Att vinna eller förlora!

Jag är tillbaka. Dock börjar jag inse att de flesta av mina blogginlägg börjar på detta sätt och tänker att jag kanske inte ska skriva att jag är tillbaka, det märks ju, på att själva inlägget kommer till.

Jag har haft en period av soulsearching och att hitta mitt gamla jag. Den där tjejen som mediterade, som tränade, som inte var trött hela tiden. För det kan jag säga, det här med hypotyreos och Hashimotos är inget man skämtar med. När mediciner inte fungerar och man känner att alla symtom bara blir värre, samtidigt gör man allt för att livet ska vara som vanligt, så som vi människor ofta vill, vi vill att allt ska vara som vanligt. Kanske är det därför vi blundar för orättvisor, rättfärdigar vårt konsumtionssamhälle, vi vill inte behöva engagera oss i något som skapar en förändring, förändring är ju aldrig bra. Meditationen hjälper mig att inse att livet är flytande, saker omkring oss händer och man kan välja att se det och försöka förändra världen till det bättre genom att göra det man kan. Man kan också välja att inte bidra till världens egenmäktiga förfall, sitt inte bakom skärmen och kräk av dig elaka saker till folk du inte ens känner, dra inte förhastade slutsatser, läs inte bara en mediakälla, prata inte skit om dina vänner och kolleger, också vidare.

Det var inte det jag egentligen skulle säga, jag skulle säga att problem med sköldkörteln kan riktigt f**k you up.

Så, det betyder också att jag har hamnat i ett läge där jag inte jobbat på ett tag och då haft tid för andra saker. Utvecklande, hälsofrämjande saker, men även rena rama tidsfördriv som mobilspel. Mobilspel. Djävulens uppfinning. Så mycket tid som kan gå åt till mobilen, när man väl är färdig med Facebook, Instagram och allt det där så kommer alla spelen där man måste skörda, rädda sin hjärna från zombies, bygga städer åt troll, spela kort, stresspringa genom djungeln som Lara Croft och ja, allt annat i princip. Det slutade med att jag tagit bort alla notiser från min telefon och Facebook. Då insåg jag att; shit, vad mycket tid man har, lägg då till att vi inte har barn så är det ju som att jag har tid som räcker och blir över, vad ska jag göra med all denna tid?

Jag är en dålig förlorare. Jag har hört att självinsikt är det första steget, men jag har nog vetat att jag var en dålig förlorare sedan jag var liten. En flicka på sisådär 6-7 år som spelar Monopol, Yatzy, Vem där, med sig själv (ja, det är mig själv jag pratar om). Jag satt på golvet och när min runda var över så flyttade jag mig till andra sidan spelbrädet för då var det min tur igen. Ibland hade jag olika namn. Det kanske verkar lite tragiskt men jag var hemskt nöjd med att vara själv, väldigt nöjd. Dessutom så var det ju då ingen annan som led av att jag var en dålig förlorare. Jag blev alltså ovän med mig själv. Och jag fuskade som fan på Yatzy, till fördel för det ena jaget och enorm nackdel till det andra jaget (nä, visar inga andra tecken på schizofreni). Jag blev skitförbannad om jag inte lyckades få till alla rutor på Yatzyn.

Nu har jag då ett Yatzy på telefonen:

Det är ju en fantastisk känsla, jag är vinnare. Men jag blir lika förbannad varje gång jag spelar det eftersom jag aldrig lyckas med att inte stryka en enda ruta. Lilla stegen eller stora stegen. VARJE. JÄKLA. GÅNG. Det är alltså bland annat det här jag gör med all min tid. Och är ute, och städar, och flyttpackar och, och, och.

Men, om vi ska prata om det positiva så har jag ju också skrivit en hel del, eller, outlinat the plot en hel del, det är ju bra.

Filmtips och serietips är ju något som jag tycker om att avsluta med…

När det gäller serier, GLOW och Atypical på Netflix.

GLOW eller Glorious ladies of wrestling är en härlig åttiotalsdrypande film om kvinnor och wrestling. Mycket bättre än det låter och ännu en bra serie från skaparna av Orange is the new black. 🦄🦄🦄🦄 av 5

Atypical handlar om en kille på autismspektrumet som är högfungerande men har svårt med mellanmänsklinga interaktioner (don’t we all?). Serien har tydligen fått kritik för att gå i alla stereotypfällor som finns. Jag kan tycka att kritiken kanske är lite tråkig, eftersom vi är alla olika och autism visar sig på många olika sätt utifrån det jag sett, kanske är detta just ett sätt. Jag tyckte den var bra i alla fall. 🦄🦄🦄 av 5.

Based on a true story

Det var en gång en ung kvinna, eller nja, kanske inte ung, men inte gammal heller. Hon var typ 30 säger vi. På tal om det så gjorde jag ett test på nätet för några dagar sedan, när resultatet kom så stod det mitt namn och sen 31 bredvid. Det var helt absurt, jag är inte 31 tänkte jag. Jag är fortfarande typ 17-18. Fast då hade jag haft lite ångest, men sommarlov, men jobbat, men ändå lite ångest.

Anythawho, det var en gång den här typ 30-åriga kvinnan som fick för sig att hon skulle överraska sin bättre hälft med att putsa fönsterna i lägenheten. Det hade varit en tuff vecka och hon ville göra något lite extra eftersom de där fönsterna hade kommit på tal några gånger. Dessa två turturduvor bodde nära vattnet, lite utanför stan, högst upp, i en lägenhet. Högst upp var egentligen inte särskilt högt upp eftersom det var lite utanför stan och det oftast inte finns så höga hus där. Oavsett höjden på huset så vimlade det av spindlar där. Hyfsat stora spindlar, kanske inte några fågelspindlar men en hel del tarantellor (eller egentligen bara korsspindlar). En del ulliga spindeläggsbollar hade också placerat sig mellan tre-glas-fönsterna eller två-glas-fönsterna eller vad det nu än var. Detta kan också ha varit anledningen till att dessa fönster ej hade blivit putsade på en ganska så lång period.

Jag Den typ-30-åriga kvinnan tog insidan av fönsterna först, för att förbereda sig inför att öppna och sedan ta utsidan. Hon utrustade sig med ihoprullad tidning, dammsugare, handskar, wettextrasa och hagelgevär. Hon satte igång dammsugaren och öppnade fönstret med skakig hand. Spindelnät, en liten fluga, tre-fyra mindre, löjliga spindlar mötte sitt öde i den ”ultratysta” dammsugaren. Plötsligt i ögonvrån ser hon ett stort spindelben röra sig ut från ett litet mellanrum i fönstret. Sen kommer kroppen på spindeln efter, minst lika stor som wettextrasan som låg och blötte ner fönsterbrädan. I ren panik riktade hon dammsugaren mot spindeln, utan att tänka på konsekvenserna. *BANGBOOMBANGELIBANG* ekade det i slangen när spindeln åkte på sin färd in i dammsugarpåsen. Hon stängde fönstret och hjärtat slog 5000 slag per minut, minst. Hon kunde inte stänga av dammsugaren då kanske den kryper ut och attackerar henne. I flera minuter stod hon helt blickstilla och tittade på dammsugaren, på insuget, på dammsugaren och på insuget. Hon var tvungen att göra något, men vad? Hon måste kasta ut dammsugarpåsen.

På med foppatofflorna, fram med soppåsen från under diskbänken och redo med en ganska stor bit hushållspapper. Hon stängde sedan av dammsugaren, lyfte locket med foten och tittade lite försiktigt ner i dammsugarpåsen, hon såg ingenting. Snabbt, hyperventilerande, stoppade hon ner hushållspappret för att täppa till öppningen. Sedan gick allting så fort, hon kom inte ens ihåg hur hon hamnade nere i soprummet men faran var över. Förhoppningsvis.

Nu ligger hon där i sängen, tittar på den fluffiga spindeläggsbollen och inser att hon antagligen har dammsugit upp och kastat ut deras mamma. Antagligen kommer hennes 300 barn att hämnas på något sätt, hur ska hon någonsin kunna sova igen?

 

Detta hände en kompis till en kompis………… True story.

Årskrönika för 2014

Det är en något försenad årskrönika som jag nu skriver. Det borde ha gjorts på nyårsafton eller dagen innan, eller möjligen dagen efter. Idag har vi den sjätte januari och jag tycker inte att det är alldeles för sent för en liten årskrönika. Jag kommer ju fortfarande ihåg, små fragment.

2014 var ett år då mycket ställdes på ända. Det var förändringarnas år och även insikternas år. Det där med insikter kan man ju hoppas att man kommer att fortsätta med. Det var året med PS4-ankomst. Det var året med nya vänskaper och förlorade vänskaper. Det var ett år som alla andra med andra ord.

En kort recap; jag hoppade av Lärarhögskolan (igen) för att jobba heltid, blev befordrad, hade typ semester, blev ”omplacerad”, blev varslad och blev uppsagd. Jag spelade Assassins creed Black Flag och Unity, Walking dead säsong 2 och äntligen, äntligen Dragon Age Inquisition. Jag såg de två första Hobbit-filmerna för att avsluta med den tredje på bio. Startade en bokklubb och genomgick kriser. Det var även året då min fyrfota pälskling fick somna in, alldeles för tidigt enligt mig. Chili gick vidare till katthimlen och saknas dagligen…

Nu är det 2015, året då jag ska ta mig själv och min stora dröm på allvar; mitt skrivande. Två år i rad har jag gjort nyårslöften angående mitt skrivande. Första året såg det ut så här. Det gick sådär kan vi väl säga, utan att gå in mer på debaclet. Detta året var det mycket färre lappar.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/31e/39000159/files/2015/01/img_4909.jpg

1. Den där barnboken ligger fortfarande i sekretären, bara de två första sidorna färdiga. Sen å andra sidan är de också illustrerade. Om det sedan är en fördel eller nackdel låter jag vara osagt.

2. Ja, nej.

3. Jag tänkte att det fanns 365 dagar. Alltså var 300 inlägg inte ens dagligen. Men det blev… 26 stycken, typ. Nära, nära.

4. Jag har inte varit rädd, inte för skrivandet. Jag har inte raderat något. Jag har inte skaffat någon skrivarkompis. Jag har låtit någon läsa. Det var väl inte så pjåkigt. Lägg till att jag skrivit kanske tre-fyra sidor på hela året så är det ju fantastiskt!!

Så, detta året, TVÅ lappar. Jag har lärt mig något av detta. Att sätta målen realistiskt högt. Eller att bara få ändan ur vagnen och inte vara så förbannat jäkla lat.

Detta året är det två lappar. Märker ni trenden.. 8, 4, 2.. Ja, nästa år – inga lappar. Endast två lappar och om de inte är genomförda/hållna så kommer jag inte att blogga om det, utan bara låta förnekelsen ta över istället.

God fortsättning på er alla! Med hopp om ett fredligare, snällare, varmare och mer omtänksamt 2015.

Missed me?

Heeeeeeeeeeere I am!!

Jag har suttit i fängelse de senaste månaderna, maximum security, ingen möjlighet att blogga alls. Mitt brott? Jag stal tryffelsalami, mängder med tryffelsalami. Till slut startade jag en importfirma och smugglade in tryffelsalami, tryffelsalt och tryffelolja. Det var billigt och det sålde som satan. Plötsligt kom dom på mig. Jag stod på möllan bland alla torghandlarna, tyckte att jag smälte in i min regnbågsmössa och min rosa onepiece. Jag försökte sälja hela konceptet, jag försökte se ut som en gris, en sådan där som sniffar upp tryffel.

Under förhöret fick jag höra att tryffelsvin inte är rosa, jag hade gjort bort mig. Kriminalarna var fast beslutna om att jag inte var helt frisk och jag gled med på det tåget. Det var mycket bättre att få psykvård än att sitta i fängelse tänkte jag.

Nu några månader senare sitter jag här och sniffar på några skivor tryffelsalami som jag handlat i delikatessen på Malmborgs, funderar på om jag ska äta dom eller om jag ska låta bli. Det är bara en liten tugga sen är jag tillbaka i träsket igen, smugglarfingrarna vill tillbaka in i spelet.

Det kan också bara vara så att jag börjar bli hungrig och förlora förståndet. Jag har naturligtvis inte suttit inne, jag har bara varit så jäkla lat. Men det ville jag ju inte säga, det lät coolare med tryffelsmuggling.

I vilket fall som så är bloggen tillbaka i välbekant form, liten ändring i adressen bara, så glöm inte att bokmärka eller följa eller något annat sådant så att DU inte missar mina framtida äventyr. Jag hade tänkt att jag skulle blogga oftare jag hade tänkt att jag kanske skulle försöka blogga minst en gång i månaden, kanske en gång i veckan eller ja, egentligen oftare. Men det börjar bli lite som nyårslöften detta, men, jag måste ändå säga, det känns skönt att vara tillbaka och att låta tangenterna glöda under mina galenheter.

På den tredje dagen uppstod denna sida

Jag har babblat lite om det ena och det andra i min blogg men något jag nämnt på senaste tiden har varit mitt ”stora projekt”. Nu i efterhand känner jag att det har skapat en hajp som har gjort mig lite rädd och vilsen. Jag ska nu vandra ut i den stora internetvärlden med en egen domän. Jag har en hemsida fylld med strunt och en blogg som fortsätter i samma gamla stil.

Men, på min hemsida kan ni hitta ett litet smakprov av något jag skrivit om ni så vill. Det är min favoritkombination av lite psykopat och lite skräck i en kort förpackning.

Sidan är tänkt att fungera som en författarplattform när jag väl är författare, lite som att fundera över om det var hönan eller ägget som kom först. Just nu är den lite i uppbyggnadsfas, den är lite basic, den är lite ny, men framför allt så är den min. My own, my prrrrrrecious.

Så, förhoppningsvis kommer detta betyda att jag kommer att skriva mer, blogga mer och samarbeta mer med andra aspirerande författare på inspirerande och spännande sätt. Det hoppas jag i alla fall på.

Så, ta resan genom min sida, bokmärk gärna eller favorita eller vad det nu är man gör nu för tiden, så att ni kan komma tillbaka. Och om ni undrar över var alla fräsiga länkar är så är de flyttade till hemsidan. Snitsigt.

Nyårslöften – del 1

Hej mina små lamm, nu kommer den spännande upplösningen som ni väntat på. Kanske mest för att jag berättade om den igår men några av er kommer kanske ihåg den från förra året?

Nu har jag tagit fram dem igen, mina löften, mina skrivarlöften till och med…

Nyårslöften

Nyårslöften 2013

Här är de alltså i all sin prakt. Men det intressanta är förstås när man öppnar dem. Så här kommer min nyårskrönika, med brutna löften men också med hopp, hopp inför framtiden… Nej, det lät ju deprimerande. Jag är på fullaste allvar väldigt glad… Ärligt…

Löfte 1

Löfte 1

Ja, detta misslyckades jag med. Totalt. Inte med vilje förstås. Förutsättningarna kunde inte varit bättre. I början på året var jag arbetssökande, kanske inte så uppmuntrande i sig men jag tänkte att jag hade tiden för att skriva. Det var svårt att skriva när jag oroade mig för jobb, ekonomi, framtid. Svårare än vad jag hade kunnat föreställa mig. Jag skulle kunna skylla på det, men i det stora hela handlar det om att jag är lat, att jag inte ”vågar” ta den tiden som mitt skrivande faktiskt kräver…

Löfte 2

Löfte 2

Detta var lite lättare, jag tog mitt skrivande på allvar på det sättet att jag ser det inte bara som en hobby. Jag ser det som något jag vill göra resten av mitt liv. Jag ser det som något positivt och om det är något jag lärt mig av detta året så är det att ja, jag mår bättre när jag skriver. När jag inte skriver så blir jag en ganska bitter och tråkig människa faktiskt. Jag har inte heller raderat något, inte något som överstiger några rader i alla fall. Vilket inte säger så mycket eftersom det är rätt lätträknat hur mycket jag skrivit.

Löfte 4

Löfte 3

Ja, nej. Versaler hjälper INTE till att göra saker verkliga. Tro det eller ej. No more comments.

Löfte 4

Löfte 4

Procrastination will forever be my enemy. Skillnaden är väl att jag måste börja tillåta mig själv att göra vissa saker som kanske för stunden inte känns så produktiva. För att ta ett exempel, igår när jag spelade tvspel (Skyrim, för den som undrar) så fick jag en massa bra idéer. Internet däremot och dessa förbannade iPad-spel!!!! Självdisciplin är ordet för 2014. Det gäller träning, skrivande och faktiskt livet i allmänhet!!

Nä, nu blir det långrandigt, jag fortsätter i morgon vet jag.

Ni ska ju ha något att göra på nyårsafton också, tänker jag…

Spel som skapar beroende

Min bättre hälft säger till mig att jag har ett flyktbeteende. Jag säger att jag vill skriva men jag är rädd och istället flyr jag från allt vad skrivande och skapande är, till spelens värld. Tv-spel och mobilspel.

Med det sagt måste jag rekommendera ett spel jag började spela för två dagar sedan, Plants vs Zombies 2. Bara det att det finns en uppföljare till ett spel som heter Plants vs Zombies talar rätt mycket för att det verkligen finns en marknad för konstiga spel. Spelet är enkelt, man planterar växter som dödar zombies. Man kan spendera riktiga pengar för att komma fram snabbare i spelet men man kan också jobba sig framåt med en stor mängd tålamod.

Så, jag anser inte att jag flyr, jag tränar mitt tålamod.

Jag undrar hur jag blev denna prokrastinationens drottning? Kan det har varit någon gång i barndomen som jag tänkte att, ”Nä, den där nappen behöver jag inte nu, så jag struntar i att ta den. Jag bara sitter här istället och glor på omgivningen”.

Eller är det min vanliga rädsla, den där rädslan för att misslyckas. Det är bättre att inte ens försöka för då kan jag ju inte misslyckas. Det blir lite moment 22 naturligtvis eftersom jag inte heller kan lyckas, jag försöker inte ens att lyckas.

Men, Plants vs Zombies 2 är verkligen hysteriskt roligt och extremt beroendeframkallande.

Camping – Dag 2

Så, vi är inne på andra dagen av vår camping och det är fortfarande mysigt. Det bästa är fortfarande att tältet blir testat mot både vind och vatten.

Men idag ska det handla om en present jag fick från en vän.

Ett A5 spiralblock. Det var väl inget speciellt tänker ni. Men detta block kan vara den bästa uppfinningen någonsin!! NÅGONSIN!! Jag har alltid varit så att jag får väldigt mycket inspiration av att skriva för hand. Framför allt när man gör tidslinjer eller ritar upp en karaktär. Det här blocket är ett rutat papper. Man skriver eller ritar på det. Sen har man en app i mobilen eller paddan som man fotograferar sidan med och vips har man en pdf!! Perfekt!!!! Detta betyder att det jobbet jag kommer göra med karaktärerna till min roman kan man få in som en bild/pdf i Scrivener (som jag älskar). Detta är riktigt fantastiskt för min del. Tänker även sen till när högskolan börjar och man gör anteckningar. PERFEKT!!

Under veckan kommer en demonstration. Appen heter Whitelines link och det gör även blocket. Finns bland annat på Akademibokhandeln! Jag säger bara en sak, tack Björn!!

Jag fick en idé

Jo. Det händer faktiskt ibland att jag får idéer. Ibland är de dessutom riktigt bra, genomtänkta och fantastiska. Ibland bara de ÄR. Vilket ändå är något.

Anythawho, en idé. En idé till en liten skräcknovell. Eftersom jag naturligtvis inte kommer dela med mig av mina idéer här på bloggen för alla att stjäla så kan jag inte berätta mer om detta. Men det var sjukt roligt. SJUKT roligt.

Äsch, jag berättar, det var ingen fantastisk idé =)

Jag satt på ett ställe i lägenheten där man oftast brukar sitta själv. Ibland sitter man där länge och och ibland sitter man där bara en kort stund. Ibland har man kanske en tidning med sig. Hoppas ni förstår var jag var. Hmm. Där satt jag och visslade, under ett av de kortare besöken, på en liten egenkomponerad melodi och började direkt tänka på en skräcknovell. Hur huvudpersonen hör det där visslandet i olika situationer. Det hela slutade med att jag var tvungen att sluta vissla och har svårt för att vissla när jag är själv eftersom jag då blir livrädd. Underbart. Då kanske det var en bra idé ändå…

Den där känslan…

Den där känslan när man tittar på skräckfilm och det plötsligt är någon som skrapar på väggen precis utanför fönstret. Det är lite den känslan som sätter igång mina funderingar på varför jag utsätter mig för skräckfilmer. Jag har alltid haft en fascination för skräck och det beror mycket på dagsformen hur rädd jag faktiskt blir. Just nu är det ”deadline” med Brittany Murphy, jag tänkte att jag ville se något om en författare. Hon får låna ett väldigt stort hus för att skriva sin bok och ja, sen fortsätter det därifrån. Faktiskt ganska spännande trots den inledande klichén.

Jag har ofta funderat på att jag hade velat skriva skräck men jag tycker inte riktigt att det är lika skrämmande att läsa skräck som att se skräck. Musiken, de långa pauserna när man bara väntar på att något ska hända, det är skrämmande för mig. Önskar att jag skulle kunna skriva så skräckinjagande som jag upplever filmer.

Så skräckfilmer som jag absolut inte blir rädd för är de så kallade vi-är-ett-gäng-ungdomar-som-åker-ut-i-skogen-för-att-tälta/knarka/sexa. Man vet exakt i vilken ordning de dör efter att de sagt sina första repliker. Vissa kan man ändå genomlida (kommer inte på något exempel) men de flesta orkar man inte ens se fram tills den första dör.

Bra skräckfilmer är ”El orfanato” och ”The Ring”, den senare kan jag fortfarande inte riktigt se själv och jag går inte i närheten av en tv i alla fall minst två dagar efter att jag sett den. Mmm, jag är lite löjlig på det sättet. Så det blir nog en skräckfilmskväll ikväll =)