Konferens och mat

På konferenser handlar det egentligen ganska sällan om själva ämnet och oftare om maten. Det fikas konstant. Och det är alltid en massa sött. Jag förstår att det behövs lite socker för att man ska orka genom hela dagen.

Tänk er då en konferens med en massa MS-människor med fatigue. The amounts of sugar needed is unpresidented!!

Skämt åsido. Det här kommer bli ett ganska kort inlägg med en ändå slående insikt. Man kan också tänka sig att det egentligen är en ”enkel” insikt. En man (läs jag) kanske skulle fått innan eftersom jag är hyfsat intelligent och väldigt självanalyserande.

Men oavsett. Två insikter har jag fått idag efter konferensen ”Att leva med MS”. Jag återkommer till dessa två insikter alldeles strax.

Läkemedelsföretag ska man ju vara lite allmänt misstänksam mot, med tanke på major profit på människors olycka. Men läkemedelsbolaget var arrangören av detta evenemang och då kan jag ändå bli lite nöjd att man gör något för gruppen av människor som är drabbade.

Föreläsaren Mikael Andersson är ganska brutal att lyssna på men det är samtidigt väldigt inspirerande och gjort med humor. Allt med lite svart humor fångar mig direkt.

Yoga med Malin Shulz gav mig en extra spark i baken att faktiskt börja utforska yoga på riktigt, igen.

Men två insikter, den ena har jag glömt. Lite så är min vardag numera. Men jag skriver om den andra innan jag glömmer den också.

Det är absolut underskattat….

Nej, JAG har underskattat värdet av att prata med människor i samma situation eller liknande situation. Att ventilera med människor som förstår tröttheten, som förstår känslan, som bara, förstår. Det är grymt underskattat.

Nu hoppas jag bara att det sista av förkylningen släpper så att jag efterliknar någon slags kopia av en människa på måndag.

Och nej, jag kom inte på den första insikten……..

Ta huvudrollen i ditt eget liv

Klyschigt, nästan lite provocerande. Vem har huvudrollen i ditt liv om det inte är du? Kanske är det din partner, din vän, din katt (we’ve all been there) som tar upp huvudrollen i ditt liv eftersom du ger den personen alldeles för mycket plats? Så här skulle jag kunna inleda min blogg om jag vore en motivation speaker of some sorts. Men det är jag inte, som tur är, jag tror möjligen att det hade blivit bedrövligt om folk kommit till ett seminarie där jag skulle prata om motivation. Nej, jag säger som Mel Robbins, fuck motivation.

Jag vill nu be om ursäkt, jag skrev ett fult ord, men det var för att lägga vikt vid just att motivation är inget man kan sitta och vänta på och tro att det ska komma ens väg. Lite som pengar, jobb eller andra sådana saker som man vill ha.

Men för att återgå, jag är den sista som ska prata om motivation, för tillfället har jag svårt att motivera mig själv att resa mig upp för att gå på toa och istället har en inre diskussion kring hur illa det skulle vara att kissa på sig lite. Lite överdrivet. Men betänk att vissa människor har så svårt med motivationen på grund av olika saker som händer runt omkring. Bedrövligt.

Men det jag skulle komma fram till, och som jag kanske kommer fram till någon gång, är att ibland ser jag mig själv som i en film. Har ni haft den där känslan någon gång att man känner det som att man lämnar sin kropp och svävar ovanför och ser de händelser som sker men har ingen möjlighet att förändra förloppet eftersom man lämnat kroppen och satt på autopiloten?

Ibland är det lite som att se en skräckfilm. ”Nä, gå inte dit, gör inte så, varför går du in i huset som gud glömde när man ser att det verkligen är huset som gud glömde?” Varför gör man så, varför går man gång på gång in i huset som gud glömde? Är det någon slags mutation som människor har att man vet att man gör fel men man gör det ändå bara för att se om det denna gången kommer att ha en bättre utgång?

Det som gör det hela ännu bättre är att introverta (här kommer en generalisering av introverta människor) har en tendens att komma ihåg att jobbiga saker som hänt, som sagts, alla pinsamma händelser och att sedan även älta detta. Man (jag) kan vakna en natt och komma ihåg något extremt pinsamt jag gjort i nionde klass och sedan ligga och älta hur jag egentligen skulle ha gjort i den situationen.

Detta blir då alltså ungefär som att se samma film om och om igen. Och inte någon bra film som ”Ferris Bueller’s Day off” eller ”Weird Science”, nej, något dåligt, som typ ”The Thing”. Man kan känna pinsamhetens kalla klor riva i alla händelser som man ångrat, velat göra annorlunda eller bara slippa överhuvudtaget.

Vad vill jag ha sagt med detta? Egentligen inte så mycket, mer än att livet är för kort för att älta saker som hände för 20 år sedan. Livet är för kort för att sätta sig på autopilot och inte ta kommando över det som händer runt omkring en. Att inte säga vad man tycker och tänker (på ett respektfullt sätt om det skulle vara något negativt).

Eller så behöver jag bara ta mer förkylningsmediciner och sova. Det kan även vara det.

Trettiofem

Så, igår fyllde jag år. 35. När jag var yngre och tänkte framåt på hur mitt liv skulle se ut så hade jag nog aldrig riktigt just den här framtiden i tankarna. När jag var femton och tänkte framåt så skulle jag vara veterinär, flytta till Uppsala direkt efter gymnasiet och sedan se vart livet bar mig. Eller kanske inte riktigt så, jag har ju aldrig varit sådär riktigt glad för att ta mig så långt ifrån familj eller Malmö. Kanske hade det varit ett annorlunda scenario om jag faktiskt öppnat en bok i gymnasiet och fått de där betygen man behövde för att kunna bli veterinär.

Men med åren så blev det mer tanken att jag aldrig skulle lämna Malmö. Det var perfekt, allting fanns runt hörnet på tegelhuset man bodde i med grannar som man var rädd för, inte pratade med eller bara inte sade hej till. Men jag gillade ju det, att kunna gå fram och tillbaka till jobbet gjorde ju underverk för hälsan och vikten.

Men med tanke på allting som hänt på sistone, menar mestadels att jag fått reda på att jag har MS,så är jag så otroligt lycklig att jag inte hålla fast vid känslan att aldrig lämna Malmö. Denna sommaren har varit den varmaste på 260 år, säger dom. Jag tycker också att det är första sommaren som jag verkligen är tillfreds med livet, alla delar (förutom möjligen att jag velat vara frisk, men det vill väl alla?). Jag bor på ett fantastiskt ställe som gör att jag är ute så mycket mer i solen. Jag får så mycket inspiration hela tiden, trots att jag inte skriver något nämnvärt för tillfället. Det är rent utav meditativt att bo här. Igår, på min födelsedag, så vaknade jag tidigt. Jag valde att gå ut och sätta mig i vårt spa och tittade ut över fältet. Ur skogen hoppar en rådjursbock, en till följer efter. De går över fältet framför mig och skrapar med framklövarna i marken, de vet inte ens att jag är där, eller så vet dom det men bryr sig inte. Det var som en Disneyfilm och jag insåg att det här är ett hem, på riktigt.

Jag firade en fantastisk födelsedag med vänner, drack min första Long Island Ice Tea och betedde mig lite som en fjortis i en kvart, spelade kort långt in på natten. Idag kommer jag få fira med familjen och då även fira min pappa som ju fyller år samma dag

Man har kanske inte riktigt samma pirr-i-mage-känsla över sin födelsedag som man hade när man var liten och vaknade långt innan familjen kom in och sjöng och man fick sina presenter. Men dagen är alltid fantastisk när man spenderar den med familj och vänner.

Så 35. Det var inte så här jag såg mitt liv, men jag tror nog att det är bättre än jag kunde föreställa mig som 15-åring. Eller jag vet att det är det.

Kvällens underbara mat;

IMG_1269

Kräftor och ”fin”-mat

Så, jag äter numera kräftor. Alltså skalar dem, doppar dem i aioli och äter dem. Det har varit en relation som tagit ett tag att kultivera, den mellan mig och kräftorna alltså. Jag var ett ganska kräset barn, ganska är kanske en underdrift och vissa skulle kanske säga att jag fortfarande är kräsen. Jag skulle säga emot, för att, jag äter ju faktiskt kräftor nu, på riktigt. Men i alla fall, när jag var liten tyckte jag att kräftor luktade illa, människor sörplade överallt på de stackars små försvarslösa krabaterna och jag hade en fix idé om att de kanske kunde börja leva när som helst. Dessutom smakade de inte så gott.

Efter hand som jag blev äldre så lärde jag mig att ibland uppskatta kräftor, på smörgåstårtor till exempel. Smörgåstårtan kan för övrigt vara Guds gåva till människan. Vitt onyttigt bröd, majonnäs, lax, gojs, ägg, FANtastiskt. Tycker jag nu som vuxen. Jag har hört att jag som barn hade perioder, åt typ bara gröna ärter ett tag (kan inte äta det numera, vedervärdigt), jag tryckte i mig gravad lax under en period, det kan jag trycka ner nu också men det är inte det godaste jag vet.

Kräftor, jo, när jag blev typ 25 så började jag äta kräftor om någon annan skalade, folk sörplar fortfarande på alla möjliga ställen på kräftan, knäcker och biter sönder skal, suger ut kräftsmör (misstänker starkt att det inte är smör, kräftor kärnar inte smör innanför bröstkorgen liksom). Men jag kunde äta själva kräftstjärten, om jag doppade den i en massa aioli.

Denna sommaren har jag vid två tillfällen själv skalat kräftor och ätit dem, med en mera moderat mängd aioli. Jag sitter inte och sörplar kräftan i alla möjliga vinklar, jag känner inte kräftan tillräckligt väl för det. Jag kan på sin höjd knäcka ena klon lite och hoppas på att få ut kloköttet. Jag tar bort ”smöret” för nä, ni lurar inte mig, det är något annat, det är något äckligt. Tror jag fortfarande att kräftan kommer börja leva? Nä, jag är ju vuxen nu (klart jag tror att kräftan kommer börja leva, svinäckligt). Och visst är det lite barbariskt. Men ändå lite gott.

Så kräsenheten är något som följt mig länge. Vänner, familj och bekanta pratar om fina restauranger och hur gott det är med ramslök eller ostron (kallsup) eller sådär och jag bara; ”Men är det något fel på potatis och burkskinka?”.

En kär vän till mig var nyligen på en mycket fin restaurang, en sådan där som typ alla normala människor hade älskat att gå till och skickade bilder…

<— Jag bara undrar, vem äter päronglass med champinjoner?
                                                                 Medan det här ser ut lite som att man lagt en blomma på sin snorloska —>

Naturligtvis är det så att det här antagligen smakade himmelskt och vilken annan normal människa som möjligt skulle älska det! Men, jag är nog fortfarande lite kräsen kanske, men bara lite. Jag tycker om saker. Burkskinka är faktiskt grymt underskattat.

Demonstrationer i vår tid

Jag ska börja med att säga att jag mår sådär. Är inte helt på topp och börjar känna mig mer sliten för varje dag. Men, det finns många ljuspunkter runt omkring mig och allt blir ju alltid bra till slut sägs det. Jag misstänker att dessa positiva människor inte sett t.ex. The Mist. Filmen från 2007 med Thomas Jane, Marcia Gay Harden och Lauren Holden bland annat. Baserat på bok av Stephen King. Jag önskar jag hade läst boken, men alltså slutet av den filmen är så sjukt typiskt för livet känns det som. Kan komma en spoiler nu (har sett att den ska filmas om) men alltså, man offrar sig, skjuter alla andra för att själv möta det hemska. Och då, är allt bara över. Ja, precis den känslan.

On another note. Idag gick jag i stan. Det var soligt men ganska kallt och jag haltade framåt på mina åttioårsben. Egentligen går nog de flesta åttioåringar bättre, men strunt samma. Jag gick där och såg en person som filmade typ fem-sex andra personer som demonstrerade utanför en butik. Det var en av de större butikskedjorna, den dyra av dem. De hade skyltar och ”skrek” någon ramsa lite halvhjärtat. ”Skrek” var kanske en viss överdrift eftersom jag var typ 30 meter ifrån och hörde inte vad de sa och än så länge är det inga större fel på min hörsel i alla fall.

De blev färdiga med filmandet när jag var ungefär 10 meter ifrån och jag fick då bevittna en sak som kändes märklig. De samlades i en ring för att titta på filmklippet och skrattade och roades. Och jag funderade lite över varför man demonstrerar, är det för att man SKA vara emot något och visa att man är det. Eller borde det handla om riktigt allvar där man inte står och beundrar sina rams-skills i en ring?

Bara en reflektion från en möjligen ovanligt bitter Therese idag. Men så är det ju röv-tisdag. Dagen där veckan börjat men ändå inte kommit igång…

Jojo

Jag har aldrig varit smalsmal. Jag har alltid varit liksom lite lagom, förr i alla fall. I dag är jag lite mer än lagom kan man säga för att uttrycka det lite PK.

Men jag var rätt nöjd med mig själv i gymnasiet, tyckte kanske att jag kunde vara lite smalare och lite mer tränad men det var inget som var jobbigt.

Sen flyttade jag hemifrån, till en annan stad, misstrivdes något enormt och gick upp en hel massa i vikt. När vågen visade 105 kilo och jag såg bilder där mitt ansikte var som en fotboll så insåg jag att något måste göras. Fast det var inget aktivt från min sida som gjordes.
Jag hade flyttat till Malmö, köpt en lägenhet men separerade ganska så snart och blev själv i lägenheten. Det är rätt jobbigt att lyckas försörja sig på en deltidslön och ta över lån på en halv miljon. Men, jag gick till och från jobbet och hade inte råd att köpa så mycket mat (efter att jag handlat ändlösa mängder med Power King) så jag gick ner i vikt. Mycket.

På tre månader gick jag ner 25-30 kilo och var jätteglad. Kanske inte världens mest hälsosamma viktnedgång men det redde sig väldigt bra med både hud och hälsa.
Jag började träna, det var badminton, innebandy och styrketräning förutom det att jag gick eller cyklade flera kilometer om dagen och den dagen jag kom i ett par jeans som jag länge trånat efter på Vero Moda, det var kanske möjligen den bästa dagen i mitt liv, ditintills.

Vad hände sedan? Ja, bra fråga, jag bytte jobb, rörde mig inte alls lika mycket, hade inte möjlighet att träna de tider längre och letade inte upp nya tider att träna på, åkte mer bil och ja… Åt mer. Framför allt drack mer läsk.

Jag blev återigen överviktig, trots att jag varit så nära att bli riktigt riktigt nöjd med min kropp.

Nu är jag sjukt missnöjd, men det är inget jag direkt tänker på. Det är mer att allt är jobbigt, allt är sjukt jobbigt när man går och bär på extrakilon. Knäna gör ont, ryggen gör ont, fötterna gör ont och det gör ont i hjärtat, främst för att man låtit det gå så långt igen. Men vad gör man? Hur lätt är det egentligen att vända?

Idag påbörjade jag en detox/diet-kur som jag hoppas ska ge mig den första boost jag behöver för att ta mig själv i kragen. Jag ska ta min hälsa på största möjliga allvar, för utan min hälsa så kan jag ju inte göra allt det jag vill här i livet. Det är dags att ta det på allvar, man är ju inte tjugo längre… Även om jag inte fick byta in min Triss-lott häromveckan eftersom jag inte hade mitt leg med mig.

Naturligtvis gör jag detta tillsammans med frugan, superpepp på den!

Höst

Det blåser, det regnar, löven faller och kylan drar in.

Usch så hemskt kanske en del tycker, men nä, inte jag. jag gillar mörkret. Jag tycker det är mysigt när det mörknar tidigt och att det inte är skinande sol när man går upp halv fem på morgonen. Jag kan lite uppskatta att själv få välja om jag ska tända lampan eller inte när jag går upp på morgonen.

Och sen kvällarna, med tända ljus inomhus och vajande gatulyktor utanför. Det är riktigt mysigt, det är då jag ska krypa upp i soffan med papper och penna (iPad och tangentbord) och skriva min stora roman. Eller läsa alla de där böckerna som jag alltid velat. Vad gör man istället? Det kan jag sammanfatta i ett bindestrecksord… TV-SERIER!!!

I slutet på sommaren så hade vi inte sett säsong 5 på Glee, vi var fortfarande fast på första avsnittet av säsong 5 på True Blood och på Netflix fanns bara upp till och med säsong 7 av How I met your mother.

På en och en halv vecka har vi plöjt säsong 5, 6 OCH 7 av True Blood. Säsong 5 av Glee och säsong 8 av How I met your mother (ska det dröja ett år till innan sista säsongen kommer ut på Netflix så kommer jag bli kinkig). Detta är mer serier än vad vi sett på ett halvår innan. Nu ska vi börja på säsong 3 av Walking Dead (ja vi är lite sena…) och sen är vi också sugna på Penny Dreadful OCH True Detective (det är nog bara vi i hela världen som INTE sett den än). Dessutom kommer Dragon Age Inquisition ut den 20 november så ni förstår ju själva att det är busy busy busy här hemma, möjligen doin’ nothing att all som Ace Wilder sjöng men tv-serier är ej att förakta. Mycket inspiration och stoff kan samlas från dessa.

SPOILERALERT HÄR NEDAN. HAR NI MOT FÖRMODAN INTE SETT SISTA SÄSONGEN AV TRUE BLOOD SÅ LÄS INTE MER…

Så, alltså, jag blev besviken som satan. Det var lite ett Disney-ending men ändå inte. Hela sista säsongen var lite dryg men jag har förvisso tyckt att den tappat ända sedan säsong 3 tror jag det var, när den där konstiga varelsen som fick alla att ha sex hela tiden dök upp. Det var kanske en vag beskrivning eftersom serien lite går ut på att alla har väldigt mycket sex i alla möjliga och löjliga situationer. Allt som allt så ger jag serien som helhet 4 av 5 och jag måste säga att Sookie och Pam är de två karaktärer som verkligen gör serien fantastisk.

Orkanen

20130828-083152.jpg

Detta ser ut som en vanlig skylt, en vanlig bil och en vanlig dag. Det var det också. Jag var lite nervös inför min första dag på skolan. Kändes lite som när jag skulle börja ettan förutom den lilla detaljen att jag var mindre nervös när jag var sju år gammal.
Men det gick bra och efter detta blir det bara enklare och enklare. Även om första kursen var rätt tuff så vet jag att det kommer att gå bra. Jag är grymt taggad!

Sen flyttar vi ju också. Fick nycklarna igår och började genast flytta lite lådor. Träningsvärk idag. Otroligt bra vibbar i nya lägenheten. Förutom några spindlar.. Vilket för mig tillbaka till bilden. Ingen som märker något konstigt? Titta vid den blå och vita stolpen (till skylten). Lite snett ner till vänster vid plattskarven. Det ser ut som att där ligger skräp eller hur?

Men NEJ, det gör det INTE!

20130828-083746.jpg

Jag vet inte om ni ser på den dåliga upplösningen men det var alltså en SPINDEL!!!!! Det var helt klart den största spindeln jag någonsin sett, utanför ett terrarium. Jag såg när den sprang ute på gatan, flera meter ifrån mig. Ni kanske tror att jag överdriver (som vanligt när det gäller spindlar) men I kid you not, den var HUGE!!

Det jobbiga var att jag stod och lutade mig mot en skylt, jag hade sett lite spindelnät så jag kollade lite innan jag lutade mig. Sen, mindre än en halv meter ifrån mig, ser jag denna monstruösa varelse. Jag börjar naturligtvis skaka på huvet och slå med armarna eftersom jag direkt tror att det sitter en likadan på mig. Men nej, det finns inga andra som denna.

Jag kanske träffar honom eller henne igen en dag, en sen kväll när jag ska hem från skolan kanske. Han kanske hämnas för att han hamnade i bloggen. Han kanske ville förbli inkognito. Men då är mitt tips att inte springa ute in broad daylight!!!!! Seriöst!!!

Nu, jobb.

Veckan med stort V

Då sitter man här i sängen (eftersom soffan är kastad pga av kissekatter) och hela lägenheten är nedpackad. I princip hela lägenheten i alla fall. Det jag tänker mycket på just nu är 1, är det ens lönt att koppla in PS3an snyggt och ordentligt, och 2, hade vi verkligen inte mer grejer än så här?

Svaret på fråga ett är rätt lätt. Njä. PS4an kommer den 29 november och då släpps även två av de spelen jag går och väntar sådär lidelsefullt på. Watch_dogs och Assassins creed – Black Flag. Innan dess kommer Diablo III, Beyond – Two Souls och naturligtvis GTA V. Utöver detta så ska jag iväg på upprop på tisdag och därefter börjar en ganska så intensiv kurs (ser det ut som på schemat). Hur ska jag få detta att gå ihop? Koffeintabletter? Jag får helt enkelt portionera ut allting i halvtimmespass.

Svaret på fråga två. Nej. Vi har verkligen inte så mycket grejer och framför allt inte efter att katterna kissade ner soffan på grund av dörr och extremt baksug av ventilationen. Vi har också bara en fåtölj av två kvar. Med andra ord så blev det plötsligt mycket mindre att flytta eftersom soffan var väldigt stor och otymplig. Jag vill verkligen flytta. Jag vill däremot inte veta hur jag mår efter första veckan av cyklande. Jag återkommer med vilken sträcka jag ska avverka och vilken tid jag gör detta på. Kanske jag till och med kan åstadkomma en medelhastighet, förutsatt att den dåliga batteritiden i iPhonen inte gör att den dör innan jag hinner hem igen.

Så skola, jobb, tvspel, skrivande, läsande och socialiserande (och glöm inte katterna) kommer att hålla igång mig fram till jul då jag kommer att hamna i en tredagars-matkoma för att sedan sätta igång med tvspel, pluggande, jobbande och ja allt det där igen.

Och just det, jag har fått en utmaning, gällande mitt skrivande. Det går ok, det kunde gått bättre men även mycket sämre och jag har en liten stund till på mig. Självkritiken måste ta ett steg tillbaka för att jag ska kunna blomstra från en liten blyertssudde-puppa till en fin bläckjagtrorpåmigsjälv-fjäril.

Och jag instagrammar lite, börjar bekanta mig med detta nya fenomen. Mycket på gång…

Veckan med stort V

Då sitter man här i sängen (eftersom soffan är kastad pga av kissekatter) och hela lägenheten är nedpackad. I princip hela lägenheten i alla fall. Det jag tänker mycket på just nu är 1, är det ens lönt att koppla in PS3an snyggt och ordentligt, och 2, hade vi verkligen inte mer grejer än så här?

Svaret på fråga ett är rätt lätt. Njä. PS4an kommer den 29 november och då släpps även två av de spelen jag går och väntar sådär lidelsefullt på. Watch_dogs och Assassins creed – Black Flag. Innan dess kommer Diablo III, Beyond – Two Souls och naturligtvis GTA V. Utöver detta så ska jag iväg på upprop på tisdag och därefter börjar en ganska så intensiv kurs (ser det ut som på schemat). Hur ska jag få detta att gå ihop? Koffeintabletter? Jag får helt enkelt portionera ut allting i halvtimmespass.

Svaret på fråga två. Nej. Vi har verkligen inte så mycket grejer och framför allt inte efter att katterna kissade ner soffan på grund av dörr och extremt baksug av ventilationen. Vi har också bara en fåtölj av två kvar. Med andra ord så blev det plötsligt mycket mindre att flytta eftersom soffan var väldigt stor och otymplig. Jag vill verkligen flytta. Jag vill däremot inte veta hur jag mår efter första veckan av cyklande. Jag återkommer med vilken sträcka jag ska avverka och vilken tid jag gör detta på. Kanske jag till och med kan åstadkomma en medelhastighet, förutsatt att den dåliga batteritiden i iPhonen inte gör att den dör innan jag hinner hem igen.

Så skola, jobb, tvspel, skrivande, läsande och socialiserande (och glöm inte katterna) kommer att hålla igång mig fram till jul då jag kommer att hamna i en tredagars-matkoma för att sedan sätta igång med tvspel, pluggande, jobbande och ja allt det där igen.

Och just det, jag har fått en utmaning, gällande mitt skrivande. Det går ok, det kunde gått bättre men även mycket sämre och jag har en liten stund till på mig. Självkritiken måste ta ett steg tillbaka för att jag ska kunna blomstra från en liten blyertssudde-puppa till en fin bläckjagtrorpåmigsjälv-fjäril.

Och jag instagrammar lite, börjar bekanta mig med detta nya fenomen. Mycket på gång…