en lägenhet. Högst upp var egentligen inte särskilt högt upp eftersom det var lite utanför stan och det oftast inte finns så höga hus där. Oavsett höjden på huset så vimlade det av spindlar där. Hyfsat stora spindlar, kanske inte några fågelspindlar men en hel del tarantellor (eller egentligen bara korsspindlar). En del ulliga spindeläggsbollar hade också placerat sig mellan tre-glas-fönsterna eller två-glas-fönsterna eller vad det nu än var. Detta kan också ha varit anledningen till att dessa fönster ej hade blivit putsade på en ganska så lång period.

Jag Den typ-30-åriga kvinnan tog insidan av fönsterna först, för att förbereda sig inför att öppna och sedan ta utsidan. Hon utrustade sig med ihoprullad tidning, dammsugare, handskar, wettextrasa och hagelgevär. Hon satte igång dammsugaren och öppnade fönstret med skakig hand. Spindelnät, en liten fluga, tre-fyra mindre, löjliga spindlar mötte sitt öde i den ”ultratysta” dammsugaren. Plötsligt i ögonvrån ser hon ett stort spindelben röra sig ut från ett litet mellanrum i fönstret. Sen kommer kroppen på spindeln efter, minst lika stor som wettextrasan som låg och blötte ner fönsterbrädan. I ren panik riktade hon dammsugaren mot spindeln, utan att tänka på konsekvenserna. *BANGBOOMBANGELIBANG* ekade det i slangen när spindeln åkte på sin färd in i dammsugarpåsen. Hon stängde fönstret och hjärtat slog 5000 slag per minut, minst. Hon kunde inte stänga av dammsugaren då kanske den kryper ut och attackerar henne. I flera minuter stod hon helt blickstilla och tittade på dammsugaren, på insuget, på dammsugaren och på insuget. Hon var tvungen att göra något, men vad? Hon måste kasta ut dammsugarpåsen.

På med foppatofflorna, fram med soppåsen från under diskbänken och redo med en ganska stor bit hushållspapper. Hon stängde sedan av dammsugaren, lyfte locket med foten och tittade lite försiktigt ner i dammsugarpåsen, hon såg ingenting. Snabbt, hyperventilerande, stoppade hon ner hushållspappret för att täppa till öppningen. Sedan gick allting så fort, hon kom inte ens ihåg hur hon hamnade nere i soprummet men faran var över. Förhoppningsvis.

Nu ligger hon där i sängen, tittar på den fluffiga spindeläggsbollen och inser att hon antagligen har dammsugit upp och kastat ut deras mamma. Antagligen kommer hennes 300 barn att hämnas på något sätt, hur ska hon någonsin kunna sova igen?

 

Detta hände en kompis till en kompis………… True story.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 147 andra följare