Ta huvudrollen i ditt eget liv

Klyschigt, nästan lite provocerande. Vem har huvudrollen i ditt liv om det inte är du? Kanske är det din partner, din vän, din katt (we’ve all been there) som tar upp huvudrollen i ditt liv eftersom du ger den personen alldeles för mycket plats? Så här skulle jag kunna inleda min blogg om jag vore en motivation speaker of some sorts. Men det är jag inte, som tur är, jag tror möjligen att det hade blivit bedrövligt om folk kommit till ett seminarie där jag skulle prata om motivation. Nej, jag säger som Mel Robbins, fuck motivation.

Jag vill nu be om ursäkt, jag skrev ett fult ord, men det var för att lägga vikt vid just att motivation är inget man kan sitta och vänta på och tro att det ska komma ens väg. Lite som pengar, jobb eller andra sådana saker som man vill ha.

Men för att återgå, jag är den sista som ska prata om motivation, för tillfället har jag svårt att motivera mig själv att resa mig upp för att gå på toa och istället har en inre diskussion kring hur illa det skulle vara att kissa på sig lite. Lite överdrivet. Men betänk att vissa människor har så svårt med motivationen på grund av olika saker som händer runt omkring. Bedrövligt.

Men det jag skulle komma fram till, och som jag kanske kommer fram till någon gång, är att ibland ser jag mig själv som i en film. Har ni haft den där känslan någon gång att man känner det som att man lämnar sin kropp och svävar ovanför och ser de händelser som sker men har ingen möjlighet att förändra förloppet eftersom man lämnat kroppen och satt på autopiloten?

Ibland är det lite som att se en skräckfilm. ”Nä, gå inte dit, gör inte så, varför går du in i huset som gud glömde när man ser att det verkligen är huset som gud glömde?” Varför gör man så, varför går man gång på gång in i huset som gud glömde? Är det någon slags mutation som människor har att man vet att man gör fel men man gör det ändå bara för att se om det denna gången kommer att ha en bättre utgång?

Det som gör det hela ännu bättre är att introverta (här kommer en generalisering av introverta människor) har en tendens att komma ihåg att jobbiga saker som hänt, som sagts, alla pinsamma händelser och att sedan även älta detta. Man (jag) kan vakna en natt och komma ihåg något extremt pinsamt jag gjort i nionde klass och sedan ligga och älta hur jag egentligen skulle ha gjort i den situationen.

Detta blir då alltså ungefär som att se samma film om och om igen. Och inte någon bra film som ”Ferris Bueller’s Day off” eller ”Weird Science”, nej, något dåligt, som typ ”The Thing”. Man kan känna pinsamhetens kalla klor riva i alla händelser som man ångrat, velat göra annorlunda eller bara slippa överhuvudtaget.

Vad vill jag ha sagt med detta? Egentligen inte så mycket, mer än att livet är för kort för att älta saker som hände för 20 år sedan. Livet är för kort för att sätta sig på autopilot och inte ta kommando över det som händer runt omkring en. Att inte säga vad man tycker och tänker (på ett respektfullt sätt om det skulle vara något negativt).

Eller så behöver jag bara ta mer förkylningsmediciner och sova. Det kan även vara det.

Trettiofem

Så, igår fyllde jag år. 35. När jag var yngre och tänkte framåt på hur mitt liv skulle se ut så hade jag nog aldrig riktigt just den här framtiden i tankarna. När jag var femton och tänkte framåt så skulle jag vara veterinär, flytta till Uppsala direkt efter gymnasiet och sedan se vart livet bar mig. Eller kanske inte riktigt så, jag har ju aldrig varit sådär riktigt glad för att ta mig så långt ifrån familj eller Malmö. Kanske hade det varit ett annorlunda scenario om jag faktiskt öppnat en bok i gymnasiet och fått de där betygen man behövde för att kunna bli veterinär.

Men med åren så blev det mer tanken att jag aldrig skulle lämna Malmö. Det var perfekt, allting fanns runt hörnet på tegelhuset man bodde i med grannar som man var rädd för, inte pratade med eller bara inte sade hej till. Men jag gillade ju det, att kunna gå fram och tillbaka till jobbet gjorde ju underverk för hälsan och vikten.

Men med tanke på allting som hänt på sistone, menar mestadels att jag fått reda på att jag har MS,så är jag så otroligt lycklig att jag inte hålla fast vid känslan att aldrig lämna Malmö. Denna sommaren har varit den varmaste på 260 år, säger dom. Jag tycker också att det är första sommaren som jag verkligen är tillfreds med livet, alla delar (förutom möjligen att jag velat vara frisk, men det vill väl alla?). Jag bor på ett fantastiskt ställe som gör att jag är ute så mycket mer i solen. Jag får så mycket inspiration hela tiden, trots att jag inte skriver något nämnvärt för tillfället. Det är rent utav meditativt att bo här. Igår, på min födelsedag, så vaknade jag tidigt. Jag valde att gå ut och sätta mig i vårt spa och tittade ut över fältet. Ur skogen hoppar en rådjursbock, en till följer efter. De går över fältet framför mig och skrapar med framklövarna i marken, de vet inte ens att jag är där, eller så vet dom det men bryr sig inte. Det var som en Disneyfilm och jag insåg att det här är ett hem, på riktigt.

Jag firade en fantastisk födelsedag med vänner, drack min första Long Island Ice Tea och betedde mig lite som en fjortis i en kvart, spelade kort långt in på natten. Idag kommer jag få fira med familjen och då även fira min pappa som ju fyller år samma dag

Man har kanske inte riktigt samma pirr-i-mage-känsla över sin födelsedag som man hade när man var liten och vaknade långt innan familjen kom in och sjöng och man fick sina presenter. Men dagen är alltid fantastisk när man spenderar den med familj och vänner.

Så 35. Det var inte så här jag såg mitt liv, men jag tror nog att det är bättre än jag kunde föreställa mig som 15-åring. Eller jag vet att det är det.

Kvällens underbara mat;

IMG_1269

Camping – Dag harinteriktigtkoll

Det har varit en riktigt fin dag. Det har regnat minimalt och det har varit mycket sol. Kvällen var kall men fantastisk.. Med andra ord har det ljusnat för camparna.. Men jag tänkte istället prata om en film som vi såg innan vi åkte hit som jag vill rekommendera.

”Silver Linings Playbook” (Du gör mig galen)
Pat (Bradley Cooper) är en lärare som är på psyk efter att ha misshandlat en kollega som hade en affär med hans fru. Han är bipolär och besatt av tanken att bli en bättre och mer balanserad människa för att få tillbaka sin fru. Han träffar Tiffany (Jennifer Lawrence) som också verkar lite bipolär. Hon fick sparken från sitt jobb efter att hon haft sex med alla där. Hennes egna ord var att hon var riktigt deprimerad efter att hennes man dog.
Tiffany och Pat gör en överenskommelse. Tiffany ska överlämna ett brev från Pat till hans fru om Pat ställer upp i en danstävling tillsammans med Tiffany.

Bradley Cooper, en skådespelare som jag inte tyckt om eftersom filmer som Baksmällan är ungefär lika nödvändiga som en hemorrojd. I Silver Linings Playbook är han genialisk! Verkligen. Lägg till en fantastisk Jennifer Lawrence, en skådespelerska som jag tror och hoppas att vi kommer att få se mycket mer av!

Filmen pendlar mellan att få en att gråta till att skratta på en halv sekund och samtidigt går det fram ett otroligt fint budskap, rakt in i hjärtat. Det handlar inte riktigt om en kärlekshistoria och ändå blir det en otroligt vacker sådan.

Jag älskade denna film och ger den fem regnbågar av fem möjliga!!
🌈🌈🌈🌈🌈

Introverta Berta

Jag läste ett väldigt bra blogginlägg idag. Jag bestämde mig för att jag måste blogga om detta jag också, jag stjäl en bra idé och gör den till min egen med andra ord.

Blogginlägget skrevs av en kär vän, länk har ni här.

Det handlar om extroverta och introverta människor och hur dessa uppfattas i samhället, bland annat.

Jag själv har aldrig varit social, men folk uppfattar mig som det när jag är i sociala sammanhang. Jag har dessutom alltid varit blyg och dessa två saker hänger naturligtvis ihop. I yngre år var detta jobbigt eftersom det fanns ett yttre ”krav” på att man skulle vara social och sådant. Gå på disco, gå på fester, vara med i kåren etc…

Jag älskade att sitta vid mitt skrivbord och skriva eller att ligga i sängen och skriva eller att sitta framför tv:n och skriva. Det var det jag allra helst ville göra. Förutom att vara med brorsan och mina föräldrar och en vän som jag anser vara min allra bästa vän. Jag kände mig asnördig eftersom jag inte hade samma sociala vilja som alla andra. Visst tyckte jag det var roligt när jag hängde med kompisar men jag tyckte även om att vara själv.

Detta satte mig mycket ofta i situationer där jag gick med på olika större sociala evenemang eftersom det verkade vara det enda rätta. Det i sin tur ledde sedan till ett avhopp och dåligt samvete.

Det dåliga samvetet. Detta ständiga dåliga samvete att jag inte är mer social. Detta ständiga ursäktandet. Att man måste komma på en vettig ursäkt för att inte kunna vara med vid dessa sociala evenemang. Det går inte att bara säga; ”Nej tack, jag vill sitta hemma och skriva.”, för det godtas inte som giltig ursäkt.

Samhället drar upp riktlinjer för oss. Vi ska vara smala, framgångsrika, sociala och hurtiga. Det är en stigmatisering kring begreppet ensamhet. Att vara ensam är inte att vara deprimerad. Att vara ensam är inte att inte ha vänner. Att vara ensam är inte detsamma som självmordsbenägen.

Naturligtvis älskar jag att umgås med folk också. Jag älskar att diskutera med folk. Jag älskar att skratta och skämta med folk. Jag älskar att ha känslofyllda samtal med folk. Jag älskar att ha utbyte med andra människor helt enkelt men jag älskar att bara sitta ensam och stirra in i en vägg också. För där, i väggstirrande, händer någonting. Jag får en idé som blir till en scen som blir till en dialog som blir till en novell som kanske någon dag blir till en roman.

Men, jag länkade till elbjornos blogg i början av inlägget. Han skriver om samma sak. Jag är glad att känna att vi är fler. Som kan vara sociala, skämta och umgås men som också behöver ensamhet för att må bra.

Funderingar såhär på gränsen till vuxenlivet

Jag tycker inte om överraskningar. Förra året på min födelsedag skulle min fru överraska mig genom att istället för att köra hem till mina föräldrar på middag så körde hon över bron till Danmark. Efter att jag slutat hulka och gråta så förklarade hon att min familj visste om att vi inte skulle komma och jag lugnade ner mig.
Vi åkte till Bakken och körde längs med kusten och hade en jättefin dag.

Denna gången skulle hon överraska igen och inte visste jag att hon hade planerat en sådan underbart perfekt dag!

Tradition som det blivit så blev det Bakken. Men först incheckning på ett underbart, gammalt fint hotell. Skovshoved Hotel. Sen blir vi hämtade från hotellet i häst och vagn. Åkte i en timme genom det fina naturreservat som ligger vid Bakken, gamla kungens jaktmarker upplyste kusken oss om.

Vi kommer till Bakken och efter en oförståelig gångtur till huvudingången så ser jag brorsan och hans fru och mina älskade små brorsöner! Jag gråter naturligtvis och det känns som den perfekta dagen. Men det tar inte slut. Det kommer fler vänner och fler och jag var i sådan chock att jag knappt kunde ta in mer.

God mat och måååånga åkturer senare sitter jag nu på detta fantastiska hotell med utsikt över havet.

Är så tacksam för min fru som skämmer bort mig bortom all rimlighet. Är så tacksam för familj och vänner som spenderade denna dagen med mig. Och jag är så tacksam för familj och vänner som också velat vara med! Känner mig otroligt lyckligt lottad.

Vad mer kan man säga än att det känns helt ok att bli vuxen och att om drygt en timme gå över gränsen, to the dark side, till The Thirties. 30 år. Shit. 30.

Vad har jag lärt mig? Jag har lärt mig att tycka om överraskningar i alla fall 😉

Saker man funderar över på tåget

Så, på tåget har man tid att fundera. Jag brukar oftast bara sitta och glo ut genom fönstret. Detta för att inte spy på medresenärer eftersom jag är något litet åksjuk. Men idag kände jag för lite living on the edge och sitter därför och bloggar.

Sak 1 som jag funderar över.
Lea Thompson twittrar att hennes man har regisserat ett True Blood-avsnitt. Inget konstigt. Hennes man heter Howard. Jag börjar nästan garva ihjäl mig. Betyder detta att jag är en filmnörd de luxe? Hon gifte sig alltså med Howard The Duck!:) Alternativt Howard Deutch.

Sak 2 som jag funderar över.
Varför saker heter som det heter. Perrong. Vem kom på ordet perrong?? Var kommer det ifrån? Jag vet det där med att ord kommer från äldre språk. Men det allra första ordet, vem namngav saker liksom? Dagens ord var perrong och maskros.

Sak 3 som jag funderar över.
Jag tror att jag funderar för mycket…

20130722-142619.jpg

Den som kan gissa var detta är, vinner ett hemligt pris. Förvänta er inga jättefina priser men något litet skoj!:)

Konstant otur

Jag har konstant otur, verkligen, konstant.

Bara för att ta ett exempel ur mängden. Bussresor.

Jag kommer upp på en fullsatt buss, vi står som packade siller (sillar?) i en bilkö som inte verkar till att ha ett slut. När det väl gått av lite folk så får jag en plats och vad händer?

Det droppar vatten på mig, från taket på bussen, typ fyra-fem droppar. Var kommer vattnet ifrån? AC:n? Regnvatten som läcker in?
Jag flyttar mitt ben för att sitta lite mer bekvämt och då river jag upp ett stort köttsår på benet eftersom värmeelementgrejen sitter på precis FEL ställe.

Så där sitter jag, genomblöt och med ett stort köttsår på benet. Medmänniskor som inte bryr sig och en stundande infektion.

Jag har helt enkelt bara otur.

Tiden går…

”Så går en dag från vårt liv och kommer aldrig åter”, en mycket bra bok (Jonas Gardell) men även ett mantra som jag hade en gång i tiden. Lite som ett deppigt Carpe Diem. Dessa senaste två veckorna har bara flugit förbi och jag känner mig lite som en walking dead. Det här med att jobba efter några månaders arbetslöshet tog på krafterna. Dock är det otroligt roligt och jag känner en otrolig tacksamhet inför att mina hjärnceller fick lov att starta igång lite innan hösten.

På tal om Walking Dead så har jag nu spelat klart detta spel på PS3:an. Det är ju en serietidning som blev en tv-serie och ett tv-spel. Tv-serien har jag sett de sex första avsnitten på Netflix, den var helt ok även om det finns en hel del logiska luckor som jag inte riktigt kan komma över. Men spelet, jag säger bara, OH MY GOD! Det är otroligt välgjort, det är miserabelt och vackert och svårt om vartannat. Det är inte svårt för att det är en massa svåra kontroller, det är svårt för alla val man ställs inför. Det är ett otroligt intelligent spel som får en att börja tänka på hur man egentligen själv hade agerat i vissa situationer. Fram för allt så är det så djupa karaktärer och det bildas en del starka band mellan vissa karaktärer som gör att ens moraliska val inte alltid är, moraliska. Det är kort sagt ett av de bästa spelen jag någonsin spelat.
Finns det något minus med detta fantastiska spel? Ja, jag vet inte om det är för att PS3:an var uppkopplad, men det laggade infernaliskt mycket vid alla sparscener.

Från Walking Dead till Breaking Dawn Pt 2. Ja, alltså, det är kanske ingen direkt connection däremellan förutom att det är Walking Dead people även i Breaking Dawn. Eller något. Struntsamma.
Jag tycker om böckerna. Jag tänker bara skriva det, så är det ur världen. Det är något med det här supermegalöjliga romantiken som gjorde mig lite glad. Visst, Stephenie Meyer är kanske inget geni när det kommer till att skriva, men det verkar som att hon tydligen klarade sig väldigt bra trots att hon skriver på alla sätt som man får lära sig är fel. Jag gillar det, det är enkelt och löjligt romantiskt och lättsamt. Filmerna däremot är skapade för att man bara ska se Bella och Edward utbyta blickar, endast detta blickutbyte, konstant, hela tiden. Vilket gör att några bra böcker blir förminskade till en ganska löjlig filmserie. Jag tycker att Kristen Stewart är riktigt het, men det hjälper inte, fram för allt inte i första filmen där replikerna sägs under så konstlade former att man sitter med kudden framför ögonen hela tiden.

Filmen rundar av bra, men allting som händer fram till det där sista mötet med Volturi fattas. Det fattas så mycket att jag blir bara trött och orkar inte riktigt tycka om filmen, jag orkar inte ens uppskatta Kristen Stewart. När jag stängt av så kommer jag knappt ihåg om den ens handlade om något. Trots detta gnäll kring filmerna så vet jag att jag kommer se om dem flera gånger, för många gånger. Till och med den första. Kan det vara bara för Kristen Stewart eller är det något annat som drar? Känslan av en film som verkligen höjer Kärleken till skyarna. Det behövs kanske lite fler sådana filmer? Eller ja just det, det finns uppsjöar av detta fenomen!

Djursjukhuset… Igen…

Varje dag i nästan sju år har en orange, lite knasig, katt mött mig vid dörren. Igår gjorde hon inte det. Jag är kanske lite överdramatisk för hon är ju faktiskt fortfarande livs levande. Vi fick åka till djursjukhuset med lilla Chili och de stack henne, röntgade henne och sedan tog de henne ifrån mig. Veterinären ville kolla henne för hon hade gaser i tarmarna, idag sa de att de måste göra ultraljud för det kan vara njurarna. Det värsta är att hon inte alls trivs och är lite nervös och jag kan inte göra någonting alls. I morgon får jag veta vad ultraljudet säger och förhoppningsvis får hon komma hem till mig.

Det kanske låter helt banalt för er, men för mig är Chili mitt barn. (Nej, det är inte synd om mig, det är självvalt att inte ha ”riktiga” barn). Och just nu är det faktiskt väldigt jobbigt… Även om det inte verkar vara något otroligt allvarligt…

20130512-193006.jpg

The end is nigh

Nu är det kört, jag hoppas att ni har bunkrat upp med gasolkök, stormtändare, torkat kött och konserver! Ni kanske inte ens kan röra er i huset/lägenheten/trappuppgången/studentrummet/vad-ni-nu-bor-i, på grund av era massiva torn av konserverad skinka. Spam. Burkskinka. Min favoritmat när jag var liten, nästan, men det var väldigt gott. Fram för allt på sommaren med nypotatis och rödlökssås, yummy!

I alla fall, för er som inte har läst Aftonbladets domedagsprofetia (tänker inte ens länka för det är på första sidan, jag länkade ändå, till första sidan), så borde ni genast ta er ut och slåss för er överlevnad. Transport tas ut i strejk, DHL, DSV och DDR (eller va?), ska strejka. Vi måste nu frukta för våra liv, paket kommer ej fram i tid, små företag kan gå i konkurs och maten kommer utan tvekan att stanna på ett lager någonstans. Det framgår lite i en liten rad att större butiker (stora kedjor med andra ord, där de flesta handlar) har egna åkerier och därmed kommer att ha mat i hyllorna.

(Som en liten bisak så handlar strejken om att lastbilsförarna ska få drägliga arbetsvillkor, det har de inte. Heja arbetarna!)

Media idag: skräck, skräck, SKRÄCK!!! Ni ska aldrig vara glada, ni ska aldrig känna er trygga och ni ska ALDRIG NÅGONSIN KOMMA UNDAN!!

För min egen del hade jag tänkt att sitta här och vänta på posten (som inte strejkar) för att få hem min fylla-i-roman. Jag vet, det låter löjligt, men jag har alltid älskat de där böckerna där man ska svara på frågor och fylla i en massa. När jag var liten fyllde jag i alla sidorna i ”Mina kompisar”-boken alldeles själv. Två anledningar, jag gillade att skapa en massa olika personligheter (inte på ett creepy sätt, tror jag) och jag hade inte så värst många kompisar som kunde fylla i den. Jag hoppas att det ska häva blockeringen jag har när jag kommer några kapitel in i en roman.

Och på tal om nyheter förresten, Sarah Palin tycker att Barack Obama ska leda USA in i det arabiska landet Tjeckien på grund av de två bröder som bombade i Boston. Som kom från Tjetjenien (jag tror det stavas så). Mmm, just det, hon har varit LEDARE för en delstat. Här är länken.

Jag blir matt av denna värld, så trött och så väldigt uppgiven.