Kräftor och ”fin”-mat

Så, jag äter numera kräftor. Alltså skalar dem, doppar dem i aioli och äter dem. Det har varit en relation som tagit ett tag att kultivera, den mellan mig och kräftorna alltså. Jag var ett ganska kräset barn, ganska är kanske en underdrift och vissa skulle kanske säga att jag fortfarande är kräsen. Jag skulle säga emot, för att, jag äter ju faktiskt kräftor nu, på riktigt. Men i alla fall, när jag var liten tyckte jag att kräftor luktade illa, människor sörplade överallt på de stackars små försvarslösa krabaterna och jag hade en fix idé om att de kanske kunde börja leva när som helst. Dessutom smakade de inte så gott.

Efter hand som jag blev äldre så lärde jag mig att ibland uppskatta kräftor, på smörgåstårtor till exempel. Smörgåstårtan kan för övrigt vara Guds gåva till människan. Vitt onyttigt bröd, majonnäs, lax, gojs, ägg, FANtastiskt. Tycker jag nu som vuxen. Jag har hört att jag som barn hade perioder, åt typ bara gröna ärter ett tag (kan inte äta det numera, vedervärdigt), jag tryckte i mig gravad lax under en period, det kan jag trycka ner nu också men det är inte det godaste jag vet.

Kräftor, jo, när jag blev typ 25 så började jag äta kräftor om någon annan skalade, folk sörplar fortfarande på alla möjliga ställen på kräftan, knäcker och biter sönder skal, suger ut kräftsmör (misstänker starkt att det inte är smör, kräftor kärnar inte smör innanför bröstkorgen liksom). Men jag kunde äta själva kräftstjärten, om jag doppade den i en massa aioli.

Denna sommaren har jag vid två tillfällen själv skalat kräftor och ätit dem, med en mera moderat mängd aioli. Jag sitter inte och sörplar kräftan i alla möjliga vinklar, jag känner inte kräftan tillräckligt väl för det. Jag kan på sin höjd knäcka ena klon lite och hoppas på att få ut kloköttet. Jag tar bort ”smöret” för nä, ni lurar inte mig, det är något annat, det är något äckligt. Tror jag fortfarande att kräftan kommer börja leva? Nä, jag är ju vuxen nu (klart jag tror att kräftan kommer börja leva, svinäckligt). Och visst är det lite barbariskt. Men ändå lite gott.

Så kräsenheten är något som följt mig länge. Vänner, familj och bekanta pratar om fina restauranger och hur gott det är med ramslök eller ostron (kallsup) eller sådär och jag bara; ”Men är det något fel på potatis och burkskinka?”.

En kär vän till mig var nyligen på en mycket fin restaurang, en sådan där som typ alla normala människor hade älskat att gå till och skickade bilder…

<— Jag bara undrar, vem äter päronglass med champinjoner?
                                                                 Medan det här ser ut lite som att man lagt en blomma på sin snorloska —>

Naturligtvis är det så att det här antagligen smakade himmelskt och vilken annan normal människa som möjligt skulle älska det! Men, jag är nog fortfarande lite kräsen kanske, men bara lite. Jag tycker om saker. Burkskinka är faktiskt grymt underskattat.

Att vinna eller förlora!

Jag är tillbaka. Dock börjar jag inse att de flesta av mina blogginlägg börjar på detta sätt och tänker att jag kanske inte ska skriva att jag är tillbaka, det märks ju, på att själva inlägget kommer till.

Jag har haft en period av soulsearching och att hitta mitt gamla jag. Den där tjejen som mediterade, som tränade, som inte var trött hela tiden. För det kan jag säga, det här med hypotyreos och Hashimotos är inget man skämtar med. När mediciner inte fungerar och man känner att alla symtom bara blir värre, samtidigt gör man allt för att livet ska vara som vanligt, så som vi människor ofta vill, vi vill att allt ska vara som vanligt. Kanske är det därför vi blundar för orättvisor, rättfärdigar vårt konsumtionssamhälle, vi vill inte behöva engagera oss i något som skapar en förändring, förändring är ju aldrig bra. Meditationen hjälper mig att inse att livet är flytande, saker omkring oss händer och man kan välja att se det och försöka förändra världen till det bättre genom att göra det man kan. Man kan också välja att inte bidra till världens egenmäktiga förfall, sitt inte bakom skärmen och kräk av dig elaka saker till folk du inte ens känner, dra inte förhastade slutsatser, läs inte bara en mediakälla, prata inte skit om dina vänner och kolleger, också vidare.

Det var inte det jag egentligen skulle säga, jag skulle säga att problem med sköldkörteln kan riktigt f**k you up.

Så, det betyder också att jag har hamnat i ett läge där jag inte jobbat på ett tag och då haft tid för andra saker. Utvecklande, hälsofrämjande saker, men även rena rama tidsfördriv som mobilspel. Mobilspel. Djävulens uppfinning. Så mycket tid som kan gå åt till mobilen, när man väl är färdig med Facebook, Instagram och allt det där så kommer alla spelen där man måste skörda, rädda sin hjärna från zombies, bygga städer åt troll, spela kort, stresspringa genom djungeln som Lara Croft och ja, allt annat i princip. Det slutade med att jag tagit bort alla notiser från min telefon och Facebook. Då insåg jag att; shit, vad mycket tid man har, lägg då till att vi inte har barn så är det ju som att jag har tid som räcker och blir över, vad ska jag göra med all denna tid?

Jag är en dålig förlorare. Jag har hört att självinsikt är det första steget, men jag har nog vetat att jag var en dålig förlorare sedan jag var liten. En flicka på sisådär 6-7 år som spelar Monopol, Yatzy, Vem där, med sig själv (ja, det är mig själv jag pratar om). Jag satt på golvet och när min runda var över så flyttade jag mig till andra sidan spelbrädet för då var det min tur igen. Ibland hade jag olika namn. Det kanske verkar lite tragiskt men jag var hemskt nöjd med att vara själv, väldigt nöjd. Dessutom så var det ju då ingen annan som led av att jag var en dålig förlorare. Jag blev alltså ovän med mig själv. Och jag fuskade som fan på Yatzy, till fördel för det ena jaget och enorm nackdel till det andra jaget (nä, visar inga andra tecken på schizofreni). Jag blev skitförbannad om jag inte lyckades få till alla rutor på Yatzyn.

Nu har jag då ett Yatzy på telefonen:

Det är ju en fantastisk känsla, jag är vinnare. Men jag blir lika förbannad varje gång jag spelar det eftersom jag aldrig lyckas med att inte stryka en enda ruta. Lilla stegen eller stora stegen. VARJE. JÄKLA. GÅNG. Det är alltså bland annat det här jag gör med all min tid. Och är ute, och städar, och flyttpackar och, och, och.

Men, om vi ska prata om det positiva så har jag ju också skrivit en hel del, eller, outlinat the plot en hel del, det är ju bra.

Filmtips och serietips är ju något som jag tycker om att avsluta med…

När det gäller serier, GLOW och Atypical på Netflix.

GLOW eller Glorious ladies of wrestling är en härlig åttiotalsdrypande film om kvinnor och wrestling. Mycket bättre än det låter och ännu en bra serie från skaparna av Orange is the new black. 🦄🦄🦄🦄 av 5

Atypical handlar om en kille på autismspektrumet som är högfungerande men har svårt med mellanmänsklinga interaktioner (don’t we all?). Serien har tydligen fått kritik för att gå i alla stereotypfällor som finns. Jag kan tycka att kritiken kanske är lite tråkig, eftersom vi är alla olika och autism visar sig på många olika sätt utifrån det jag sett, kanske är detta just ett sätt. Jag tyckte den var bra i alla fall. 🦄🦄🦄 av 5.

Från nörderi till husfrueri

Visst är det fantastiskt att man kan vara den man vill. Att man kan utforska många olika delar av ens själ och personlighet. Inom gränsen för lagen, vett och etikett också vidare. Inte alla har det så, ni som kan, ta till vara på möjligheten. Tänk inte så mycket, bara va’.

Så, jag har utforskat lite olika delar av mig själv idag. Min barnsliga sida har jag utforskat genom en bok. Typ rollspel för en. Man gör en karaktär, läser boken och hoppar mellan olika avsnitt och ”spelar” historien. För er lite yngre så typ som ett tv-spel som man läser. Helt ofattbart. När jag var liten så hade min bror en sådan ”spelasjälvrollspels-bok”, jag tror att man var en ninja i den storyn. Tyckte att det var skitroligt. Återkommer med om detta var lika roligt.

Jag har utforskat min vetgiriga sida genom att plugga japanska. Duolingo har äntligen lagt till detta språk och jag har suttit som klistrad sen i torsdags.

Jag har utforskat min husfruliga (???) sida genom att göra pizzarullar, plättar och hamburgare. Det är väl inte så jäkla svårt tänker ni kanske, MEN, jag gör deg och tomatsås från grunden people, från GRUNDEN!!

Jag har även utforskat ställen som Novigrad, Velen, Skellige och besegrat troll, gargoyler, chorts, fiends och spelat lite kort, när jag ägnat mig åt mina vanliga bördiga sysslor som tv-spelande.

Och städat. Det är endast tråkigt, ingen sida av mig anser det vara roligt. Men det är nödvändigt.

Så, har jag skrivit idag då, är det kanske någon som undrar? Förutom denna texten så har jag inte skrivit alls, på en vecka, bedrövligt.

Så tipsen idag är, bokserie-Ensamma vargen, tv-spel-Witcher 3, pizzarulle och sist men inte minst appen Duolingo, om du vill lära dig språk. Jag tycker att den är sjukt bra, bra repetitionsövningar, bra uppbyggnad i att lära sig nytt språk.

Den som väntar på något gott…

Det här inlägget är till er som väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat sen jag skrev mitt förra inlägg, för att få ett svar på frågan, vad googlade egentligen Therese? Vad var det hon vill bli?

Ibland drömmer jag mig bort till mina barndoms drömmar, då jag ville bli veterinär. Idag har jag många gånger önskat att jag kanske lagt ner lite mer tid på mina studier, eller kanske tid överhuvudtaget, öppnat en bok NÅGON gång. Då hade jag kanske suttit här och varit veterinär. Tjänat mer, varit lyckligare och fått träffa djur hela dagarna istället för människor. Inte för att jag inte tycker om att träffa människor (hmm) men jag känner mig mer bekväm med djur, de dömer inte så mycket och de är ärliga. 

I alla fall, det jag googlade var, hur blir man djursjukvårdare. Det kändes som att det tar kortare tid än veterinär.. 

Saker man kollar upp när man sitter och filosoferar helt enkelt.

Att googla

Att googla är något jag tror de flesta av oss gör dagligen. Man googlar vad lunchrestaurangen har för meny, vad pizzastället har för pizza, vad bageriet har för frukost och slutligen googlar man lite matbloggar och liknande eftersom man tydligen aldrig lagar mat.

På tal om att googla, kommer ni ihåg förr, när Internet var ganska nytt och man fick stå ut med enkel HTML-kodningen där animationer och ljud var begränsade till texter som hoppade eller midiljud som alltid lyckades låta som skräckfilmsljud. Jag har en gammal MIDI-ljudfil på en diskett (3,5 tums ni vet), det är ljuv musik, ett klassiskt stycke tror jag det är. Problemet är bara att jag har ingen dator med floppydrive längre. Kanske kan man googla fram gamla ljudfiler i MIDI-format.

Anythawho, eller förresten, kommer ni ihåg AltaVista? Finns det fortfarande? (Tog en paus för att googla om Altavista finns, jag sökte alltså efter en sökmotor, Ahh det ljuva 2000-talet). AltaVista finns som adress men man blir vidareskickad till Yahoo. Coolt. AltaVista hjälpte mig med en del skolarbeten. Till exempel gjorde jag ett om hundar i programmet Works. Ahh, härliga tekniska minnen.

I alla fall, jag googlade en grej och fick de här sökresultaten;


Så, alltså. Hur blir man rik, på ett sätt kan jag förstå sökningen, vi vill alla ha mer pengar, men ja, du blir rik genom att tjäna pengar, genom att jobba, starta företag, vinna på lotto etc. Det är inte rocket science.
Nästa hoppas jag är mestadels fjortisar som kanske inte varit så närvarande under biologi-lektionerna som sökt på. Hur blir man gravid. Jo, man har en spermie sen har man ett ägg, vips, barn. Eller ja, jag är verkligen inte rätt person att prata om detta…

Hur blir man snygg? Ja, alltså, måste man fråga så är man inte det och det är inget man blir. Arbeta med din charm, humor och kunskaper i sovrummet (alltså, sätta ihop IKEA-möbler, tapetsera och måla, inget annat, tänkte du på något annat så är det inte mitt fel, ta en stund och fundera över varför du tänkte som du tänkte). Skönhet ligger i betraktarens ögon, snygg kan man vara för någon medan man är ful för någon annan. Lägg inte så stor vikt vid detta, en dålig personlighet är värre att leva med än en ful nuna 🙂 Nä, men seriöst, alla är vackra i någons ögon. 

Nästa fråga skulle kunna vara, vad var det egentligen JAG skulle söka på? Ja, det ni, ni kan ju alltid gissa bland kommentarerna och om någon svarar rätt så får ni en igloo som ni får dela med mig.

Den tysta

Jag har ofta fått höra att jag är ganska tystlåten och blyg. Det kanske är vissa av er som läser detta och undrar, va? Om det är så, så är det antingen bra eller dåligt. Antingen är jag så bekväm i din närvaro att jag känner att jag bara kan prata och vara mig själv. Eller så är jag så obekväm med dig att jag pratar mycket på grund av det. De två olika ”jagen” är extremt lika och endast jag vet egentligen skillnaden. Så om du vill veta kan du ju alltid fråga, men jag kan inte lova att jag kommer vara ärlig. 

Jag har med åren lärt mig att omfamna min introverta sida och njuta av att jag tycker om att vara själv medan andra älskar att resa, sitta på uteserveringar och umgås med alla hela tiden. Det är inte att jag ALDRIG vill umgås men jag njuter av min hemmatid mer. Det har tagit mig väldigt lång tid att acceptera detta hos mig själv då samhället i stort ser det som något kufiskt och konstigt att man inte hela tiden vill umgås och vara ”sååååååciaaaaaaaalllll”. Så jag är rätt nöjd med min insikt. Jag är ännu mer nöjd med att ha människor runt omkring mig som förstår detta, men kanske då allra mest nöjd med att jag ärlig med det så att människor runt omkring mig faktiskt har en chans att förstå detta.

Men det var inte det jag syftade på med ”Den tysta”, inte idag. Jag ska berätta en liten historia, alla detaljer kommer inte vara med men det som är viktigt. Jag vill även varna känsliga läsare för två saker. Ett, vissa saker kan bli lite väl ingående detaljer kring och det kan söka en. Två, jag har ritat, det är inte vackert.

Så, måndagen den 29 maj skulle jag gå upp ur sängen. Det var väldigt svårt att vakna, jag ville inte vakna, men jag insåg att jag måste vakna för att kunna gå upp för att kunna gå till jobb. Jag sätter mig på sängkanten och ska böja mig fram för att dra ut en sladd. 

Jag glömde att berätta en annan historia först. Historien om min vänstra knäskål. Det var en gång en knäskål på mitt vänstra ben (mitt vänster, ditt höger, om du står framför mig, står du bakom mig så är det också ditt vänstra, men jag blir lite orolig av att du står bakom mig). Jag spelade bandy, med knäskydd och på rollerblades, inte en kombination som var perfekt för mina överböjliga leder. Min knäskål (den vänstra om du glömt det) hoppar ur led och ambulans tillkallas (Den här ambulansen känns ganska fånig såhär 20 år senare och typ 16-17 knäskålsurhopp senare). Det var vid denna tid däremot på liv eller död för mig, ambulanspersonalen fick INTE sätta tillbaka knäskålen och efter 6 timmar på akuten kom det en läkare, gick förbi, rätade ut benet och satte knäskålen på plats och gick sedan vidare. Det jag lärde mig av denna historia tillsammans med alla efterföljande knäskålsurhoppshistorier var att ju tidigare man sätter knäskålen rätt ju bättre är det.

Knäskålarna (alltså både höger och vänster oberoende om du står bakom eller framför mig, men snälla, inte stå bakom mig), har sedan dess inte alltid trivts på sin plats utan har med kortare och längre intervaller varit sugna på lite gräs på andra sidan. Den bästa incidenten var när jag på förfest med tre sjuksköterskor helt plötsligt bara sjönk ihop på grund av knäskålsurhopp blev ompysslad i några minuter. Sedan drack jag lite till, vi stack ut och jag dansade hela kvällen, tidigt på morgonen gick jag sedan ungefär 3 kilometer till min bostad. Dagen efter gick jag till jobb. Ack vad min unga kropp kunde återställa sig snabbt.

I alla fall, tillbaka till den 29 maj och att jag böjer mig fram. Min knäskål (vänstra nu då, mitt vänster) förflyttar sig då i sidled. Den har ingen större lust att flytta sig tillbaka till sin ursprungliga och framför allt rätta plats utan istället får jag själv räta ut benet och trycka tillbaka knäskålen i sin rätta position. Jag vill påpeka att jag gör detta i tystnad. Ren och skär tystnad. Det kom inte ett pip ur mig. Jag lägger sedan kuddar under benet och lägger mig ner. Värdigt, tufft och på ett Rambo-liknande vis har jag lyckats få tillbaka min egen knäskål. Därför, ”Den tysta”. Sen gråter jag, värdigt, på grund av smärtan som kommer efteråt.

Jag har även gjort en illustration av detta som ni kan njuta av. Jag kommer inte att skriva mer eftersom illustrationen kan lämna en med illamåendekänslor. Så, tack för idag, slut för idag.

Dag nio av semestern

Hej dagbok! Idag är det nionde lediga dagen på raken. Jag har upptäckt att jag behövde sömn. Jag upptäckte att jag kunde ta bort några av mina tabletter utan negativ inverkan. Vi kan ju se om läkaren kommer till samma slutsats, vad ska hen göra? Nä, precis, I’m the boss of me, b***ches. Ja, eller något liknande, mindre dömande.

Imorgon är det slut på lediga dagar om man räknar bort helger, röda dagar, någon klämdag och slutligen SEMESTERN. Sommarsemestern som alla svenskar alltid längtar efter. Ibland känns det som att man går i någon slags zombieverklighet de resterande 42-47 veckorna, beroende på hur många semesterveckor man har.

Andra saker jag har insett under denna ”taenveckassemesterförattorkahelasommarenframtillriktigasemestern”-veckan är att Karlskrona är ganska fint. Jag saknar katterna när jag inte är hemma. Jag behöver lite skog för att må bra. Jag blir lite bitter över folk som tjänar några miljoner i veckan när man själv försöker spara ihop till en kontantinsats till ett hus. Förvisso får jag kanske skylla mig själv, jag är inte direkt en person som är känd för att kunna spara pengar. När jag har pengar så är det typ ”åh, den där konstiga grejen som jag aldrig kommer använda, den behöver jag!” Sen är det slut. Vips. Borta. 

Dessutom har jag kommit i en så här femte pubertet eller något och inser att det jag trodde var eksem, vagel på vänstra (mitt vänstra, ditt högra, om du står framför mig alltså) är en finne. Fantastiskt. Kul. Spännande.

Så nu avslutar jag denna söndag med ännu ett filmtips. En film som heter ”The world unseen”. Den handlar om indiska människor i Sydafrika på 50-talet och jag insåg när jag såg filmen att jag hade ingen aning om att det fanns mycket indier i Sydafrika vid den tiden. Det handlar om Amina som inte riktigt är som andra indiska kvinnor, hon äger nämligen ett café och har byxor. Hon får upp intresset för Miriam, en nybliven trebarnsmor med en man som inte är helt trogen av helt oförklarliga skäl. Det är vackert filmat och berättar en vacker historia. Helt klart sevärd och den får fyra enhörningar av fem möjliga! 🦄🦄🦄🦄

Eurovision och ett bra filmtips

Så, Eurovision kom och gick. Eurovision-hajpen i mitt hem har, detta året, inte varit lika stor som andra år. Det beror på många olika saker, jag vidhåller dock fortfarande att Shirley hade sopat banan med alla. Så var det sagt. Jag hade dock ändå en del favoriter i årets balladstinna tävling. Frankrike är den låt som varit på Spotify-listan i några veckor redan och det är en fantastiskt bra låt, tycker jag. Jag gillade också Belgiens låt, väldigt speciell låt och framträdande och jag fastnade väldigt mycket i känslan av låten. Sen var där en hel del låtar som var helt ok. Portugal och deras vinnarlåt var helt klart en ”helt ok-låt”. Jag kanske tolkade ”vinnartalet” lite fel men att säga att musik SKA vara på ett visst sätt känns lite pretentiöst för min smak. Musik är vad det är och alla musikgenrer talar till någon och även om det är något bombastiskt och fyrverkerier så kan det vara någon som rörs djupt och får en koppling till just den låten. Eller så vill man bara bli glad och blir det av den sortens musik. Som sagt, så kan jag ha tolkat budskapet lite felaktigt men jag tror att all musik har lika stor betydelse, det handlar om vad man behöver av musiken just där och då.

Jag har sedan finalen sett Alexander Rybaks tribute-version på Youtube och förstår därför även texten nu. För övrigt en väldigt bra version av vinnarlåten!

Sen såg jag en film i måndags. En film som fick mig att gråta floder av både glädje och ledsamhet. Det var egentligen en ganska banal film, en enkel produktion men ändå väldigt vacker. Man behöver nog dessutom vara djurvän för att uppskatta den riktigt så mycket som jag gjorde. Men ”A dog’s purpose”, en film av Lasse Hallström är en film ur en hunds perspektiv. Josh Gad (snögubben i Frost bl.a.) gör rösten till hundsjälen som gör en resa genom olika människor liv. Hundsjälen blir återfödd som olika hundar och sluter till slut cirkeln hos en tidigare ägare. Det är ju Lasse Hallström så det är mycket känslor och vackert filmat. Och en tankeställare kring hundar och deras uppfattning. Vi kan ju klart inte veta något kring deras uppfattning men det var ändå fint att få följa dessa tankar och hur illa det kan bli också.

”A dog’s purpose” var helt klart en av de bästa filmer jag sett men jag inser att man nog måste vara en hundmänniska för att uppskatta den riktigt så mycket som jag gjorde.

En analys av min katt, Xena, kunde också göras under tiden vi tittade på filmen. Xena är en bengal, hon gillar inte direkt någon eller något, men är ganska kelig ändå. Hon tolererar vår andra katt och tycker om att busa med henne men det är inte så att hon ligger och kelar tillsammans med den kelsjuk Maine Coon:en. För några dagar sedan tittade vi på en film som heter ”Max”, den handlar om en militärhund som förlorar sin förare och istället blir kompis med hundförarens lillebror. Xena satt som klistrad vid tv:n, det gör hon ALDRIG annars, inte ens när jag spelar tv-spel. Så, när vi då tittar på ”A dog’s purpose” så sitter Xena åter igen klistrad vid tv:n. Vi har nu gjort analysen av att Xena vill ha en hund som husdjur.

Demonstrationer i vår tid

Jag ska börja med att säga att jag mår sådär. Är inte helt på topp och börjar känna mig mer sliten för varje dag. Men, det finns många ljuspunkter runt omkring mig och allt blir ju alltid bra till slut sägs det. Jag misstänker att dessa positiva människor inte sett t.ex. The Mist. Filmen från 2007 med Thomas Jane, Marcia Gay Harden och Lauren Holden bland annat. Baserat på bok av Stephen King. Jag önskar jag hade läst boken, men alltså slutet av den filmen är så sjukt typiskt för livet känns det som. Kan komma en spoiler nu (har sett att den ska filmas om) men alltså, man offrar sig, skjuter alla andra för att själv möta det hemska. Och då, är allt bara över. Ja, precis den känslan.

On another note. Idag gick jag i stan. Det var soligt men ganska kallt och jag haltade framåt på mina åttioårsben. Egentligen går nog de flesta åttioåringar bättre, men strunt samma. Jag gick där och såg en person som filmade typ fem-sex andra personer som demonstrerade utanför en butik. Det var en av de större butikskedjorna, den dyra av dem. De hade skyltar och ”skrek” någon ramsa lite halvhjärtat. ”Skrek” var kanske en viss överdrift eftersom jag var typ 30 meter ifrån och hörde inte vad de sa och än så länge är det inga större fel på min hörsel i alla fall.

De blev färdiga med filmandet när jag var ungefär 10 meter ifrån och jag fick då bevittna en sak som kändes märklig. De samlades i en ring för att titta på filmklippet och skrattade och roades. Och jag funderade lite över varför man demonstrerar, är det för att man SKA vara emot något och visa att man är det. Eller borde det handla om riktigt allvar där man inte står och beundrar sina rams-skills i en ring?

Bara en reflektion från en möjligen ovanligt bitter Therese idag. Men så är det ju röv-tisdag. Dagen där veckan börjat men ändå inte kommit igång…

Att gå till läkaren

Jag har inte gått till läkaren så ofta. Jag brukar mest bara tänka att ”det går över” och sen fortsätta köra på. Det var förstås det där året när jag hade halsfluss fem gånger, när jag fick hälsporre och när mitt knä gick ur led för femtonde gången. Efter trettio däremot så börjar man tänka mer. Man börja tänka att man är gammal och att det kan vara än det ena och än det andra. 

Sen googlar man sina symtom och mycket riktigt så är det precis som det där meme:n säger. Man kommer på att man faktiskt dog för tre veckor sedan.
Men problemet med att ta sig till läkaren är ju att man får (förhoppningsvis) en massa svar om vad som faktiskt ÄR fel. Då börjar man tvivla på att det är en bra idé att gå till läkaren, för än så länge kan man ju bara vifta bort att man dog för tre veckor sedan och fortsätta leva i förnekelse.
Sen kommer stunden då man inser att man måste gå till läkaren oavsett om hen kommer berätta att man är död eller döende. Jag inser nu att det här inlägget får mig att verka något neurotisk och hypokondrisk, vilket jag faktiskt inte är, alls. Ibland kan jag klart få för mig att jag har en massa symtom som stämmer in på någon specifik diagnos men sen tänker jag oftast att, nä, det bara är som det är. Man kan inte gå runt och vänta på att man ska gå hädan, förr eller senare händer det ju i vilket fall som, bättre att tänka på hur man vill leva. 
Åh så fint och zen att tänka så, tänker ni nu. Ja, jag är rätt laidback kring detta trots att det är en av mina största rädslor.
Så, var var jag. Jo, läkare. Man går till läkaren, de stjäl en massa blod och säger en massa siffror och värden och läkemedelsnamn. Sen sitter man där och fördelar mediciner som man inte trodde man skulle göra förrän man fyllde pensionär (vilket för min generation tydligen kommer vara vid 95 år). 

Men good news, jag lever. Och snart kommer nog sommaren också. Great news.