Nyårskrönika för 2017

Vad gör man när man är hemma och är sjuk? Man tittar på film, den här jul- och nyårshelgen har verkligen gått i filmens tecken. Men först, hur var 2017?

För att göra det hela lite kort, vilket ni vet att jag egentligen inte gillar, så är jag rätt glad att 2017 är över. Egentligen är det ganska banalt när man tänker på det. Så många som sätter så mycket tillit till ett nytt år. Detta året ska jag si och detta året ska jag så, banta, träna, äta rätt, sluta röka, sluta snusa, börja läsa, plugga, inte låta jobbet ta över, vara mer med familjen, inte binge:a Netflix hela helgen, vara mer social, vara mindre social, dricka mindre, dricka mer, listan kan göras oändligt mycket längre men vi kan nog vara överens om att den är tillräckligt lång. Det banala är att det egentligen bara gick från en dag till en annan, som alla andra dagar gör. Det är människans påhitt med tideräkning och att fira nyår, att sätta tillit till det nya året som att det är ett nytt vitt blad att rita våra liv på. Egentligen är det exakt samma som för några dagar sedan, vi bara kallar det något annat. Så kan man ju se på det om man är lite cynisk och faktiskt, helt ärligt, lite neggo. Jag är ju som bekant inte neggo, in public i alla fall. Så även jag ser det som ett nytt blad att rita mitt liv på, ett helt nytt år att kladda och klottra på livspusslet. Mina egna löften är som vanligt att jag ska skriva mer, blogga mer, bli färdig med romanen för att kunna lämna in den till något förlag och leva lycklig resten av mitt liv på pengar från mina böcker. Eftersom slutmålet bör vara stort så tänker jag inte förändra det, men jag tänker att det är bra att dela upp målet, typ, skriv ett kapitel, det är en bra början.

Men det jag önskar mest för 2018 är att vara frisk, att resterande undersökningar inte visar fler sjukdomar eller konstigheter utan att jag kanske vänder runt på detta nu, får ordning på knäet och medicinering för hypotyreosen. Och att kunna livnära mig på skrivandet, bara dessa små saker önskar jag mig.

Så, eftersom jag börjar året med att vara förkyld och sitta hemma så har jag också mycket att berätta från tv/film-världen. Under dessa helger har vi tittat mycket på film, det har varit allt från stora klassiker till gamla guldkorn och nya actionrullar. Det har varit Titanic, Avatar, Braveheart, Stekta gröna tomater, Atomic Blonde, The Great Gilly Hopkins, Tarzan. Hela säsong 2 av Stranger Things. 

Titanic, båten sjunker fortfarande. Avatar, ja, fortfarande en hypad Pocahontas. Braveheart, ja, fortfarande en australiensare som spelar skotte som dör för frihet som fortfarande inte finns. Stekta gröna tomater, ja, fortfarande en av mina favoritfilmer. 

Atomic Blonde, åttiotals-action med extra allt. Dubbelagenter, trippelagenter och kvadrupelagenter. Bra skådisar, Charlize Theron, James McAvoy och Bill Skarsgård. Snyggt filmat, snygga människor, snygga twistar och nästan inte alls så att man räknar ut allt från första bildram. Klart sevärd, och rekommenderar starkt.

The Great Gilly Hopkins, en avskalade film. En tjej som får sin sista chans på ett hem, fosterhem. Hon vill dock bara träffa sin mamma och ställer till det lite för sig trots att hon egentligen hamnat på ett bra ställe. Rollista med Kathy Bates, Glenn Close och Julia Stiles. Riktigt bra, rekommenderas också.

Tarzan. Ja, vill du se Alexander Skarsgård i bar överkropp och inte har några moraliska problem med att han använder djurs parningsläte för att tillkalla sin fru och konstiga grymtningar genom nästa hela filmen så bör du se den. Annars inte. Min favoritscen är när han gosar med lejonen, det är en märklig scen, men ändå ganska fin. Det är stora namn som Christoph Waltz (som tydligen bara kan spela på ett sätt), Samuel L Jackson (som också bara kan spela på ett sätt) och Alexander Skarsgård (som, konstigt nog, också har ett sätt att spela på). Det var i princip ingen handling, den var otroligt trög och jag kan inte ens rekommendera den till er som vill se Alexanders hunkiga överkropp, googla på bilder istället i så fall.

Stranger Things säsong 2. Det ÄR ett MÅSTE att se denna fantastiska serie. Alltså, första avsnittet tittade jag på ENDAST för att jag ÄLSKAR Winona Ryder, och hon gör det väldigt bra. Hon spelar rollen som hysterisk otroligt bra. I denna säsongen är hon lite mer handlingskraftig och tar tag i sin situation, tycker jag. Men man måste säga att serien har allt, fantastisk musik, fantastiska karaktärer och helt fantabulösa skådisar. Det är svårt att inte ge lite extra cred till barnskådisarna men hela ensemblen är fantastisk. SE!

Så 2018, give me what you got, men först, lite mer feberyra och tv-serier.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s