Andra advent – bakning, rollspelande och yoga

Så, i dessa tider är det aktuellt med bakning. Jag har historiskt sett bakat ofta under hela året men detta har fått stå tillbaka lite på senare tid, som så mycket annat. Men denna helgen blev det då äntligen lussebullsbak. Det var efterlängtat och de blev fluffigare och bättre än någonsin, tycker jag själv i alla fall. Det som fattas är ett röd- och vitrandigt förkläde och en hempermanent tänker jag. Men bakning är på något sätt lugnande för själen, man tar en massa grejer och slänger ihop till en deg och sen in i ugnen med det och det blir något gott. Jag åt dessutom bara tre stycken! Annars brukar det vara att jag får baka en sats till eftersom jag ätit upp hela första baket. Yay me!

I övrigt har det varit en stressig vecka så som veckorna gärna är i december men jag har också funnit en ny slags energi. Don’t get me wrong, jag är fortfarande tirad as hell, men jag har någon slags låga som tänts och som ger mig lite extra viljekraft. Kanske är det juletider eller så är det bara nästa fas.

Jag var ju för en liten stund sedan på en konferens kring att ”Leva med MS”. Den var väldigt givande. Har ju pratat om den tidigare och även om det väldigt korta Yoga-pass vi hade. Jag har nu anammat detta lite och kört lite yoga, har även anammat det här med att vara lite Yogi eftersom min bättre hälft också var intresserad, kanske en ny karriär? Anythawho, jag insåg att jag saknade meditationen och det här att bara andas kontrollerat i en halvtimme eller timme. Jag kan varmt rekommendera yoga för ALLA.

Rollspel är kanske något ni tänker att konstiga människor ute i skogen håller på med, med konstiga kläder och träsvärd. Eller att man sitter i en mörk källare tillsammans med andra tolvåriga pojkar och slår en massa tärningar. Idag är vi fyra vuxna människor som ska sitta och spela Mutant År Noll. Fyra hyfsat normala vuxna personer och två barn. Eller lite normala vuxna. Eller nja, fyra vuxna människor säger vi bara.

”When you talk, you are only repeating what you already know. But if you listen, you may learn something new” — Dalai Lama

Första advent – nya hobbies och andra förlustelser

Så började då december månad. Månaden då allting ska hinnas med. Det ska vinterstädas, det ska pyntas, det ska handlas julklappar, man ska hinna träffa ALLA man någonsin känner och känt och man ska dessutom hinna arbeta i en hektisk period.

Var ligger jag i denna planering med alla dessa saker? Jag har planerat in mer än vad jag borde, men samtidigt är det saker som jag tycker om, även om orken inte blir bättre för den sakens skull. Men det är ju också trevligt att träffa människor, i alla fall de människor jag tycker om, och lite sådant är inplanerat och jag ser fram emot det. Idag var ett sådant möte till exempel. Julklappar har jag hunnit med några stycken. Pyntet är uppe och städningen är avklarad. Arbetet är en pågående process ända fram till julledigheten.

Jag har konstruerat inte en, inte två och inte tre men fyra julkalendrar. Vi har samlat toarullar sen augusti för detta ändamål.

IMG_1897.JPG

Hehe, ändamål. I crack myself up. Hehe, crack. I did it again.

Jag har i alla fall författat en liten kortare saga och slängt i några av toarullarna också. Känner mig ytterst nöjd med denna bedrift och känner någonstans att jag kanske skulle blivit lärare ändå med alla dessa idéer jag har. Men, barn i grupp och allt det där.

Anythawho, förutom denna allmänna pysselsida så har jag även hittat en ny hobby – för jag hade så mycket tid över eftersom jag så sällan författar eller snickrar eller några av de andra sakerna jag ville göra med den ork jag har över. Men för att mildra självhatet något så måste jag ändå säga att detta också är en kreativ grej som gör mig lite mer benägen att göra andra kreativa saker, och det är ju bra. I teorin. I teorin är det bra.

IMG_D511E997365D-1

Bullet journaling heter det, eller Bujo. Det är som en papperskalender, en sådan man hade innan smartphones:en ni vet. Man bläddrade i den och skrev in allt man annars glömde bort. Denna är dock annorlunda på det sättet att man själv ritar och skapar kalendern till exakt vad man vill. Det är terapeutiskt och lugnande och kreativt, tre bra saker, framför allt i juletid. Det ger mig också en möjlighet/ursäkt att göra en annan grej som jag älskar, att köpa mängder med pennor och fina anteckningsböcker. YAY!

Sen, en sak till som jag måste dela med mig av, hönsen har börjat lägga ägg!!! Fanf**kingtastic med tanke på vad de kostar att de faktiskt börjar generera lite ägg också.

Hysteri – Köpmani

Sen början på förra veckan så har jag blivit bombarderad med mail om black friday, black week, black weekend och cyber monday. Jag varnar för färgstarkt språk…

Jag hade själv planerat att handla julklappar under denna dag, ifall jag hittade något passande.

MEN alla dessa mail. Det eskalerade på fredagen så till den grad att jag unsubscribat från allt, allt!

Sen började jag få sms också. Efter tretton mail kom sms; ”Du har väl inte missat Black-Friday-rabatterna!?”

Min fråga blir (här kommer det) hur ända in i helvetes jävla skit helvetes jävlar ska jag kunna ha missat black friday?!?!? Det värsta är att sen kommer det sätta igång igen på måndag, cyber monday. Och sen, sen kommer mailen inför mellandagsrean, sen kommer det inför vårlagerrensningen och sen och sen och sen!!!!

Jag känner inte att jag egentligen ska mässa om att vi ska konsumera mindre, jag har blivit bättre men har ett stort teknikintresse vilket gör att man inte alltid gör de bäst valen för miljö och hållbarhet och det där som man bör göra.

Men alltså, det här konsumerandet. Och alla erbjudanden, köp nu betala i januari, köp nu betala lite i taget, köp nu betala nästa år. Som att januari är en sådan fantastisk månad för extra utgifter!!!!

Så, nu har jag ”rantat” tillräckligt och har fått själslig plats för Christmas spirit.. eller spiritS..

Konferens och mat

På konferenser handlar det egentligen ganska sällan om själva ämnet och oftare om maten. Det fikas konstant. Och det är alltid en massa sött. Jag förstår att det behövs lite socker för att man ska orka genom hela dagen.

Tänk er då en konferens med en massa MS-människor med fatigue. The amounts of sugar needed is unpresidented!!

Skämt åsido. Det här kommer bli ett ganska kort inlägg med en ändå slående insikt. Man kan också tänka sig att det egentligen är en ”enkel” insikt. En man (läs jag) kanske skulle fått innan eftersom jag är hyfsat intelligent och väldigt självanalyserande.

Men oavsett. Två insikter har jag fått idag efter konferensen ”Att leva med MS”. Jag återkommer till dessa två insikter alldeles strax.

Läkemedelsföretag ska man ju vara lite allmänt misstänksam mot, med tanke på major profit på människors olycka. Men läkemedelsbolaget var arrangören av detta evenemang och då kan jag ändå bli lite nöjd att man gör något för gruppen av människor som är drabbade.

Föreläsaren Mikael Andersson är ganska brutal att lyssna på men det är samtidigt väldigt inspirerande och gjort med humor. Allt med lite svart humor fångar mig direkt.

Yoga med Malin Shulz gav mig en extra spark i baken att faktiskt börja utforska yoga på riktigt, igen.

Men två insikter, den ena har jag glömt. Lite så är min vardag numera. Men jag skriver om den andra innan jag glömmer den också.

Det är absolut underskattat….

Nej, JAG har underskattat värdet av att prata med människor i samma situation eller liknande situation. Att ventilera med människor som förstår tröttheten, som förstår känslan, som bara, förstår. Det är grymt underskattat.

Nu hoppas jag bara att det sista av förkylningen släpper så att jag efterliknar någon slags kopia av en människa på måndag.

Och nej, jag kom inte på den första insikten……..

Recension – TV-serie

Kan det fortfarande kallas för tv-serie? Egentligen? Oftast, eller kanske ibland, tittar man väl på en teve? Och det är väl en serie om det är mer än fyra avsnitt? 1-4 avsnitt är väl mer en miniserie? Men en miniserie håller så mycket mystik, hur liten är den? Och var ska man titta på den? Det finns inget prefix som berättar för oss?

Men för att återgå till poängen, som förhoppningsvis kommer, recensionen.

”The haunting of Hill House”

Medverkande är en hel hög bra skådisar, vissa kända, vissa totalt okända.

Serien är baserad på boken med samma namn av Shirley Jackson, skriven 1959. Filmen ”The haunting” från 1999 (med Catharine Zeta Jones och Lily Taylor bland annat) ligger egentligen något närmre handlingen från boken och är helt klart sevärd!

Men serien tar en annan approach och väljer två tidslinjer, nutid och dåtid (shocker att det är de två alternativen som finns) men dåtid är alltså när Crain-barnen var små och i nutid så är dom vuxna och har det inte helt bra. De har alla sina spöken som de tampas med, vissa värre och vissa lite lättare. Det vi får veta är att Crain-föräldrarna renoverar hus och har nu påbörjat renovering på Hill House. Och my lord vad där är grejer att renovera.

Den yngsta dottern börjar se ”the bent neck lady”, hennes tvillingbror börjar se en ganska oproportionerlig man, konstigheter med katter, husritningar och en massa annat. Men som vanligt stannar man i huset till dess att katastrofen är ett faktum.

Skådespeleriet från barnen är fantastiskt, de är jättelika sina vuxna motsatser och även de vuxna skådisarna är bra. Inget överspelande, underspelande utan mestadels perfekt.

Över resterande avsnitt får man följa de uppvuxna barnen och deras resa som leder till att alla till slut hamnar tillbaka i Hill House en kväll.

Det är lagom skräck, inget överdrivet, istället är det drivet av ett perfekt pussel. Man kan inte missa någon scen eftersom man hela tiden får ledtrådar och information.

Den här skräckserien får högsta betyg och jag rekommenderar att man ser den en gång till ganska snart efter första, då man fångar upp de små planteringarna på ett helt annat sätt då.

Där är en twist gällande den yngsta systern som är så fantastisk att jag ryser bara jag tänker på den.. ryser!

Ett plus i kanten är Kate Siegel, såååå lik Angelina Jolie.

Se!

Ta huvudrollen i ditt eget liv

Klyschigt, nästan lite provocerande. Vem har huvudrollen i ditt liv om det inte är du? Kanske är det din partner, din vän, din katt (we’ve all been there) som tar upp huvudrollen i ditt liv eftersom du ger den personen alldeles för mycket plats? Så här skulle jag kunna inleda min blogg om jag vore en motivation speaker of some sorts. Men det är jag inte, som tur är, jag tror möjligen att det hade blivit bedrövligt om folk kommit till ett seminarie där jag skulle prata om motivation. Nej, jag säger som Mel Robbins, fuck motivation.

Jag vill nu be om ursäkt, jag skrev ett fult ord, men det var för att lägga vikt vid just att motivation är inget man kan sitta och vänta på och tro att det ska komma ens väg. Lite som pengar, jobb eller andra sådana saker som man vill ha.

Men för att återgå, jag är den sista som ska prata om motivation, för tillfället har jag svårt att motivera mig själv att resa mig upp för att gå på toa och istället har en inre diskussion kring hur illa det skulle vara att kissa på sig lite. Lite överdrivet. Men betänk att vissa människor har så svårt med motivationen på grund av olika saker som händer runt omkring. Bedrövligt.

Men det jag skulle komma fram till, och som jag kanske kommer fram till någon gång, är att ibland ser jag mig själv som i en film. Har ni haft den där känslan någon gång att man känner det som att man lämnar sin kropp och svävar ovanför och ser de händelser som sker men har ingen möjlighet att förändra förloppet eftersom man lämnat kroppen och satt på autopiloten?

Ibland är det lite som att se en skräckfilm. ”Nä, gå inte dit, gör inte så, varför går du in i huset som gud glömde när man ser att det verkligen är huset som gud glömde?” Varför gör man så, varför går man gång på gång in i huset som gud glömde? Är det någon slags mutation som människor har att man vet att man gör fel men man gör det ändå bara för att se om det denna gången kommer att ha en bättre utgång?

Det som gör det hela ännu bättre är att introverta (här kommer en generalisering av introverta människor) har en tendens att komma ihåg att jobbiga saker som hänt, som sagts, alla pinsamma händelser och att sedan även älta detta. Man (jag) kan vakna en natt och komma ihåg något extremt pinsamt jag gjort i nionde klass och sedan ligga och älta hur jag egentligen skulle ha gjort i den situationen.

Detta blir då alltså ungefär som att se samma film om och om igen. Och inte någon bra film som ”Ferris Bueller’s Day off” eller ”Weird Science”, nej, något dåligt, som typ ”The Thing”. Man kan känna pinsamhetens kalla klor riva i alla händelser som man ångrat, velat göra annorlunda eller bara slippa överhuvudtaget.

Vad vill jag ha sagt med detta? Egentligen inte så mycket, mer än att livet är för kort för att älta saker som hände för 20 år sedan. Livet är för kort för att sätta sig på autopilot och inte ta kommando över det som händer runt omkring en. Att inte säga vad man tycker och tänker (på ett respektfullt sätt om det skulle vara något negativt).

Eller så behöver jag bara ta mer förkylningsmediciner och sova. Det kan även vara det.

Chickadees!!

It’s been one hundred days since my last confession.

Ja, senast jag bloggade var den 29 juli, jag hade precis fyllt år och det var sommar. Nu är det november. NOVEMBER. Fortfarande sommarvärme nästan. Jag har min miljonte förkylning på 3 veckor och känner mig lite extra risig på grund av detta. Känner jag mig extra risig på grund av min sjukdom eller på grund av min medicin, we will never know. Risig känner jag mig ändå.

Men the silver lining är att jag ser ungefär 15 000 filmer per dag nu. Det är ju bra, det är många filmer jag velat se länge och vad händer då när jag har tid över till just detta? Jag tittar på Notting Hill och Stekta gröna tomater, filmer jag sett, mer än en gång, mer två gånger. Så många gånger att jag i princip kan replikerna – vilket förvisso är en sanning vid de flesta filmer jag sett.

Jag vill dock slå ett slag för den relativt nya filmen, ”Love, Simon”. Fantabulöst bra trots att det inte riktigt var fantastiskt skådespeleri från alla inblandade så var filmen helt klart sevärd och många tårar blev det också under filmens gång.

Julfilmer, det är en kategori med en helt osannolik uppsjö av filmer. Från dåliga, till sämre och sedan sämst. Men det finns ändå vissa av dessa väldigt dåliga julfilmer som jag tittar på, trots den fantastiskt kassa kvalitén. Ta t.ex. Family Stone, packad med kändisar, inte ens b-kändisar, nädå. Det är Diane Keaton, Sarah Jessica Parker, Rachel McAdams, systern som också spelar syster i ”The Haunting of Hill House”, idel kändisar alltså. Den har alltså styrkan av en bra ensemble, sen blir det ändå bara så meningslöst/förutsägbart och cheezy. Men så tänker jag, är det inte så julfilmer ska vara. Cheezy och lite tårar och megasuperhappyending. Fler julfilmer? Ja, det skulle kunna bli det längsta blogginlägget jag skriver om jag ska ta upp alla dessa dåliga filmer som jag tycker om. Det är lite som djurfilmer, som egentligen är ganska dåliga men alla djur väger upp för bristen av egentlig handling?

On another note, har ni inte sett The Haunting of Hill House så please do. Vi sträcksåg serien på två dagar och den var helt outstanding, allt från skådespeleri till lagom nivå på skräck till de där scenerna när man hoppar upp i taket. Plus i kanten för att det var lite svårt att ta sig genom huset i mörkret efter att ha tittat på den. Och ett superextraplus i kanten för den väldigt vackra Kate Siegel – som bär en stor likhet med Angelina Jolie, framför allt när hon ler. Det kan ju bara bli bra, tänker ni, ni har så rätt!

Jag har faktiskt tittat på dokumentärer också, ”Jane” och ”Feminister:hur tänkte de?”. Bra blandning.

Trettiofem

Så, igår fyllde jag år. 35. När jag var yngre och tänkte framåt på hur mitt liv skulle se ut så hade jag nog aldrig riktigt just den här framtiden i tankarna. När jag var femton och tänkte framåt så skulle jag vara veterinär, flytta till Uppsala direkt efter gymnasiet och sedan se vart livet bar mig. Eller kanske inte riktigt så, jag har ju aldrig varit sådär riktigt glad för att ta mig så långt ifrån familj eller Malmö. Kanske hade det varit ett annorlunda scenario om jag faktiskt öppnat en bok i gymnasiet och fått de där betygen man behövde för att kunna bli veterinär.

Men med åren så blev det mer tanken att jag aldrig skulle lämna Malmö. Det var perfekt, allting fanns runt hörnet på tegelhuset man bodde i med grannar som man var rädd för, inte pratade med eller bara inte sade hej till. Men jag gillade ju det, att kunna gå fram och tillbaka till jobbet gjorde ju underverk för hälsan och vikten.

Men med tanke på allting som hänt på sistone, menar mestadels att jag fått reda på att jag har MS,så är jag så otroligt lycklig att jag inte hålla fast vid känslan att aldrig lämna Malmö. Denna sommaren har varit den varmaste på 260 år, säger dom. Jag tycker också att det är första sommaren som jag verkligen är tillfreds med livet, alla delar (förutom möjligen att jag velat vara frisk, men det vill väl alla?). Jag bor på ett fantastiskt ställe som gör att jag är ute så mycket mer i solen. Jag får så mycket inspiration hela tiden, trots att jag inte skriver något nämnvärt för tillfället. Det är rent utav meditativt att bo här. Igår, på min födelsedag, så vaknade jag tidigt. Jag valde att gå ut och sätta mig i vårt spa och tittade ut över fältet. Ur skogen hoppar en rådjursbock, en till följer efter. De går över fältet framför mig och skrapar med framklövarna i marken, de vet inte ens att jag är där, eller så vet dom det men bryr sig inte. Det var som en Disneyfilm och jag insåg att det här är ett hem, på riktigt.

Jag firade en fantastisk födelsedag med vänner, drack min första Long Island Ice Tea och betedde mig lite som en fjortis i en kvart, spelade kort långt in på natten. Idag kommer jag få fira med familjen och då även fira min pappa som ju fyller år samma dag

Man har kanske inte riktigt samma pirr-i-mage-känsla över sin födelsedag som man hade när man var liten och vaknade långt innan familjen kom in och sjöng och man fick sina presenter. Men dagen är alltid fantastisk när man spenderar den med familj och vänner.

Så 35. Det var inte så här jag såg mitt liv, men jag tror nog att det är bättre än jag kunde föreställa mig som 15-åring. Eller jag vet att det är det.

Kvällens underbara mat;

IMG_1269

Livet på landet – del 6

Så, nu har vi ju kommit till våren. Den fantastiska tiden då hjärtat ständigt är i halsgropen på grund av allt surrande runt omkring en. Ständigt, detta surrande. Men våren är ju också den tiden då man knappt kan andas eller se något på grund av allergier. Våren är också den tid då man börjar leta efter fästingar på varandra, man ser lite ut som något ur en Jane Goodall-dokumentär.

Men sen är ju också våren fantastisk, man klipper sniglar, man bränner sig på brännässlor och fåglarna väcker en runt halv fyra på morgonen.

Här på landet har vi planterat allt från palsternackor till solrosor, anlägger en spa-avdelning och bygger färdigt ett utekök. Eller så bara vi sitter i loungen och dricker en öl.

Jag trodde inte att jag skulle vara så positivt inställd till att bo på detta sättet, vi skulle ge det ett försök. Men vi har hittat den bästa platsen som finns! Dessutom har vi hittat fantastiska människor som vi får dela den här platsen med.

Så mitt i allt det tråkiga med min MS så finns det ett så fantastiskt stort och brinnande ljus att det är svårt att märka något annat och bara värma sig med all kärlek som finns runt omkring en hela tiden. Livet är med andra ord, underbart. Jag vill bara säga det, ifall jag kanske blev för allvarlig i mitt förra inlägg.

Denna underbara långhelg består av ramslök, makadam-ösande, tranor och mysiga stunder. Det är svårt att ta in hur mycket man kan njuta av livet här på landet, men jag kan inte se hur jag någonsin levt någon annanstans.

Ramslökpesto, lärdomen jag tar med mig från detta är att man kan ta i mycket mindre ramslök, mycket mindre.

Nu ska jag vara allvarlig…

Det var ett tag sen mina små chickadees. Jag har haft en del att processa och en del att besluta om. Det låter lagom mystiskt, eller hur? Man ska vara lite mystisk, det lärde jag mig tidigt, på Indigo. Indigo var gaybaren i Malmö (ja, jag är så gammal att det endast fanns en, och den var placerad riktigt shady), där fanns bögar och flator, transor och ”vanliga människor”. Det som jag upplevde verkligen var the tell signs av en flata var att hon satt i baren, rökte (man fick göra det då, helt oförklarligt), kisade lite (alla rökte ju) och ögnade runt i lokalen och såg allmänt svår ut, mystisk. Nu lyckades jag känna mig lite gammal.

Vän av ordning frågar sig kanske om det var detta som var det allvarliga? Nä, flatorna var möjligen lite för allvarliga men det är inte det som var det jag skulle vara allvarlig kring.

Jag kommer antagligen bara skriva om detta i dagens inlägg, brace yourselves…

Jag har fått reda på att jag har MS. Ja, det finns bra bromsmediciner. Ja, det är bättre än vad det var för tjugo år sedan att få diagnosen. Ja, ja, ja.

MEN när man sitter i stolen och hör diagnosen och man vet att det handlar om ens eget liv så tänker man kanske på allt annat också. Det är BROMSmedicin, inte bot. Det är biverkningar. Det är tråkigt.

Jag har nog fortfarande inte tagit in detta faktum, att jag ska få intravenös behandling en gång i månaden, att jag har dom skadorna jag har.

Vad gjorde jag när jag hörde detta då? Jag teknikbantade. Nej, jag slängde inte ut allt, för om tekniken finns så ska man absolut använda den till allt den underlättar. Men jag tog t.ex. bort Facebook, väck med det. Jag tog bort alla spel förutom två, för att varför sitta med telefonen när jag har ett PlayStation :). Jag sålde paddan.

Vad underlättar? Familj och vänner. Att ha flyttat ut till en fantastisk plats där varje dag delas med fantastiska människor. Min fru. Att gropen i gödselstacken redan är grävd så jag bara kan lägga mig där när det känns som att det är dags 🙂

Humor, humor underlättar också.

Men jag tänker att det kunde varit värre, jag kunde varit en mystisk, allvarlig, rökande flata i en bar.