Dag nio av semestern

Hej dagbok! Idag är det nionde lediga dagen på raken. Jag har upptäckt att jag behövde sömn. Jag upptäckte att jag kunde ta bort några av mina tabletter utan negativ inverkan. Vi kan ju se om läkaren kommer till samma slutsats, vad ska hen göra? Nä, precis, I’m the boss of me, b***ches. Ja, eller något liknande, mindre dömande.

Imorgon är det slut på lediga dagar om man räknar bort helger, röda dagar, någon klämdag och slutligen SEMESTERN. Sommarsemestern som alla svenskar alltid längtar efter. Ibland känns det som att man går i någon slags zombieverklighet de resterande 42-47 veckorna, beroende på hur många semesterveckor man har.

Andra saker jag har insett under denna ”taenveckassemesterförattorkahelasommarenframtillriktigasemestern”-veckan är att Karlskrona är ganska fint. Jag saknar katterna när jag inte är hemma. Jag behöver lite skog för att må bra. Jag blir lite bitter över folk som tjänar några miljoner i veckan när man själv försöker spara ihop till en kontantinsats till ett hus. Förvisso får jag kanske skylla mig själv, jag är inte direkt en person som är känd för att kunna spara pengar. När jag har pengar så är det typ ”åh, den där konstiga grejen som jag aldrig kommer använda, den behöver jag!” Sen är det slut. Vips. Borta. 

Dessutom har jag kommit i en så här femte pubertet eller något och inser att det jag trodde var eksem, vagel på vänstra (mitt vänstra, ditt högra, om du står framför mig alltså) är en finne. Fantastiskt. Kul. Spännande.

Så nu avslutar jag denna söndag med ännu ett filmtips. En film som heter ”The world unseen”. Den handlar om indiska människor i Sydafrika på 50-talet och jag insåg när jag såg filmen att jag hade ingen aning om att det fanns mycket indier i Sydafrika vid den tiden. Det handlar om Amina som inte riktigt är som andra indiska kvinnor, hon äger nämligen ett café och har byxor. Hon får upp intresset för Miriam, en nybliven trebarnsmor med en man som inte är helt trogen av helt oförklarliga skäl. Det är vackert filmat och berättar en vacker historia. Helt klart sevärd och den får fyra enhörningar av fem möjliga! 🦄🦄🦄🦄

Eurovision och ett bra filmtips

Så, Eurovision kom och gick. Eurovision-hajpen i mitt hem har, detta året, inte varit lika stor som andra år. Det beror på många olika saker, jag vidhåller dock fortfarande att Shirley hade sopat banan med alla. Så var det sagt. Jag hade dock ändå en del favoriter i årets balladstinna tävling. Frankrike är den låt som varit på Spotify-listan i några veckor redan och det är en fantastiskt bra låt, tycker jag. Jag gillade också Belgiens låt, väldigt speciell låt och framträdande och jag fastnade väldigt mycket i känslan av låten. Sen var där en hel del låtar som var helt ok. Portugal och deras vinnarlåt var helt klart en ”helt ok-låt”. Jag kanske tolkade ”vinnartalet” lite fel men att säga att musik SKA vara på ett visst sätt känns lite pretentiöst för min smak. Musik är vad det är och alla musikgenrer talar till någon och även om det är något bombastiskt och fyrverkerier så kan det vara någon som rörs djupt och får en koppling till just den låten. Eller så vill man bara bli glad och blir det av den sortens musik. Som sagt, så kan jag ha tolkat budskapet lite felaktigt men jag tror att all musik har lika stor betydelse, det handlar om vad man behöver av musiken just där och då.

Jag har sedan finalen sett Alexander Rybaks tribute-version på Youtube och förstår därför även texten nu. För övrigt en väldigt bra version av vinnarlåten!

Sen såg jag en film i måndags. En film som fick mig att gråta floder av både glädje och ledsamhet. Det var egentligen en ganska banal film, en enkel produktion men ändå väldigt vacker. Man behöver nog dessutom vara djurvän för att uppskatta den riktigt så mycket som jag gjorde. Men ”A dog’s purpose”, en film av Lasse Hallström är en film ur en hunds perspektiv. Josh Gad (snögubben i Frost bl.a.) gör rösten till hundsjälen som gör en resa genom olika människor liv. Hundsjälen blir återfödd som olika hundar och sluter till slut cirkeln hos en tidigare ägare. Det är ju Lasse Hallström så det är mycket känslor och vackert filmat. Och en tankeställare kring hundar och deras uppfattning. Vi kan ju klart inte veta något kring deras uppfattning men det var ändå fint att få följa dessa tankar och hur illa det kan bli också.

”A dog’s purpose” var helt klart en av de bästa filmer jag sett men jag inser att man nog måste vara en hundmänniska för att uppskatta den riktigt så mycket som jag gjorde.

En analys av min katt, Xena, kunde också göras under tiden vi tittade på filmen. Xena är en bengal, hon gillar inte direkt någon eller något, men är ganska kelig ändå. Hon tolererar vår andra katt och tycker om att busa med henne men det är inte så att hon ligger och kelar tillsammans med den kelsjuk Maine Coon:en. För några dagar sedan tittade vi på en film som heter ”Max”, den handlar om en militärhund som förlorar sin förare och istället blir kompis med hundförarens lillebror. Xena satt som klistrad vid tv:n, det gör hon ALDRIG annars, inte ens när jag spelar tv-spel. Så, när vi då tittar på ”A dog’s purpose” så sitter Xena åter igen klistrad vid tv:n. Vi har nu gjort analysen av att Xena vill ha en hund som husdjur.

Demonstrationer i vår tid

Jag ska börja med att säga att jag mår sådär. Är inte helt på topp och börjar känna mig mer sliten för varje dag. Men, det finns många ljuspunkter runt omkring mig och allt blir ju alltid bra till slut sägs det. Jag misstänker att dessa positiva människor inte sett t.ex. The Mist. Filmen från 2007 med Thomas Jane, Marcia Gay Harden och Lauren Holden bland annat. Baserat på bok av Stephen King. Jag önskar jag hade läst boken, men alltså slutet av den filmen är så sjukt typiskt för livet känns det som. Kan komma en spoiler nu (har sett att den ska filmas om) men alltså, man offrar sig, skjuter alla andra för att själv möta det hemska. Och då, är allt bara över. Ja, precis den känslan.

On another note. Idag gick jag i stan. Det var soligt men ganska kallt och jag haltade framåt på mina åttioårsben. Egentligen går nog de flesta åttioåringar bättre, men strunt samma. Jag gick där och såg en person som filmade typ fem-sex andra personer som demonstrerade utanför en butik. Det var en av de större butikskedjorna, den dyra av dem. De hade skyltar och ”skrek” någon ramsa lite halvhjärtat. ”Skrek” var kanske en viss överdrift eftersom jag var typ 30 meter ifrån och hörde inte vad de sa och än så länge är det inga större fel på min hörsel i alla fall.

De blev färdiga med filmandet när jag var ungefär 10 meter ifrån och jag fick då bevittna en sak som kändes märklig. De samlades i en ring för att titta på filmklippet och skrattade och roades. Och jag funderade lite över varför man demonstrerar, är det för att man SKA vara emot något och visa att man är det. Eller borde det handla om riktigt allvar där man inte står och beundrar sina rams-skills i en ring?

Bara en reflektion från en möjligen ovanligt bitter Therese idag. Men så är det ju röv-tisdag. Dagen där veckan börjat men ändå inte kommit igång…

Att gå till läkaren

Jag har inte gått till läkaren så ofta. Jag brukar mest bara tänka att ”det går över” och sen fortsätta köra på. Det var förstås det där året när jag hade halsfluss fem gånger, när jag fick hälsporre och när mitt knä gick ur led för femtonde gången. Efter trettio däremot så börjar man tänka mer. Man börja tänka att man är gammal och att det kan vara än det ena och än det andra. 

Sen googlar man sina symtom och mycket riktigt så är det precis som det där meme:n säger. Man kommer på att man faktiskt dog för tre veckor sedan.
Men problemet med att ta sig till läkaren är ju att man får (förhoppningsvis) en massa svar om vad som faktiskt ÄR fel. Då börjar man tvivla på att det är en bra idé att gå till läkaren, för än så länge kan man ju bara vifta bort att man dog för tre veckor sedan och fortsätta leva i förnekelse.
Sen kommer stunden då man inser att man måste gå till läkaren oavsett om hen kommer berätta att man är död eller döende. Jag inser nu att det här inlägget får mig att verka något neurotisk och hypokondrisk, vilket jag faktiskt inte är, alls. Ibland kan jag klart få för mig att jag har en massa symtom som stämmer in på någon specifik diagnos men sen tänker jag oftast att, nä, det bara är som det är. Man kan inte gå runt och vänta på att man ska gå hädan, förr eller senare händer det ju i vilket fall som, bättre att tänka på hur man vill leva. 
Åh så fint och zen att tänka så, tänker ni nu. Ja, jag är rätt laidback kring detta trots att det är en av mina största rädslor.
Så, var var jag. Jo, läkare. Man går till läkaren, de stjäl en massa blod och säger en massa siffror och värden och läkemedelsnamn. Sen sitter man där och fördelar mediciner som man inte trodde man skulle göra förrän man fyllde pensionär (vilket för min generation tydligen kommer vara vid 95 år). 

Men good news, jag lever. Och snart kommer nog sommaren också. Great news.

Ålder – bara en siffra

Jag läste genom några gamla inlägg jag gjort. Hittade ett när jag precis fyllt 32. Arma ungdom, tänkte jag tyst inombords. Jag brukar sällan tänka högt utombords, vilket egentligen är ganska logiskt, att man inte gör. Tänker högt, utombords. 

I alla fall, arma ungdom. Jag fortsatte inlägget med att rada upp saker jag skulle ha gjort, vara den yngsta publicerade författaren, bo på landet, möjligen barn, vara veterinär eller lärare. Det där vanliga. Jag fortsatte med att vara nöjd med att inte vara extrovert, och att jag ändå hade det rätt bra.

Min nästa födelsedag närmar sig med stormsteg, 34. Och jag funderar över saker jag skulle ha gjort eller saker som händer i framtiden. I morgon är det jobb till exempel. Jag är glad över att inte ha barn. Det finns rätt mycket insekter och skit på landet. Jag hade nog gärna varit veterinär men mestadels för att det är mer betalt än det jag jobbar med idag. Jag trivs dock fortfarande bra med det jag arbetar med idag, annat arbete än när jag var blott 32 förstås. Jag är sjukt bekväm med att vara introvert och tycker själv att jag lyckas vara en social varelse med lite humor, allvar och en gnutta charm. Jag har fortfarande möjlighet att bli den äldsta debutanten på författarhimlen (även om jag hoppas på ett tidigare genombrott) om jag sköter min hälsa. Och den största vinsten från när jag fyllde 32 är att jag INTE kommer att få ett ”Grattis” från Bingolotto.

Men jag funderar också på vad kommande generationer kan komma att få problem med i vår värld. Blir det mikromat i pillerform, kommer man veta hur ett djur ens ser ut? Kommer man att bara vara uppkopplade mot en jättegenerator som batterier medan man lever ut ett fiktivt liv i en fantasivärld medan maskinerna suger ut energin ur en? (Längesedan jag såg Matrix, bra film). Vi lever just nu i en tid då Back to the future förutsåg att vi skulle ha smarta skor, videokonferenser i hemmet, betala med telefonen, fingeravtrycksläsare till hemlarmet och svävande skateboards och men undrar bara…. Ska det vara så jäkla svårt att forska fram en svävande skateboard? Istället har vi en livsfarlig balansbräda om man känner sig äventyrlig.

Men riktiga problem kan ju uppstå, försök skaffa en gmailadress om några år. 

”Nej, tyvärr är det namnet upptaget MEN du kan testa med Therese947565720939375983565022087986”

Så, ålder är bara en siffra, jag vet hur en ko ser ut och om inte gmail kursar så har jag ju min mailadress redan. 

Filmrecension – Pride and Prejudice and Zombies

Jag ska vara helt ärlig. En av de större anledningarna till att jag hyrde (köpte t.o.m.) filmen var att Lena Headey skulle vara med. Hon har varit en favorit sedan Imagine you and me och jag tycker faktiskt att hon är fantastisk som Cersei i Game of thrones. För att ytterligare rota i min ärlighet så måste jag säga att jag aldrig kom genom boken som Seth Grahame-Smith har skrivit. Det var lite för att jag inte är så dunderförtjust i zombies i samband med kostymdrama men framför allt för att jag tyckte ändå att det på något sätt skändade Jane Austens verk. Jag är ju väldigt glad för Jane Austens böcker men även filmatiseringarna. Ända sedan jag var ett litet barn (nja) och tittade på Emma. Den med en ung Kate Beckinsale. Den är fantastisk. Versionen med Gwyneth Paltrow, not so much. Men det blir ju sällan bra med Gwyneth, i min ringa åsikt.

Tillbaka till filmen. Lena Headey är med ungefär 5 minuter av två timmars film så om ni gör samma sak, ser filmen på grund av henne, titta inte på den. Den börjar på samma sätt som Pride and Prejudice, nästan. Det visar sig att någon har släppt ut pesten (antagligen Frankrike), de döda kommer tillbaka som hjärnätande, snabbfotade zombies. Men Mrs Bennet vill fortfarande gifta bort sin hord av döttrar eftersom kvinnor kan ju fortfarande inte klara sig själva. Trots att Bennet-systrarna har studerat kampsport i Kina (de rika skickar sina barn till Japan för att träna där, alltså studerat i Kina = låg börd) så är det ändå ett äktenskap som är det viktiga. Här finns ju en mängd metaforer som man naturligtvis skulle kunna studera men filmen hamnar någonstans mellan att vilja trycka på dessa metaforer för Englands klassamhälle och att vilja vara en actionrulle med lite naken hud. Det är klart roligt att Mr Darcy och Elizabeth Bennet handgripligen slåss istället för att slänga ord på varandra och visst blir det lite komiskt när Mrs Featherstone saknar halva sitt huvud och när hon försöker berätta något för Elizabeth så saknar hon plötsligt hela sitt huvud istället. Wickham, den charmiga, men visst-visar-det-sig-att-han-är-vedervärdig, löjtnanten är klart också med.

Allt som allt så känns det lite som att trailern ger en alldeles för höga förhoppningar, den action som är i trailern är den action som finns. Metaforerna lämnar en något handfallen och skådespeleriet är ju inte fantastiskt. Trots den fantastiska castingen av Sally Phillips som Mrs Bennet (från fantastiska Gladiatress där hon spelar den oförglömliga Worthaboutapig, eller från Smack the Pony-gänget) så lyfter inte filmen något enormt. Det finns några små komiska inslag men inga överraskningar.

Med andra ord så får Pride and Prejudice and Zombies 🦄🦄. (2 av 5). Hade möjligen blivit 1 om inte Lena Headey varit med.

Ledighet = Blogginlägg

Jag gör mitt kvartalsinlägg nu så håll till godo. Det är tur att jag betalar pengar för att kunna använda mig av en webbadress utan reklaminslag i, eftersom jag så ofta gör inlägg.

Ursäkterna. Jag har börjat ett nytt jobb ju, förvisso ganska snart ett år sedan, om typ tre veckor. Men det är ändå ganska nytt och mycket att göra. Positivt att ha mycket att lära och att lära nya saker i princip varje dag. En sak som man blir är dock arbetsskadad. Som alltid.

När jag jobbade i butik så hade jag en vana av att alltid fronta när jag tog en vara. Om jag stod och pratade med någon bekant så kunde jag börja fronta hyllan jag stod vid bara för att det var så långt in i märgen att det bara hände, det var en reflex. Jag lovade också mig själv att jag aldrig skulle bli den där jobbiga kunden som sa ”Jag har faktiskt jobbat i butik och vet precis hur det fungerar”. Än så länge säger jag det bara till min fru när vi handlar men jag inser att jag bara är något år ifrån att säga det till de unga butiksmedarbetarna. 

Nu är det andra saker man är lite arbetsskadad med. På mitt arbete administrerar man ganska mycket, man skriver ganska mycket samma texter vilket gör att man har autotexter och då endast skriver konstiga förkortningar som datorn sedan skriver ut åt en. Fantastiskt. Det gör också att när jag sitter och skriver hemma, på min padda, så glömmer jag att jag inte har dessa autotexter. Detta kan leda till ganska torftiga texter, väldigt torftiga texter och ibland helt obegripliga förkortningar.

Nästa ursäkt. Paddan var urladdad.

Nästa. Jag har tittat på många serier. HIMYM t.ex. Och HTGAWM. Lr TA. MF. G&F. 

Så framåt. Nu är det påsk. En helg då vi äter sill och ägg, igen. Skillnaden denna helgen är att det ibland kan bli lamm också. Men sill och ägg liksom. Men det vi egentligen firar till påsken är ju värt att tala om. Miraklet som har gjort påsken till en helg, med röda fantastiska jobbfria dagar. Det var en gång för länge länge sedan i ett land långt långt borta. Där föddes en liten krabat, älskad av sin far och sin mor. Tydliga bevis pekar mot att modern antagligen varit otrogen och berättade några ganska otroliga lögner om hur hon blev gravid. Hennes godtrogne man tittade kärleksfullt på henne och tänkte att det måste ju vara sant. Den lille krabaten växte upp och blev större. Han kände ett stort kall, något som skulle göra honom legendarisk för många. Människor, barn, skulle älska honom för hans gåvor till mänskligheten. Den lille krabaten var, påskharen. Som varje påsk skuttar runt och gömmer godisägg som han låter barnen leta efter, för att påminna oss om att godis har inte alltid varit lätt att få tag på (typ i England har jag hört att det ska vara omöjligt att hitta gott godis). Påskharen visar mänskligheten att kärleken till socker övervinner det mesta. Att genom att ge socker till barnen så kan man ge sig själv ett tidigt magsår. Man kan ju misstänka att det var en tandläkare som började sponsra påskharen, ge honom extra morötter, lite milor. Andra saker som verkar konstiga är varför är det inte en kyckling som delar ut ägg? Eller något annat äggläggande djur?

Glad påsk! Glöm inte att slänga ut en morot till påskharen!

Nyårsdagskarameller

2016? Ja, det var ett bra år för mig personligen. För världen? Not so much. Där kan man bara försöka verka för förändring och kärlek för 2017. Men 2016 har behandlat mig någorlunda bra. 2016 har även gett mig en käftsmäll angående mitt eget mående och jag har fått fundera över mina principer några gånger. Men jag känner mig nöjd med att fortfarande hålla fast vid det som min magkänsla säger mig.

Saker jag är tacksam för; min fru, världens bästa föräldrar, världens bästa bror, svägerska och minibrorsor, världens bästa svärmor, världens finaste vänner. Mer specifikt är jag otroligt tacksam för min fightermammi och hennes operation. 

Allt detta tar jag med mig in i 2017 och känner mig hoppfull. 2017 kommer handla mycket om min egen hälsa. Att ta hand om mig själv både kroppsligt men även mentalt. Att inte be om ursäkt för att jag är som jag är. Att skriva mer (ovanligt). Att ta mig tid att gå in i min egen värld, det är inget fel i att vara där en stund bland alla knastar och allt klotter. Att fortsätta värna om de människor som har betydelse och som ger tillbaka. 

Saker jag ångrar med 2016? Nej, jag ångrar inget, men jag ser vad jag kan göra annorlunda och kommer att kämpa mot det.

Så hur avslutar man bäst ett kort nyårsdagskaramellsinlägg? Genom att önska alla ett fortsatt gott nytt år!

Bokrecension – Sanning med modifikation

Så, jag läste en bok idag. Vad annars gör man när man är sjuk? Spelar tv-spel, nä, för soljäveln lyste in genom fönstret. Spelar på mobilen, nä, för man orkar bara stred-time-management-spel ett litet tag innan man måste pausa. Så jag gjorde det jag egentligen borde göra mycket mer förutom då att skriva, läste.

Jag är ett STORT fan av Sara Lövestam. Sen jag läste ”Tillbaka till henne” så är hon min guru. Sen läste jag ”Hjärta av jazz” och tänkte, hur skulle jag kunna bli intresserad av denna bok? Den handlar om musik, jazz, Stockholmsslang och en vänskap mellan en ung tjej och en äldre herre. Den var fantastisk. Jag slogs av en liten tiny bit avundsjuka tror jag. På ett sätt skriver jag lite som Sara (fast något sämre, framför allt grammatiskt) men hon har en sådan förmåga att skapa karaktärer som man inte kan släppa.

Efter att ha varit på Dalby bibliotek för att lyssna på när Sara berättar om sina böcker och sin process så köpte jag ”Som eld”. En ungdomsbok om två tjejer som har en fin sommar i skärgården. Jag läste den på någon timme och kände mig lite matt utav tanken på hur lång tid det ändå tar att skriva en bok med allt som är runtomkring och så tar det så kort tid att läsa den. Även om Sara berättade om att hon skrev ”Som eld” i ett svep i princip så blir jag ändå lite ledsen varje gång en bok tar slut.

Så, jag är ju med i en bokklubb. Jag valde de senaste böckerna. 4 stycken. Jag hatar deckare, min mamma älskar deckare. Alltså tänkte jag att nu kan man ju göra en liten kompromiss, jag köper en deckare av en författare som jag älskar? Eller är det en deckare? Anythawho, jag var sist i rundan på ”Sanning med modifikation”. Boken handlar om Kouplan. Papperslös, bor i ett rum som en kvinna med barn hyr ut, behöver tjäna pengar. Privatdetektiv är lösningen han kommer på. Man får följa med på span genom Stockholm, känna på skillnaden mellan att äta fasenje med glädje eller att äta fiskpinnar med pulvermos för att man är hungrig. Där är små subtila hintar genom hela boken och jag var stensäkert på hur det skulle sluta. (Jag brukar alltid kunna gissa i deckare). Men denna gången, blev jag helt förd bakom ljuset med allt. Denna boken är fantastisk! Och jag ser verkligen fram emot att läsa de följande tre delarna!

Tur är det ju då att Sara Lövestam är lite mer organiserad och strukturerad än vad George RR Martin är så att man inte behöver vänta flera år.

Första advent var här

Dagen då pyntet ska upp. Dagen då allt blir lite ljusare. Just detta året var det lite svårt att komma i julstämning. Kan det vara på grund av att jag, i helgen, hade det värsta migränanfallet jag någonsin haft?

Kan det vara på grund av att pyntet verkade faktiskt snuska till det lite på egen hand och tomten fått lite problem i ändalyktan.

Eller kan det vara på grund av att det var tropisk värme när vi monterade ihop granen? Vi har en jättefin plastgran, svart. Låter kanske inte juligt men med fina, fina ljusslingor och silvriga och lila kulor så blir det  den finaste granen jag någonsin sett. Men idag lös solen in i vardagsrummet och vi fick öppna balkongen för att inte perspirera bort. Det fanns även risk att granen skulle smälta bort i värmen.

Julstämning är inte på samma sätt som när man var liten. Full av förväntan för varenda grej som sattes upp i fönster, bokhylla och vrå. Man kände att jullovet och tomten var på väg. Man funderade på önskelistan, vilka filmer som brukade visas, skulle det komma något extra spännande på Filmnet?

Nu pyntar man för att det ska bli lite ljusare, få upp stämningen efter långa arbetsdagar. Det är mörkt när man går till kontoret, mörkt när man går hem. Och jag gillar mörkret, jag tycker det är mysigt! Jag gillar att inte alltid få solen i ögonen till frukosten, utan istället tända ett litet ljus och mysa i morgontofflor. Det jobbiga är att behöva gå till jobb, att inte bara kunna mysa i tofflorna hela dagen. 

Så, glad första advent på er alla! Snart är det jul och jag har hört att winter is coming!