Att vinna eller förlora!

Jag är tillbaka. Dock börjar jag inse att de flesta av mina blogginlägg börjar på detta sätt och tänker att jag kanske inte ska skriva att jag är tillbaka, det märks ju, på att själva inlägget kommer till.

Jag har haft en period av soulsearching och att hitta mitt gamla jag. Den där tjejen som mediterade, som tränade, som inte var trött hela tiden. För det kan jag säga, det här med hypotyreos och Hashimotos är inget man skämtar med. När mediciner inte fungerar och man känner att alla symtom bara blir värre, samtidigt gör man allt för att livet ska vara som vanligt, så som vi människor ofta vill, vi vill att allt ska vara som vanligt. Kanske är det därför vi blundar för orättvisor, rättfärdigar vårt konsumtionssamhälle, vi vill inte behöva engagera oss i något som skapar en förändring, förändring är ju aldrig bra. Meditationen hjälper mig att inse att livet är flytande, saker omkring oss händer och man kan välja att se det och försöka förändra världen till det bättre genom att göra det man kan. Man kan också välja att inte bidra till världens egenmäktiga förfall, sitt inte bakom skärmen och kräk av dig elaka saker till folk du inte ens känner, dra inte förhastade slutsatser, läs inte bara en mediakälla, prata inte skit om dina vänner och kolleger, också vidare.

Det var inte det jag egentligen skulle säga, jag skulle säga att problem med sköldkörteln kan riktigt f**k you up.

Så, det betyder också att jag har hamnat i ett läge där jag inte jobbat på ett tag och då haft tid för andra saker. Utvecklande, hälsofrämjande saker, men även rena rama tidsfördriv som mobilspel. Mobilspel. Djävulens uppfinning. Så mycket tid som kan gå åt till mobilen, när man väl är färdig med Facebook, Instagram och allt det där så kommer alla spelen där man måste skörda, rädda sin hjärna från zombies, bygga städer åt troll, spela kort, stresspringa genom djungeln som Lara Croft och ja, allt annat i princip. Det slutade med att jag tagit bort alla notiser från min telefon och Facebook. Då insåg jag att; shit, vad mycket tid man har, lägg då till att vi inte har barn så är det ju som att jag har tid som räcker och blir över, vad ska jag göra med all denna tid?

Jag är en dålig förlorare. Jag har hört att självinsikt är det första steget, men jag har nog vetat att jag var en dålig förlorare sedan jag var liten. En flicka på sisådär 6-7 år som spelar Monopol, Yatzy, Vem där, med sig själv (ja, det är mig själv jag pratar om). Jag satt på golvet och när min runda var över så flyttade jag mig till andra sidan spelbrädet för då var det min tur igen. Ibland hade jag olika namn. Det kanske verkar lite tragiskt men jag var hemskt nöjd med att vara själv, väldigt nöjd. Dessutom så var det ju då ingen annan som led av att jag var en dålig förlorare. Jag blev alltså ovän med mig själv. Och jag fuskade som fan på Yatzy, till fördel för det ena jaget och enorm nackdel till det andra jaget (nä, visar inga andra tecken på schizofreni). Jag blev skitförbannad om jag inte lyckades få till alla rutor på Yatzyn.

Nu har jag då ett Yatzy på telefonen:

Det är ju en fantastisk känsla, jag är vinnare. Men jag blir lika förbannad varje gång jag spelar det eftersom jag aldrig lyckas med att inte stryka en enda ruta. Lilla stegen eller stora stegen. VARJE. JÄKLA. GÅNG. Det är alltså bland annat det här jag gör med all min tid. Och är ute, och städar, och flyttpackar och, och, och.

Men, om vi ska prata om det positiva så har jag ju också skrivit en hel del, eller, outlinat the plot en hel del, det är ju bra.

Filmtips och serietips är ju något som jag tycker om att avsluta med…

När det gäller serier, GLOW och Atypical på Netflix.

GLOW eller Glorious ladies of wrestling är en härlig åttiotalsdrypande film om kvinnor och wrestling. Mycket bättre än det låter och ännu en bra serie från skaparna av Orange is the new black. 🦄🦄🦄🦄 av 5

Atypical handlar om en kille på autismspektrumet som är högfungerande men har svårt med mellanmänsklinga interaktioner (don’t we all?). Serien har tydligen fått kritik för att gå i alla stereotypfällor som finns. Jag kan tycka att kritiken kanske är lite tråkig, eftersom vi är alla olika och autism visar sig på många olika sätt utifrån det jag sett, kanske är detta just ett sätt. Jag tyckte den var bra i alla fall. 🦄🦄🦄 av 5.

Höst

Det blåser, det regnar, löven faller och kylan drar in.

Usch så hemskt kanske en del tycker, men nä, inte jag. jag gillar mörkret. Jag tycker det är mysigt när det mörknar tidigt och att det inte är skinande sol när man går upp halv fem på morgonen. Jag kan lite uppskatta att själv få välja om jag ska tända lampan eller inte när jag går upp på morgonen.

Och sen kvällarna, med tända ljus inomhus och vajande gatulyktor utanför. Det är riktigt mysigt, det är då jag ska krypa upp i soffan med papper och penna (iPad och tangentbord) och skriva min stora roman. Eller läsa alla de där böckerna som jag alltid velat. Vad gör man istället? Det kan jag sammanfatta i ett bindestrecksord… TV-SERIER!!!

I slutet på sommaren så hade vi inte sett säsong 5 på Glee, vi var fortfarande fast på första avsnittet av säsong 5 på True Blood och på Netflix fanns bara upp till och med säsong 7 av How I met your mother.

På en och en halv vecka har vi plöjt säsong 5, 6 OCH 7 av True Blood. Säsong 5 av Glee och säsong 8 av How I met your mother (ska det dröja ett år till innan sista säsongen kommer ut på Netflix så kommer jag bli kinkig). Detta är mer serier än vad vi sett på ett halvår innan. Nu ska vi börja på säsong 3 av Walking Dead (ja vi är lite sena…) och sen är vi också sugna på Penny Dreadful OCH True Detective (det är nog bara vi i hela världen som INTE sett den än). Dessutom kommer Dragon Age Inquisition ut den 20 november så ni förstår ju själva att det är busy busy busy här hemma, möjligen doin’ nothing att all som Ace Wilder sjöng men tv-serier är ej att förakta. Mycket inspiration och stoff kan samlas från dessa.

SPOILERALERT HÄR NEDAN. HAR NI MOT FÖRMODAN INTE SETT SISTA SÄSONGEN AV TRUE BLOOD SÅ LÄS INTE MER…

Så, alltså, jag blev besviken som satan. Det var lite ett Disney-ending men ändå inte. Hela sista säsongen var lite dryg men jag har förvisso tyckt att den tappat ända sedan säsong 3 tror jag det var, när den där konstiga varelsen som fick alla att ha sex hela tiden dök upp. Det var kanske en vag beskrivning eftersom serien lite går ut på att alla har väldigt mycket sex i alla möjliga och löjliga situationer. Allt som allt så ger jag serien som helhet 4 av 5 och jag måste säga att Sookie och Pam är de två karaktärer som verkligen gör serien fantastisk.

Serier man fastnar i – Part 2

Så, det här med serier.

Vi satt framför tv:n och visste inte vad vi skulle titta på. Den där omöjliga rastlösheten hade infunnit sig och irritationen började krypa upp i mig. Jag hade AppleTV igång och tryckte igång Netflix. Såg bland nyheterna en serie som hette ”Orange is the new black”, jag visste att jag hade läst om den på Twitter men vet inte om det var positivt eller negativt. Tjejen på bilden såg ut som Alicia Silverstone och jag var tvungen att sätta igång pilotavsnittet för att se om det var hon.

Sen fastnade vi. Verkligen. Jag rekommenderar denna serien. Den var rolig, känslosam, lite gay ibland (yay). Som en blandning av L word, Kvinnofängelset och Bangkok Hilton. Fast bra och rolig. Sjukt rolig. Och just det, det var inte Alicia Silverstone.

Serien är baserad på Piper Kermans memoarer. Och det är samma skapare som till Weeds. Serien blev dessutom förlängd för en andra säsong redan innan första säsongen släpptes på Netflix.

Det handlar om Piper Chapman (Taylor Schilling) som hamnar i fängelse för ett brott hon begick tio år tidigare. Hon har precis förlovat sig och ska bygga bo med sin pojkvän Larry Bloom (Jason Biggs) men hamnar då på Litchfieldanstalten. På anstalten är plitarna maktgalna, homofoba tortyrälskare och de intagna är alla lite galna på sina egna sätt. Chapmans problem börjar redan första veckan när hon inför hon som sköter köket säger att maten är bedrövlig sen fortsätter hennes otur och hennes klavertramp mest hela tiden. Hon blir inte heller glad när hennes gamla älskarinna och tillika den kvinna som tjallat på henne, Alex Vause (Laura Prepon), sitter på samma anstalt.

Det är alltså som gjort för intriger. Men det är även ett helt briljant manus, BRILJANT! MÄSTERLIGT! Jag önskar helt enkelt att jag skrivit detta manus.

Det trettonde avsnittet är bra, gripande och så cliffhangigt att man längtar till säsong 2.

I verkligheten kom Piper Kerman ut efter 12 månader och gifte sig med Larry.
Jag hoppas på ett annat slut för serien, men det är kanske bara jag……

Serier man fastnar i – Part 1

Så, jag har fastnat i en hel del serier genom åren. När jag var liten tittade jag på Dynasty med min mamma och kommer aldrig att glömma när Crystals kopia har tappat förståndet och kastar finporslinet som frisbees och säger ”Dinner is served”.
Inte heller kommer jag glömma ”Nano, nano” och Robin Williams otroligt söta och charmerande rollfigur Mork. Beverly Hills och Kellys enorma otur att hamna i alla sorters problem för att redan veckan efter vara ur dem igen. Jag har till och med fastnat i Glamour vid vissa tillfällen men de har däremot varit korta och intensiva. True blood sögs (haha) jag naturligtvis in i direkt. Jag som älskar allt som har med vampyrkultur att göra, eller ja, kanske inte allt, men film och TV i alla fall.

En serie som jag tyckte verkade ganska löjlig till en början men som sedan blev som en drog. En serie som alltid gör mig glad, ledsen och exalterad på en och samma gång. En serie som har fått mig att genomgå otroligt många känslor är Glee. Glee, precis som Beverly Hills, delar ut moralkakor. Skillnaden är att i Glee tar man det till sig och funderar över det. Samtidigt så delar den glädje, musik och kreativitet. Den visar att det finns strength in numbers och att man ska stå vid sina vänners sida. Glee är fantastiskt och skådespelarna är så otroligt duktiga och talangfulla att man nästan kräks.
Cory Monteith som spelar Finn Hudson i Glee har gått bort. Och detta kan vara första gången som jag faktiskt gråter när en kändis gått bort. Det verkar kanske löjligt, det ÄR kanske löjligt. Men för mig förknippas han med extremt mycket känslor och jag vill verkligen inte att det ska vara sant. Han var så otroligt talangfull och kändes så äkta och ödmjuk.

Som sagt, det låter säkerligen löjligt, men tv-serier har för mig varit viktiga tillflyktsorter och där har Glee varit nästan den bästa tillflyktsorten. Något säger mig att det kommer inte riktigt vara samma sak med kommande säsonger av Glee.

Så, Rest in Peace, Cory Monteith. Otroligt talangfull.

AppleTV, The Last of us, HBO Nordic

Så, vi skaffade AppleTV eftersom vi skaffade HBO Nordic, en kedjeeffekt. Spontant skulle jag kollat upp saker först, eftersom HBO Nordic inte riktigt är kompatibelt med AppleTV, inte heller med Airplay, vilket de lovat länge tydligen, har jag märkt efter allt jag läst idag. Airplay ska tydligen komma igång väldigt snart, men en app till AppleTV och PS3 ligger fortfarande bara i startgroparna. Jag tänker att detta är sådana saker som man sätter som prio 1 då det är detta som konsumenterna efterfrågar.

AppleTV, trots att inte Airplay fungerar så är jag så otroligt nöjd. Jag lyssnar äntligen på mitt iTunes-bibliotek genom Hemmadelningen. Jag kör bildspel och kopplade in bildströmmen. Mitt hem är nu så applefierat att jag börjar känna mig nöjd. Jag vet att många anser att det är nästan en sekt med Apple, men jag anser att mitt liv har blivit enklare sedan jag gick från PC-världen till Apple. Mycket enklare. Det är snyggt, det är enkelt och det kopplas liksom ihop av sig själv. Underbart.

HBO Nordic, ja, vad ska man säga. Efter att besvikelsen från att tekniken inte fungerar på en tjänst som man tar fullt betalt för så kan man säga att det i alla fall är ett hiskeligt bra utbud på film och framför allt på serier. True Blood och Game of thrones är stora favoriter här hemma och det är roligt att inte ligga ett halvår efter USA. HBO Nordic är fortfarande under utvärdering här hemma, som sagt, tekniken är viktig för jag vill slippa gå och plugga in datorn till tv:n hela tiden. I-landsproblem, men om tekniken finns så måste man kunna använda den.

The Last of Us, för mig förändrades sättet att spela tv-spel. Inledningsscenen, där en pappa kommer hem till sin dotter. De verkar ha världens bästa relation, man ler och skrattar till och med lite. Sedan vaknar man som dottern, man går runt i huset och letar efter pappan samtidigt som man hör explosioner och på tv pratar de om aggressiva människor som är ute på gatorna. En stund senare, efter en ruggig biltur så tar man istället kontroll över pappan, en pappa som desperat försöker rädda sin dotter genom paniken som bryter ut. Man gråter.
Tjugo år senare ser inte världen riktigt likadan ut och man bryr sig inte riktigt på samma sätt längre.
Spelet tappar inte när det väl sätter igång, man har redan en stark relation till sin karaktär, man förstår honom. Man vill veta vad som kommer att hända med honom framöver, vad som hänt under dessa tjugo åren. Handlingen är gripande. Det här är spelet som förändrar spelandet lite för min del. Som Heavy Rain gjorde, fast på ett annat sätt. Jag vill bara spela mer… vilket jag även ska göra nu.

Serier, Netflix, HBO Nordic

Så, vi funderar på att byta från Netflix till HBO Nordic. Inte för att det är överdrivet dyrt, man skulle kunna ha båda. Vi tittar bara inte så mycket att det är nödvändigt att ha båda. HBO Nordic är guld, True Blood, Game of thrones och minst tre serier till som var väl värda att se, tror jag. Sen var det i princip alla filmer som jag verkligen ville se. Det var däremot ett ganska tunt sortiment av filmer på HBO Nordic. På Netflix är det riktigt många filmer men långt ifrån alla som är sevärda. Serier är där också jättemånga men det är inte direkt nya avsnitt och till exempel The Walking Dead finns det bara de sex första avsnitten.
Så, ett val ska göras, men nu när solen kom fram så kändes det som att det kvittar vad vi har, solterapi är det enda som har betydelse.

På tal om serier, jag började spela tv-spelet ”The Walking Dead” på PS3an. Första episoden (av fem) var förvånansvärt lång och otroligt välgjord. Man var tvungen att svara snabbt och agera snabbt vilket gör att spelet har ett högt ”omspelsvärde”. Detta gjorde i alla fall att vi kände för att ge tv-serien ett nytt försök. Så vi började på andra avsnittet av The Walking Dead och tittade på alla som fanns på Netflix, alltså sex stycken.

Den är bra, det är mycket känsla men där är så många logiska luckor att jag blir lite irriterad. Jag får svårt att se allt det positiva när det kommer en lucka. Till exempel som att några stycken ska gå iväg för att kolla om en mack har något för att fixa bilen som gått sönder, samtidigt är en i gänget biten och ber om att få bli lämnad längs med vägen. Han får som han vill och efter en tårfylld scen (där ALLA i gänget är med) så kör de iväg. Med den trasiga bilen. Ingen har varit iväg. Hur gick detta till? Där är några sådana luckor till och sen är ibland dialogen, ganska dålig.
Men trots allt detta så är den klart sevärd. Zombierna är som vanligt hjärndöda, inte särskilt snabba, de kan inte klättra upp för stegar. Och det finns ingen civilisation längre. Jag är intresserad av hur de ska ta sig framåt, utan civilisation och undrar ifall det finns någonstans där de undkommit viruset. Så naturligtvis finns det så pass många frågor att man fortsätter titta och det finns så pass mycket nyfikenhet att man vill veta vad som händer även om luckorna fortsätter att dyka upp.

Ett svårt val

20130308-093452.jpg

Dessa val som man hela tiden ställs inför.

Game of thrones, kan vara den bästa bok (bokserie) jag någonsin läst. Serien är förstås inte lika bra och lite väl sexfixerad. Jag tycker inte heller att de starka kvinnokaraktärerna kommer fram på samma sätt i serien som i boken. Inte ens Cersei verkar så stark som hon är i boken, bitchig men stark. Det stör mig lite. Dessutom är det så mycket som fattas i serien att jag blir nästan gråhårig men det är klart med ungefär 3 miljoner sidor per bok så kanske det är svårt att få till det på tio avsnitt. Jag vet ju vad som händer så jag kände att jag igår (stackars frun fick bara gilla läget) kunde ägna mig åt en gammal vän…

Lara Croft, Tomb Raider. Pixelkvinnan med helt löjeväckande stora bröst är tillbaka. Tomb Raider ska utspela sig i början av Laras liv, det ska väl kanske visa hur hon blev som hon blev. Det enda jag kan tänka mig är att hon gör en bröstoperation efter detta spelet för att se ut som hon ska göra sen.
Skämt åsido, jag har älskat Lara Croft-spelen, trots hennes löjliga (och omöjliga) kroppsform så har jag verkligen älskat att spela Tomb Raider-spelen. Kanske är det för att det var en stark kvinnokaraktär och äntligen någon som vi tjejer också kunde personifiera oss med. (Eh va??) Så som männen har kunnat känna samhörighet med Kratos, Snake, Mario och Leisure Suit Larry så har vi kvinnor haft Lara och Giana Sisters. Dock tror jag att Lara kanske blev skapad även för männens skull?
Anythawho, hur var spelet? Jag har spelat en liten stund och hunnit irritera mig på att trailern aldrig leverar på vad den lovar grafikmässigt. Jag har också hunnit irritera mig på att man ska samla massa grejer. Men jag har också hunnit älska enkelheten och råheten. Att man plockar upp sin båge och ”stealthkillar” istället för att man drar sina dubbeluzis och smäller av fler magasin än vad som möjligtvis skulle kunna få plats i den lilla, lilla bruna väskan som hon brukar ha på höften. Jag fastnar i storyn och jag fastnar i hennes kamp för att bli tuffare. Klart att det finns logiska luckor, som alltid i spel men jag tycker efter ungefär två timmars spel att det är extremt lovande och väldigt roligt. Jag ser fram emot svårare pussel längre fram och naturligtvis en upplösning på den intensiva storyn.