Nyårsdagskarameller

2016? Ja, det var ett bra år för mig personligen. För världen? Not so much. Där kan man bara försöka verka för förändring och kärlek för 2017. Men 2016 har behandlat mig någorlunda bra. 2016 har även gett mig en käftsmäll angående mitt eget mående och jag har fått fundera över mina principer några gånger. Men jag känner mig nöjd med att fortfarande hålla fast vid det som min magkänsla säger mig.

Saker jag är tacksam för; min fru, världens bästa föräldrar, världens bästa bror, svägerska och minibrorsor, världens bästa svärmor, världens finaste vänner. Mer specifikt är jag otroligt tacksam för min fightermammi och hennes operation. 

Allt detta tar jag med mig in i 2017 och känner mig hoppfull. 2017 kommer handla mycket om min egen hälsa. Att ta hand om mig själv både kroppsligt men även mentalt. Att inte be om ursäkt för att jag är som jag är. Att skriva mer (ovanligt). Att ta mig tid att gå in i min egen värld, det är inget fel i att vara där en stund bland alla knastar och allt klotter. Att fortsätta värna om de människor som har betydelse och som ger tillbaka. 

Saker jag ångrar med 2016? Nej, jag ångrar inget, men jag ser vad jag kan göra annorlunda och kommer att kämpa mot det.

Så hur avslutar man bäst ett kort nyårsdagskaramellsinlägg? Genom att önska alla ett fortsatt gott nytt år!

Bokrecension – Sanning med modifikation

Så, jag läste en bok idag. Vad annars gör man när man är sjuk? Spelar tv-spel, nä, för soljäveln lyste in genom fönstret. Spelar på mobilen, nä, för man orkar bara stred-time-management-spel ett litet tag innan man måste pausa. Så jag gjorde det jag egentligen borde göra mycket mer förutom då att skriva, läste.

Jag är ett STORT fan av Sara Lövestam. Sen jag läste ”Tillbaka till henne” så är hon min guru. Sen läste jag ”Hjärta av jazz” och tänkte, hur skulle jag kunna bli intresserad av denna bok? Den handlar om musik, jazz, Stockholmsslang och en vänskap mellan en ung tjej och en äldre herre. Den var fantastisk. Jag slogs av en liten tiny bit avundsjuka tror jag. På ett sätt skriver jag lite som Sara (fast något sämre, framför allt grammatiskt) men hon har en sådan förmåga att skapa karaktärer som man inte kan släppa.

Efter att ha varit på Dalby bibliotek för att lyssna på när Sara berättar om sina böcker och sin process så köpte jag ”Som eld”. En ungdomsbok om två tjejer som har en fin sommar i skärgården. Jag läste den på någon timme och kände mig lite matt utav tanken på hur lång tid det ändå tar att skriva en bok med allt som är runtomkring och så tar det så kort tid att läsa den. Även om Sara berättade om att hon skrev ”Som eld” i ett svep i princip så blir jag ändå lite ledsen varje gång en bok tar slut.

Så, jag är ju med i en bokklubb. Jag valde de senaste böckerna. 4 stycken. Jag hatar deckare, min mamma älskar deckare. Alltså tänkte jag att nu kan man ju göra en liten kompromiss, jag köper en deckare av en författare som jag älskar? Eller är det en deckare? Anythawho, jag var sist i rundan på ”Sanning med modifikation”. Boken handlar om Kouplan. Papperslös, bor i ett rum som en kvinna med barn hyr ut, behöver tjäna pengar. Privatdetektiv är lösningen han kommer på. Man får följa med på span genom Stockholm, känna på skillnaden mellan att äta fasenje med glädje eller att äta fiskpinnar med pulvermos för att man är hungrig. Där är små subtila hintar genom hela boken och jag var stensäkert på hur det skulle sluta. (Jag brukar alltid kunna gissa i deckare). Men denna gången, blev jag helt förd bakom ljuset med allt. Denna boken är fantastisk! Och jag ser verkligen fram emot att läsa de följande tre delarna!

Tur är det ju då att Sara Lövestam är lite mer organiserad och strukturerad än vad George RR Martin är så att man inte behöver vänta flera år.

Första advent var här

Dagen då pyntet ska upp. Dagen då allt blir lite ljusare. Just detta året var det lite svårt att komma i julstämning. Kan det vara på grund av att jag, i helgen, hade det värsta migränanfallet jag någonsin haft?

Kan det vara på grund av att pyntet verkade faktiskt snuska till det lite på egen hand och tomten fått lite problem i ändalyktan.

Eller kan det vara på grund av att det var tropisk värme när vi monterade ihop granen? Vi har en jättefin plastgran, svart. Låter kanske inte juligt men med fina, fina ljusslingor och silvriga och lila kulor så blir det  den finaste granen jag någonsin sett. Men idag lös solen in i vardagsrummet och vi fick öppna balkongen för att inte perspirera bort. Det fanns även risk att granen skulle smälta bort i värmen.

Julstämning är inte på samma sätt som när man var liten. Full av förväntan för varenda grej som sattes upp i fönster, bokhylla och vrå. Man kände att jullovet och tomten var på väg. Man funderade på önskelistan, vilka filmer som brukade visas, skulle det komma något extra spännande på Filmnet?

Nu pyntar man för att det ska bli lite ljusare, få upp stämningen efter långa arbetsdagar. Det är mörkt när man går till kontoret, mörkt när man går hem. Och jag gillar mörkret, jag tycker det är mysigt! Jag gillar att inte alltid få solen i ögonen till frukosten, utan istället tända ett litet ljus och mysa i morgontofflor. Det jobbiga är att behöva gå till jobb, att inte bara kunna mysa i tofflorna hela dagen. 

Så, glad första advent på er alla! Snart är det jul och jag har hört att winter is coming!

Change is good

Förändring är bra, har jag hört. Själv är jag rutinmänniska och det har nu tagit mig tre timmar för att ändra tema på min blogg. För att få en nystart, för att kanske blogga mer än tre gånger per år, för att kanske bli en bloggmogul tjäna ofantligt mycket pengar och leva på räntorna, starta en kennel och en kattuppfödning, flytta till landet. Eller bara för att få lite inspiration. Vem vet? 

Av dessa tre timmar så gick 47 minuter till att hitta en bild på min gamla katt Chili som jag tyckte var lik en bild jag såg på vår ny skatt Zelda. Som synes här till höger så var det inte särskilt likt. Inte alls faktiskt. Det är samma tyg i soffan däremot. 29 minuter gick åt till att slölyssna på riktigt dåliga (alltså, Jan Teigen-dåliga) gamla Eurovisionlåtar som jag hittade på min hårddisk. Jag hittade låtarna när jag letade efter bilden på Chili. Hittade också lite gamla bilder på mig själv när jag var i form, grät lite, tog mig samman och lyssnade på lite fler gamla låtar.

33 minuter gick åt till att försöka få rätt på WordPress-appen på paddan. Att anpassa temat utan att kunna scrolla, är frustrerande. Och det är inte så att jag inte förstår HUR man scrollar. Problemet var appens funktionalitet som hela tiden skickar mig till en webbsida istället för att låta mig anpassa i appen. Jag börjar förstå varför de ständigt kommer med uppdateringar, små jobbiga siffror som stressar mig i övre högra hörnet på App Store-appen. Prestandaförbättringar eller Buggfixar brukar det stå. Mitt svar är, nä, försök igen.

12 minuter gick åt att fixa tvätten. Ni vet, gå ner till havet, knåda kläderna på tvättbräda (inte min mage då, gråter igen) sen torka kläderna i vinddraget på väg hem från havet. Väldigt effektivt med 12 minuter om jag får säga det själv.

30 minuter gick åt att surfa runt och kolla om Black Friday har satt igång någonstans, läsa om Playstation VR, inse att jag kommer behöva byta PS4 till PS4 PRO och dessutom köpa någon konstig kamera och movekontroller för att kunna spela Playstation VR på bästa sätt. 2 minuter för att gråta över teknikens framfart.

Det tog sedan 5 minuter att välja ett tema och förändra lite smågrejs.

Vilket leder oss till de sista 22 minuterna. Dessa 22 minuter det tog för mig att lägga bilden till höger om texten, skriva denna eminenta text och försöka fundera hur jag ska komma fram till en strategi för att blogga oftare så att ni inte går alldeles törstande så långe som ni nu fått göra. Så till alla min läsare, mamma, katterna, kanske min fru ifall hon sliter sig från Zombies vs Plants. Jag ska försöka bli bättre på det här. För jag tycker det är roligt ju, det främjar ju allt annat skrivande som jag inte heller kommer igång med.

Så, om någon känner för att kommentera mitt nya tema, eller att katterna inte alls är lika, eller bara skicka ett allmänt heja-rop så är ni varmt välkomna.

Svensk semester och väder

Men jag hade några dagar som var bra.”

När man frågar en svensk hur semestern har varit så får man oftast en redogörelse för vädret. Tre dagar sol, men annars mest regn. Ja, vi var ju ändå iväg. Ja, vädret är inte alltid soligt i Sverige. Det är inte alltid uppehåll och det är inte alltid varmt. MEN semester är ändå semester. Njut av tiden och gör det bästa av det!

Just nu är det en kortare semester för egen del. Klart att allt blir roligare med sol. Jag tänkte ju själv när jag satt och huttra i tältet i morse att, nä, fortsätter det så här så åker vi hem. Men, sen kom solen. 

Det tog ungefär två minuter av sol och värme innan man pusta och tänkte lite snabbt i förbifarten att visst fan är det lite för varmt?

Men nu sitter jag här, det svider i ögonen och det axlarna luktar lite bränt men det är ändå semester. Även om kupévärmare står för fullt och raggsockorna är på. Så är jag ändå sjukt nöjd, för det är semester och jag har turen att få spendera den med den vackraste människan som finns. Vi njuter av att göra ingenting, spela kort, prata med varandra. Att bara vara. Något man borde göra oftare i vardagen. Man ska kanske behandla varje ledig stund som semester? Helgen, kalla det semester istället och se vad som händer. Klocka ut i slutet på fredagen och skrik (inombords, beroende på arbetsplats) SEMESTER! Kanske startar ett litet äventyr.

Floskel, floskel, minnesvärt citat, floskel, carpe diem. Ja ni förstår.

Jag tycker om mitt jobb, men det är helt klart de lediga stunderna som är livet. Kvällar, helger och semester.

Se där, ett carpe diem-inlägg, mitt bland allt det andra.

Serierecension – OITNB

Så, efter flera års väntan, decennium efter decennium av drivande i jakt efter nästa säsong. Den eviga frågan, orkar jag en säsong till? Bra fråga. Jag börjar från början. Kan bli spoilers! Orange is the new black!

Säsong ett, FAN-f***ing-TASTIC! Så många karaktärer, så många känslor, så djupa karaktärer. Man fastnar för dem, man undrar hur de hamnade där. Varför är de som de är? Och kemin mellan Piper och Alex, superb! Sista avsnittet slutade med en stark scen där man inte riktigt visste vad som hände egentligen.

Säsong två, mäh. Man får lite mer backstory kring de olika intagna, man får ännu mer känsla för dem, man bryr sig. Men, så den där konflikten som dras FÖR långt! Vi pratar naturligtvis om Vee. Och även om sista avsnittet slutar fantastiskt bra där Miss Rosa får en sista high speed car ride och bara mejar ner den helt klart jobbigaste karaktären genom all tv-historia (ja, en överdrift, men Vee är däruppe bland de tio mest annoying karaktärerna). Men, säsongen blir för lång och den blir för jobbig. Kanske är det mästerligt gjort just för att det är så satans jobbigt, men jag tycker mest att det bara är jobbigt.

Säsong tre, wtf?? Alltså, fortfarande bra att man får lära känna vissa karaktärer närmre. Men den där Stella, var kom hon ifrån? Alltså, Piper och Alex hade så mycket kemi, kunde inte leva utan varandra sen helt plötsligt kommer den någon wallabee och bara ”Gooday mate” sen är allt som bortblåst? Dessutom Pipers extrema hybris blir bara löjlig och inte särskilt trovärdig, jag tycker inte att det följer hennes kurva. Jag tittade inte ens på de sista två avsnitten, jag kunde inte, jag var så irriterad över hur dåligt det var. Plus i kanten för Boo och Pennsatuckys oväntade men roliga vänskap.

Säsong fyra, YAY! Men ändå inte. Åhmajgadd! Här kommer vi tillbaka till det mästerliga. Jag hörde så mycket bra, jag läste på Wikipedia vad som skulle hända och jag tog ett beslut. Tittade på de två sista avsnitten på tredje säsongen, YAY för rymningen, härlig känsla som förmedlades! Men sen påbörjades den värsta säsongen någonsin. Karaktärer dör i serier, det är det som för det framåt. Men denna scenen, så… Väldigt… Fruktansvärd! Det var bildligt talat svårt att andas. I slutet av avsnittet när Poussey tittar in i kameran och man bara kör mantrat inom sig ”Det är bara en serie, det är bara en serie, det är bara en serie”. Pipers hybris får ett abrupt slut och plötsligt så känns det nödvändigt för hennes karaktär att gå genom allt det där. Familjerna kommer samman och står upp för varandra. Det kryper under skinnet på en under alla scener med vakterna, dessa hemska vakter som inte kan hantera den makt de besitter i den rollen de har. Allting landar i en sista upprörande scen där den man minst av allt vill se med en pistol i handen, viftar som om hon aldrig gjort något annat.

Säsong fem, NU TACK!

Med andra ord, jag är glad att jag återkom till en serie som alltid lyckas med att göra väldigt starka karaktärer som man verkligen bryr sig om. I all deras vilja att faktiskt göra gott och ändå går allting bara åt helvete. I alla de val som lett till att de sitter inne fastän att de faktiskt inte är dåliga människor, eller är de det? Och bästa monologen genom hela serien kom i säsong fyra. När Frieda inte kommer ihåg vilket eller vilka mord hon faktiskt åkt fast för. Kanske slås av scenen då nunnan inte riktigt lyckas knipa och tappar en mobil på golvet. Svårt val. Men bra är det, säsong tre var bara en transportsträcka. Lite som Sagan om de två tornen, man måste bara ta sig genom den så man kommer till det gottiga.

Serier och avslut

Idag ska jag yra lite om serier som sätter spår och hur man ska kunna gå vidare från dessa. Jag varnar för spoilers för alla möjliga serier, så är du inte up to date så borde du sluta läsa nu. Det gäller Game of Thrones och Penny Dreadful.

Jag är en sucker för serier där man plockar in lite från gamla sägner och böcker. Penny Dreadful passade mig perfekt i det avseendet. Även om Josh Hartnett inte är en favorit, Eva Green var inte heller en favorit och under vilken sten hittade de Timothy Dalton liksom. Vi testade ett avsnitt för ett år sedan ungefär, men fastnade inte riktigt. Det kändes spretigt och som att det fanns 3000 planteringar i första avsnittet som man omöjligt skulle kunna hålla koll på.

För några månader sedan testade vi igen och såg tre avsnitt på raken, vi fastnade ordentligt. Fotot, vinklarna, skådespeleriet, hur de binder ihop allting i Londons smutsiga och sjuka industribakgrund. Det är magiskt, har ni inte sett denna serie än? SE DEN! Och sluta läsa detta inlägg, omedelbums…

Så, tre säsonger blev det, sista avsnittet avverkades i förra veckan och vi har redan börjat om på avsnitt ett. Någonstans förstår man att plågade Vanessa Ives (Eva Green) är dödsdömd från början. Besatt av djävulen ett tag, förföljd i flera år av densamma. Samtidigt jagar även djävulens bror henne. Lucifer vill ha hennes själ och hans, på jorden nedslungade, bror vill ha hennes kropp och blod. Släng in Victor Frankenstein och några av hans återupplivade monster, en inte så ångerfull Dorian Gray, en homosexuell egyptolog och en gunslingerapachevarulv från Amerikas slätter så har ni en mix som det hade gått att göra fler säsonger av. Varför blev det inte fler säsonger? Sluta när man ligger på topp? Ja, fler serieskaparna hade mått bra av den medicinen, True Blood för att nämna en.

Det som nu kvarstår är att fylla tomrummet med något. Det är som när man läst en bra bok. Det blir ett slags depressivt antiklimax utan dess like. Hur ska jag klara mig utan Eva Greens galna besatta blick? Jag får helt enkelt se dessa tre säsonger några gånger till, tills jag tröttnat.

Game of thrones då? Jag säger bara två saker (antagligen överskrider jag detta).

Jag tror att Jon Snow och Daenerys Targaryen hamnar på tronen tillsammans. Eller så käkar drakarna upp alla människor och livets happily ever after.

Jag är även lite upprörd över att få reda på så stora saker genom serien istället för genom böckerna. Jag vill veta slutet men det kommer ju dröja decennier innan jag får läsa om hur allting går.

Men jag tycker det är välgjort, STORA förändringar denna säsongen och det jag gillade mest var nog ändå att Arya Stark är tillbaka i Westeros.

Böcker – film – serier

Det är ju populärt att göra om en bok till film eller serie. Numera är det väldigt populärt med serier istället, kanske för att det ofta handlar om en serie böcker. Eller så blir det trilogi, eller så blir det en tetralogi för att de bestämt sig för att suga ut så mycket pengar som möjligt och därigenom dela upp den tredje boken i två filmer. Detta exempel är helt klart värst när det gäller Harry Potter. Sista boken uppdelad i två filmer, första filmen är så fruktansvärt lång. Man kan likna det vid att man hade valt att göra Sagan om Ringen till fyra filmer istället och då hade den näst sista filmen endast varit hur Frodo och Sam tar sig genom Mordor till berget. Märk väl att det redan känns utdraget i filmen som det är nu.

Bli nu inte helt uppstressade, jag älskar Harry Potter-filmerna, men, den näst sista, lååååång.

Ser jag serien eller filmen först så kommer jag aldrig att läsa boken, jag har försökt flertalet gånger men det GÅR BARA INTE. Men på andra hållet går det jättebra. Vilket för mig till ett extremt dilemma. Jag ska ta några exempel…

Game of thrones (A Song of Ice and Fire) – YAY! Böckerna är fantastiska! Persongalleriet i de böckerna gör att man kräks av både förvirring men även avund. Hur håller man som författare ihop det?? Naturligtvis blir det så att det saknas ungefär 80 procent i tv-serien. Nu är tv-serien ifatt och George RR Martin har sagt att han inte kommer få ut sjätte boken innan sjätte säsongen kommer ut. Vad gör man då? Kommer jag fortsätta läsa böckerna? Naturligtvis har boken och serien gått isär men de stora grejerna måste ju fortfarande vara samma. Om Jon Snow är Rhollor eller Targaryen eller vad det nu än är så kommer han ju att vara det i både boken och serien – det ändras ju inte.

Andra problem – Mortal Instruments har blivit film, med otroligt bra skådespelare. För någon vecka sedan kom det som serie till Netflix. Jag kanske skulle anat oråd när förinställningen var att det var dubbat till svenska. Det var, hmm, låt oss säga, inte riktigt samma kvalité som filmen. Det var rent ut sagt olidligt dåligt!! Jag måste ju läsa böckerna istället.

Sen har vi det sista för dagen, Shannara Chronicles. Gillar man fantasy så finns det liksom inte så mycket att göra än att vänta tills det gått tillräckligt lång tid för att orka sig genom Hobbit eller Sagan om Ringen igen. Men Shannara hade potential när jag tittade på trailern. Pilotdubbelavsnitt och två avsnitt till har kommit och gått på HBO Nordic. Kommer jag att fortsätta titta? Ja. Är jag nöjd? Nej. Varför? Ja, varför ska skådespeleriet vara så kasst? Varför ska det vara så dålig dialog och en kärlekshistoria som får Pang i Plugget att verka som Broadway.

Har ni sett bra fantasy, high fantasy, så tipsa gärna! Jag är fantasysvulten!

38 340 ord.

I ett tyst rum sitter en skribent, utanför skiftar årstiderna. Färgerna går från vitt, till ljusgrönt till mörkgrönt för att från den ena dagen till den andra skifta till orange och gult. Skribenten sitter kvar, är det en författare? Är det en journalist? Är det kanske en spännande frilansskribent?

Nej, det är en tom, blockerad och deprimerad författar-wannabe som fortfarande inte skrivit ett enda ord. Om man inte räknar ett fåtal blogginlägg. Gör man det? Räknar man dem?

Jag hörde av någon som redan skrivit över 70 000 ord hittills under Nanowrimo. Vad har jag skrivit? Under Nanowrimo?

540……………… Mail har jag skickat under november. Typ 71 ord i snitt. 38 340 ord. Jag hade inte varit i Nanowrimomål men jag hade varit lite närmre. Sen hade kanske innehållet varit något bisarrt och konstigt för att vara en roman…

Har jag tiden att skriva egentligen. Ja, svaret är att jag har MYCKET tid.

Detta var veckans gnällinlägg. Alltid roligt att återvända till bloggen med lite gnäll, då kan det ju bara bli roligare i morgon, nästa vecka, nästa årtionde eller när nu nästa blogginlägg dyker upp.

Fram till dess finns jag att beskåda i mitt tysta skribentrum, med mina tekniska skrivhjälpmedel, andandes. Kanske klottrar jag besatt ner något ord 2000 gånger på ett papper.

Och tänker, ”En av dessa dagar ska jag hålla min egen roman i handen – alltså en jag skrivit – inte bara en jag köpt och därför kallar min egen.”

Det måste vara skönt

Det måste vara så skönt och framför allt lätt att leva som en helt normal människa som aldrig behöva tänka en extra gång på varför man egentligen är satt på denna jord.

Det måste vara så fruktansvärt enkelt att varje morgon bara må bra i sig själv och inte fundera på om man är i rätt kropp eller överhuvudtaget borde leva.

Det måste vara sådan otrolig lättnad att man bara gifter sig och skaffat 2,3 barn och sätter sig i sin villa och köper en golden och allt känns fortfarande så bra.

Det måste vara enkelt att då kunna påpeka att man som 15-åring inte ska koncentrera sig på trivialiteter som kön. Man får ju faktiskt inte ens tatuera sig eller köpa sprit i den åldern.

Det måste vara naivt att inte komma ihåg hur stor betydelse könstillhörighet har i den åldern. Det är snudd på ALLT det handlar om. Kön eller sex. Det är pubertet.

Jag önskar att dessa människor, bara för en sekund (eftersom längre än så hade de nog inte överlevt), hade fått känna på att vara i vad som känns som fel kropp, att ”felaktigt” älska någon av samma kön, att inte ha samma möjlighet eller rätt att skaffa barn trots att allt man vill är att ha en familj.

Jag kan fortsätta, i detta hatets tid, med att säga att jag önskar att alla som ser på flyktingar med onda ögon att bara för en minut (för mer hade man nog inte överlevt) känna hur kulorna viner runt en, bli misshandlad för ingen anledning alls och att leva i skräck för sitt liv eller framför allt sina barns liv.

När förlorade vi empatin? 

Jag har aldrig känt mig som att jag är i fel kropp. Jag kan inte ens föreställa mig hur jävla svårt det måste vara att varje dag ge sig ut i samhället. Men jag kan ändå förstå att det är något man vill göra något åt. Att det är något man MÅSTE göra något åt för att överleva.

Detta med anledning av denna åsikt i Sydsvenskan:

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/alla-unga-ska-fa-mogna-under-tonaren-i-fred-fran-forestallningar-om-att-valja-/

Det är ingen ”föreställning” om att välja kön, det är ganska provocerande att ens tro det.