Att vinna eller förlora!

Jag är tillbaka. Dock börjar jag inse att de flesta av mina blogginlägg börjar på detta sätt och tänker att jag kanske inte ska skriva att jag är tillbaka, det märks ju, på att själva inlägget kommer till.

Jag har haft en period av soulsearching och att hitta mitt gamla jag. Den där tjejen som mediterade, som tränade, som inte var trött hela tiden. För det kan jag säga, det här med hypotyreos och Hashimotos är inget man skämtar med. När mediciner inte fungerar och man känner att alla symtom bara blir värre, samtidigt gör man allt för att livet ska vara som vanligt, så som vi människor ofta vill, vi vill att allt ska vara som vanligt. Kanske är det därför vi blundar för orättvisor, rättfärdigar vårt konsumtionssamhälle, vi vill inte behöva engagera oss i något som skapar en förändring, förändring är ju aldrig bra. Meditationen hjälper mig att inse att livet är flytande, saker omkring oss händer och man kan välja att se det och försöka förändra världen till det bättre genom att göra det man kan. Man kan också välja att inte bidra till världens egenmäktiga förfall, sitt inte bakom skärmen och kräk av dig elaka saker till folk du inte ens känner, dra inte förhastade slutsatser, läs inte bara en mediakälla, prata inte skit om dina vänner och kolleger, också vidare.

Det var inte det jag egentligen skulle säga, jag skulle säga att problem med sköldkörteln kan riktigt f**k you up.

Så, det betyder också att jag har hamnat i ett läge där jag inte jobbat på ett tag och då haft tid för andra saker. Utvecklande, hälsofrämjande saker, men även rena rama tidsfördriv som mobilspel. Mobilspel. Djävulens uppfinning. Så mycket tid som kan gå åt till mobilen, när man väl är färdig med Facebook, Instagram och allt det där så kommer alla spelen där man måste skörda, rädda sin hjärna från zombies, bygga städer åt troll, spela kort, stresspringa genom djungeln som Lara Croft och ja, allt annat i princip. Det slutade med att jag tagit bort alla notiser från min telefon och Facebook. Då insåg jag att; shit, vad mycket tid man har, lägg då till att vi inte har barn så är det ju som att jag har tid som räcker och blir över, vad ska jag göra med all denna tid?

Jag är en dålig förlorare. Jag har hört att självinsikt är det första steget, men jag har nog vetat att jag var en dålig förlorare sedan jag var liten. En flicka på sisådär 6-7 år som spelar Monopol, Yatzy, Vem där, med sig själv (ja, det är mig själv jag pratar om). Jag satt på golvet och när min runda var över så flyttade jag mig till andra sidan spelbrädet för då var det min tur igen. Ibland hade jag olika namn. Det kanske verkar lite tragiskt men jag var hemskt nöjd med att vara själv, väldigt nöjd. Dessutom så var det ju då ingen annan som led av att jag var en dålig förlorare. Jag blev alltså ovän med mig själv. Och jag fuskade som fan på Yatzy, till fördel för det ena jaget och enorm nackdel till det andra jaget (nä, visar inga andra tecken på schizofreni). Jag blev skitförbannad om jag inte lyckades få till alla rutor på Yatzyn.

Nu har jag då ett Yatzy på telefonen:

Det är ju en fantastisk känsla, jag är vinnare. Men jag blir lika förbannad varje gång jag spelar det eftersom jag aldrig lyckas med att inte stryka en enda ruta. Lilla stegen eller stora stegen. VARJE. JÄKLA. GÅNG. Det är alltså bland annat det här jag gör med all min tid. Och är ute, och städar, och flyttpackar och, och, och.

Men, om vi ska prata om det positiva så har jag ju också skrivit en hel del, eller, outlinat the plot en hel del, det är ju bra.

Filmtips och serietips är ju något som jag tycker om att avsluta med…

När det gäller serier, GLOW och Atypical på Netflix.

GLOW eller Glorious ladies of wrestling är en härlig åttiotalsdrypande film om kvinnor och wrestling. Mycket bättre än det låter och ännu en bra serie från skaparna av Orange is the new black. 🦄🦄🦄🦄 av 5

Atypical handlar om en kille på autismspektrumet som är högfungerande men har svårt med mellanmänsklinga interaktioner (don’t we all?). Serien har tydligen fått kritik för att gå i alla stereotypfällor som finns. Jag kan tycka att kritiken kanske är lite tråkig, eftersom vi är alla olika och autism visar sig på många olika sätt utifrån det jag sett, kanske är detta just ett sätt. Jag tyckte den var bra i alla fall. 🦄🦄🦄 av 5.

Kärleksfilm

Idag har jag varit hemma för att jag är krasslig. Då brukar jag orka att antingen spela tvspel eller titta på film. Morgonen gick åt att spela Dragon Age 2 i väntan på Dragon Age 3 (eller Inquisition som det heter).

På eftermiddagen fick jag för mig att jag ville se en romantisk film. Jag ville helst se en romantisk film med gaytema. ”Varför detta?”, undrar ni kanske där hemma i stugorna och ni inser ju också att ni kommer att få ett hyfsat långt svar angående varför det INTE går att se en romantisk film med gaytema, nästan i alla fall.

På Netflix finns det en massa filmer som heter Eating out (man skulle kunna tro att det handlar om flator, men nej). Det finns även Loving Annabelle (nej, detta är inte en slags homoversion av skräckfilmen). Room in rome, en fantastiskt dålig och fantabulöst konstig film. Det finns naturligtvis en hel del av dessa filmer och jag vet inte om alla har det så här (eller om jag på något sätt är kartlagd av Netflix) men när jag har igång Netflix på min AppleTV så finns där en genre som heter ”Gay och lesbiska filmer”.
Spännande!

Nej, inte speciellt. Det finns vissa guldkorn, Brokeback mountain och Monster. Monster är kanske dock inte någon kärleksfilm som jag då letade efter idag. Och även om Timmarna är väldigt bra så fokuserar den inte riktigt på en kärlekshistoria.

I alla fall, idag testade jag att titta på några av dessa. Jag hade gått genom de flesta som handlar om flator sedan innan för att inse att, nä, det var inte speciellt bra. När jag sedan började på bögfilmerna så undrade jag samma sak som när jag såg flatfilmerna. Varför måste det se ut som en porrfilm? Det är så väldigt sexfixerat och nä, jag är inte pryd men att se en film med sexscener utan någon som helst mening, ja, det blir som att titta på en porrfilm tycker jag.

Det jag efterfrågar är en ”The Notebook”, en Pretty Woman eller varför inte en Bridget Jones i gayversion. Än så länge har jag bara lyckats komma över en film som har samma kvalitet som ”vanliga” filmer. Det är ”Imagine you and me” med Piper Perabo och Lena Headey, sjukt bra film. Bra känsla, bra dialog, kort och gott, en riktigt fin kärlekshistoria.

Så kommer vi till nästa fråga som kanske uppkommer, varför måste det vara gaytema? Ja, för att jag kan relatera till det. När jag ser typ The Notebook så kan jag absolut bli tårögd och verkligen känna med karaktärerna men i Imagine you and me så är det som att; ”Det där, det skulle kunna hända mig”. Igenkänningsfaktor är viktigt i romantiska filmer. Så snälla någon, gör några bra kärleksfilmer. Så man slipper se samma 4-5 filmer om vartannat, hela tiden!

Höst

Det blåser, det regnar, löven faller och kylan drar in.

Usch så hemskt kanske en del tycker, men nä, inte jag. jag gillar mörkret. Jag tycker det är mysigt när det mörknar tidigt och att det inte är skinande sol när man går upp halv fem på morgonen. Jag kan lite uppskatta att själv få välja om jag ska tända lampan eller inte när jag går upp på morgonen.

Och sen kvällarna, med tända ljus inomhus och vajande gatulyktor utanför. Det är riktigt mysigt, det är då jag ska krypa upp i soffan med papper och penna (iPad och tangentbord) och skriva min stora roman. Eller läsa alla de där böckerna som jag alltid velat. Vad gör man istället? Det kan jag sammanfatta i ett bindestrecksord… TV-SERIER!!!

I slutet på sommaren så hade vi inte sett säsong 5 på Glee, vi var fortfarande fast på första avsnittet av säsong 5 på True Blood och på Netflix fanns bara upp till och med säsong 7 av How I met your mother.

På en och en halv vecka har vi plöjt säsong 5, 6 OCH 7 av True Blood. Säsong 5 av Glee och säsong 8 av How I met your mother (ska det dröja ett år till innan sista säsongen kommer ut på Netflix så kommer jag bli kinkig). Detta är mer serier än vad vi sett på ett halvår innan. Nu ska vi börja på säsong 3 av Walking Dead (ja vi är lite sena…) och sen är vi också sugna på Penny Dreadful OCH True Detective (det är nog bara vi i hela världen som INTE sett den än). Dessutom kommer Dragon Age Inquisition ut den 20 november så ni förstår ju själva att det är busy busy busy här hemma, möjligen doin’ nothing att all som Ace Wilder sjöng men tv-serier är ej att förakta. Mycket inspiration och stoff kan samlas från dessa.

SPOILERALERT HÄR NEDAN. HAR NI MOT FÖRMODAN INTE SETT SISTA SÄSONGEN AV TRUE BLOOD SÅ LÄS INTE MER…

Så, alltså, jag blev besviken som satan. Det var lite ett Disney-ending men ändå inte. Hela sista säsongen var lite dryg men jag har förvisso tyckt att den tappat ända sedan säsong 3 tror jag det var, när den där konstiga varelsen som fick alla att ha sex hela tiden dök upp. Det var kanske en vag beskrivning eftersom serien lite går ut på att alla har väldigt mycket sex i alla möjliga och löjliga situationer. Allt som allt så ger jag serien som helhet 4 av 5 och jag måste säga att Sookie och Pam är de två karaktärer som verkligen gör serien fantastisk.

Serier man fastnar i – Part 2

Så, det här med serier.

Vi satt framför tv:n och visste inte vad vi skulle titta på. Den där omöjliga rastlösheten hade infunnit sig och irritationen började krypa upp i mig. Jag hade AppleTV igång och tryckte igång Netflix. Såg bland nyheterna en serie som hette ”Orange is the new black”, jag visste att jag hade läst om den på Twitter men vet inte om det var positivt eller negativt. Tjejen på bilden såg ut som Alicia Silverstone och jag var tvungen att sätta igång pilotavsnittet för att se om det var hon.

Sen fastnade vi. Verkligen. Jag rekommenderar denna serien. Den var rolig, känslosam, lite gay ibland (yay). Som en blandning av L word, Kvinnofängelset och Bangkok Hilton. Fast bra och rolig. Sjukt rolig. Och just det, det var inte Alicia Silverstone.

Serien är baserad på Piper Kermans memoarer. Och det är samma skapare som till Weeds. Serien blev dessutom förlängd för en andra säsong redan innan första säsongen släpptes på Netflix.

Det handlar om Piper Chapman (Taylor Schilling) som hamnar i fängelse för ett brott hon begick tio år tidigare. Hon har precis förlovat sig och ska bygga bo med sin pojkvän Larry Bloom (Jason Biggs) men hamnar då på Litchfieldanstalten. På anstalten är plitarna maktgalna, homofoba tortyrälskare och de intagna är alla lite galna på sina egna sätt. Chapmans problem börjar redan första veckan när hon inför hon som sköter köket säger att maten är bedrövlig sen fortsätter hennes otur och hennes klavertramp mest hela tiden. Hon blir inte heller glad när hennes gamla älskarinna och tillika den kvinna som tjallat på henne, Alex Vause (Laura Prepon), sitter på samma anstalt.

Det är alltså som gjort för intriger. Men det är även ett helt briljant manus, BRILJANT! MÄSTERLIGT! Jag önskar helt enkelt att jag skrivit detta manus.

Det trettonde avsnittet är bra, gripande och så cliffhangigt att man längtar till säsong 2.

I verkligheten kom Piper Kerman ut efter 12 månader och gifte sig med Larry.
Jag hoppas på ett annat slut för serien, men det är kanske bara jag……

Uppdatering och funderingar…

Så, HBO Nordic har funnits i vårt hem i en vecka, vi har tittat en halv gång. Halva ”Death Becomes Her” (som för övrigt är en av de roligaste filmer jag vet). Varför? Jo det ska jag berätta.

Det finns inget stöd för AirPlay. Bara AirPlay mirroring, vilket är detsamma som total crapelicrapshit. För er oinsvurna inom denna kategori av tekniska leksaker hjälpmedel så betyder detta att man får upp en grynig 4:3 bild på tv-skärmen. Som absolut inte synkar och som hackar något enormt. HBO Nordic lovar dock fullt AirPlaystöd inom kort. Vad denna term ”inom kort” betyder lär vi väl bli varse snart, förhoppningsvis väldigt snart.

Istället blev det en Netflix-film. Ett enkelt drama om en nördig tjej (Kristen Bell) som växer upp och blir snygg och framgångsrik (vänta, har vi hört det förr??). Hon åker hem till sin hemstad för att hennes bror ska gifta sig, det visar sig att den han ska gifta sig med är den tjej som mobbade henne allra mest i high school. Det hela blir naturligtvis pannkaka. Lägg därtill att nördiga tjejens mamma (Jamie Lee Curtis) och mobbarens moster (Sigourney Weaver) har en liknande historia bakom sig som även den kommer upp till ytan. Det blir med andra ord mycket intriger och ondskefulla ”plots”. Filmen var faktiskt väldigt underhållande även om den blev lite too much Hollywood i slutet och alla vändningar gick att förutse efter ungefär fem minuter. Bra skådespeleri gjorde filmen riktigt sevärd. Kristin Chenoweth som bröllopsfixare var grädden på moset. (Vem fan lägger grädde på mos?)
Vad hette filmen? Just det, den hette ”You Again”.

Vi har även påbörjat Star Wars-maraton. Jag älskar Star Wars, inte lika mycket som Sagan om Ringen men tillräckligt mycket för att hålla mig vaken. Ett litet minus skulle i så fall vara dialogerna i Star Wars, ibland är de fantabulöst roliga och ibland är de så tafatta och konstiga att man undrar vem som skrev dem och varför denna människa fått jobb som manusförfattare. Hayden Christensen är verkligen INTE en av mina favoriter men nu när jag ser filmerna för femte gången så tycker jag ändå att han är helt ok. Vi har kommit till trean, vilket betyder att det är dags att gå över till de gamla filmerna. Yay.

 

Utöver detta så har jag en fundering kring ett namn. Spenderade en timme i Kävlinge idag. Gick i Kävlinge Centrum (hehe) och funderade över varför i hela fridens namn det ligger en kiosk mitt i Kävlinge som heter Strandpärlan. Strandpärlan??!! Är det Kävlingeån de syftar på?

V Å R E N

Våren är äntligen här, nästan så att sommaren kom direkt också. Alltid lika roligt att gå ut i shorts och linne när folk fortfarande har halsduk och jackor. De måste svettas något enormt eller så är jag otroligt varm av mig.

Med andra ord en väldigt dålig tid för Netflix att lägga in alla säsongerna av LOST. Jag vill gärna se den men vägrade titta förrän den var färdigfilmad. Har inte läst något om slutet men jag har en teori om hur den slutar. Ja, det kan även vara så att jag är den som är sist i hela världen med att titta på LOST.

Brukar oftast inte göra reklam och sådär (förutom random produktplacering som råkar hamna här) men nu vill jag slå ett slag för Barnfonden. Jag har haft fadderbarn sen jag flyttade hemifrån. Alltså tio år ungefär. Det är inte mycket men det är en sak som jag har känt att jag kunnat göra för att hjälpa några av alla de utsatta barn som finns i världen. Nu söker barnfonden efter fler faddrar. Genom att bli fadder hjälper du inte bara det barnet du blir fadder för utan flera familjer och kanske hela byn. Känner du att du kan avvara 230 kronor i månaden så gå in på Barnfondens hemsida och bli fadder nu direkt.

Nu ska jag ut i solen, eller städa, eller ut i solen, eller städa, eller ut i solen…Ambivalentmuch?