Recension – TV-serie

Kan det fortfarande kallas för tv-serie? Egentligen? Oftast, eller kanske ibland, tittar man väl på en teve? Och det är väl en serie om det är mer än fyra avsnitt? 1-4 avsnitt är väl mer en miniserie? Men en miniserie håller så mycket mystik, hur liten är den? Och var ska man titta på den? Det finns inget prefix som berättar för oss?

Men för att återgå till poängen, som förhoppningsvis kommer, recensionen.

”The haunting of Hill House”

Medverkande är en hel hög bra skådisar, vissa kända, vissa totalt okända.

Serien är baserad på boken med samma namn av Shirley Jackson, skriven 1959. Filmen ”The haunting” från 1999 (med Catharine Zeta Jones och Lily Taylor bland annat) ligger egentligen något närmre handlingen från boken och är helt klart sevärd!

Men serien tar en annan approach och väljer två tidslinjer, nutid och dåtid (shocker att det är de två alternativen som finns) men dåtid är alltså när Crain-barnen var små och i nutid så är dom vuxna och har det inte helt bra. De har alla sina spöken som de tampas med, vissa värre och vissa lite lättare. Det vi får veta är att Crain-föräldrarna renoverar hus och har nu påbörjat renovering på Hill House. Och my lord vad där är grejer att renovera.

Den yngsta dottern börjar se ”the bent neck lady”, hennes tvillingbror börjar se en ganska oproportionerlig man, konstigheter med katter, husritningar och en massa annat. Men som vanligt stannar man i huset till dess att katastrofen är ett faktum.

Skådespeleriet från barnen är fantastiskt, de är jättelika sina vuxna motsatser och även de vuxna skådisarna är bra. Inget överspelande, underspelande utan mestadels perfekt.

Över resterande avsnitt får man följa de uppvuxna barnen och deras resa som leder till att alla till slut hamnar tillbaka i Hill House en kväll.

Det är lagom skräck, inget överdrivet, istället är det drivet av ett perfekt pussel. Man kan inte missa någon scen eftersom man hela tiden får ledtrådar och information.

Den här skräckserien får högsta betyg och jag rekommenderar att man ser den en gång till ganska snart efter första, då man fångar upp de små planteringarna på ett helt annat sätt då.

Där är en twist gällande den yngsta systern som är så fantastisk att jag ryser bara jag tänker på den.. ryser!

Ett plus i kanten är Kate Siegel, såååå lik Angelina Jolie.

Se!

Livet på landet – del 6

Så, nu har vi ju kommit till våren. Den fantastiska tiden då hjärtat ständigt är i halsgropen på grund av allt surrande runt omkring en. Ständigt, detta surrande. Men våren är ju också den tiden då man knappt kan andas eller se något på grund av allergier. Våren är också den tid då man börjar leta efter fästingar på varandra, man ser lite ut som något ur en Jane Goodall-dokumentär.

Men sen är ju också våren fantastisk, man klipper sniglar, man bränner sig på brännässlor och fåglarna väcker en runt halv fyra på morgonen.

Här på landet har vi planterat allt från palsternackor till solrosor, anlägger en spa-avdelning och bygger färdigt ett utekök. Eller så bara vi sitter i loungen och dricker en öl.

Jag trodde inte att jag skulle vara så positivt inställd till att bo på detta sättet, vi skulle ge det ett försök. Men vi har hittat den bästa platsen som finns! Dessutom har vi hittat fantastiska människor som vi får dela den här platsen med.

Så mitt i allt det tråkiga med min MS så finns det ett så fantastiskt stort och brinnande ljus att det är svårt att märka något annat och bara värma sig med all kärlek som finns runt omkring en hela tiden. Livet är med andra ord, underbart. Jag vill bara säga det, ifall jag kanske blev för allvarlig i mitt förra inlägg.

Denna underbara långhelg består av ramslök, makadam-ösande, tranor och mysiga stunder. Det är svårt att ta in hur mycket man kan njuta av livet här på landet, men jag kan inte se hur jag någonsin levt någon annanstans.

Ramslökpesto, lärdomen jag tar med mig från detta är att man kan ta i mycket mindre ramslök, mycket mindre.

Nu ska jag vara allvarlig…

Det var ett tag sen mina små chickadees. Jag har haft en del att processa och en del att besluta om. Det låter lagom mystiskt, eller hur? Man ska vara lite mystisk, det lärde jag mig tidigt, på Indigo. Indigo var gaybaren i Malmö (ja, jag är så gammal att det endast fanns en, och den var placerad riktigt shady), där fanns bögar och flator, transor och ”vanliga människor”. Det som jag upplevde verkligen var the tell signs av en flata var att hon satt i baren, rökte (man fick göra det då, helt oförklarligt), kisade lite (alla rökte ju) och ögnade runt i lokalen och såg allmänt svår ut, mystisk. Nu lyckades jag känna mig lite gammal.

Vän av ordning frågar sig kanske om det var detta som var det allvarliga? Nä, flatorna var möjligen lite för allvarliga men det är inte det som var det jag skulle vara allvarlig kring.

Jag kommer antagligen bara skriva om detta i dagens inlägg, brace yourselves…

Jag har fått reda på att jag har MS. Ja, det finns bra bromsmediciner. Ja, det är bättre än vad det var för tjugo år sedan att få diagnosen. Ja, ja, ja.

MEN när man sitter i stolen och hör diagnosen och man vet att det handlar om ens eget liv så tänker man kanske på allt annat också. Det är BROMSmedicin, inte bot. Det är biverkningar. Det är tråkigt.

Jag har nog fortfarande inte tagit in detta faktum, att jag ska få intravenös behandling en gång i månaden, att jag har dom skadorna jag har.

Vad gjorde jag när jag hörde detta då? Jag teknikbantade. Nej, jag slängde inte ut allt, för om tekniken finns så ska man absolut använda den till allt den underlättar. Men jag tog t.ex. bort Facebook, väck med det. Jag tog bort alla spel förutom två, för att varför sitta med telefonen när jag har ett PlayStation :). Jag sålde paddan.

Vad underlättar? Familj och vänner. Att ha flyttat ut till en fantastisk plats där varje dag delas med fantastiska människor. Min fru. Att gropen i gödselstacken redan är grävd så jag bara kan lägga mig där när det känns som att det är dags 🙂

Humor, humor underlättar också.

Men jag tänker att det kunde varit värre, jag kunde varit en mystisk, allvarlig, rökande flata i en bar.

Gravid

Kanske en något missvisande titel på inlägget. Eller kanske inte, det bror ju klart på vad ni trodde att det skulle handla om när ni läste titeln?

Jag hade för ett tiotal år sedan väldigt mycket problem med magen. Jag kunde knappt gå utanför dörren utan att känna mig kräkig, illamående eller som att genast behövde gå på toa. Vid något tillfälle skulle jag ut och äta sjukt god mat med några vänner, jag kom dit – fick gå hem innan min mat kom in. Jag var på bio, fick gå hem mitt i filmen. Detta var ju väldigt hämmande och jag gick till läkaren, jag berättade om mina besvär och att jag haft dessa besvär i några månader. Samtalet utspelade ungefär såhär, jag säger ungefär eftersom det var ett antal år sedan.

 – Jag har haft ont i magen i några månader nu, känner mig illamående, måste gå ifrån sociala evenemang för att jag mår dåligt, ocksåvidare.

– Hur länge hade det varit såhär sa du?

– Några månader…

– Aha.

Läkaren klämde lite på magen och undrade om det gjorde ont när hen gjorde så eller si. Klart att om man får ett finger inpetat i magen så gör det lite ont, men nä, inte mer än vad man skulle kunna vänta.

– Du har inte funderat på att du är gravid?

– Nej, jag är inte gravid.

-Är du säker?

Nu går en del tankar genom huvudet. Bör den här läkaren inte veta att efter några månader så är man kanske lite mer gravid, alltså att det syns? Och om jag helt säkert säger att jag absolut inte är gravid. Jag säger inte att jag inte TROR att jag är gravid eller att inte vad jag vet eller så. Jag säger att jag är INTE gravid. Det finns ingen tvekan om saken så därför säger jag verkligen ett fullständigt otvekande, NEJ. Men jag tänker att vissa människa kanske inte vet att de är gravida eller vet hur det fungerar och därför inte heller vet att det kan bli graviditet av vissa aktiviteter. Så jag svarar:

– Jag är väldigt säker, eftersom jag aldrig haft sex med en man.

Nu slutar läkaren att fråga om jag är gravid och skickar mig på laktos och glutenprover och liknande istället. På sina håll har det hänt mycket inom vården och man förutsätter kanske inte att någon är gravid och frågar kanske inte om man är säker om man redan svarat nej, hoppas jag.

Varför berättar jag detta? Jo, jag läste nyligen en sak i media. Det finns en app, som räknar ut dina naturliga cykler med hjälp av att du varje dag ska registrera din kroppstemperatur. En av de ansvariga bakom den här appen uttrycker att detta är ett godkänt preventivmedel. Jag har inte läst några rapporter från forskning eller vänt på all litteratur som finns i ämnet, MEN, av min ringa kunskap så är INTE detta ett preventivmedel. Det tas dessutom upp av samma person som lika säkert som ett avbrutet samlag…

Jag förstår att man kan råka bli gravid trots att man tar p-piller, använder kondom eller liknande eftersom det finns fortfarande bara ett 100% säkert sätt att inte bli gravid. Eller två. Det ena är klart att inte vara fertil av olika anledningar, tråkiga som medvetna. Men det andra är att inte ha sex. Eller heterosexuellt sex i alla fall, eller sex på det där sättet som man kan bli gravid, ”en del i en annan del – sex” – lite som ett vuxet pussel, det måste vara rätt delar. Det borde vara brottsligt att marknadsföra en app som preventivmedel och det bör vara ännu mer brottsligt att tro på det.

Men, vad vet jag om detta? Inte mycket egentligen, men jag kände ändå att jag ville ventilera det…

Livet på landet – del 5

Hela den här vintern har regnat bort. Det har alltså regnat konstant sen oktober känns det som. Och detta året har ju börjat med idel nederbörd. Vår regnmätare rann över, det är ju inte ens normalt. Och hur lerigt det är, det behöver vi inte ens prata om, men låt oss bara säga att det är lerigt, det ÄR lerigt. Men så igår kväll hände något fantastiskt, det blev stjärnklart, graderna droppade till under nollan och i morse var det blå himmel och solsken. Detta firades klart med en timme i poolen och bara känslan av att ha solen i ansiktet, kroppen nedsänkt i varm vätska, små fåglar som kvittrade i trädet ovanför, det var fantastiskt.

Söndagen har inte bara handlat om att vara ute, plocka färska ägg, och bara förundras över hur mycket man (eller kanske inte man, alla kanske inte gör det, så jag säger istället ”jag”) trivs i naturen, på landet. Det är, med risk för att låta klyschig, en lisa för själen.

Men även här ute tittar man/jag på serier..

En serie jag tror jag rekommenderat tidigare är Black mirror. Fristående avsnitt som ofta handlar om tekniken och människors psyke. Gärna i kombination. En del av det är skrämmande just för att man vet att det skulle kunna hända, det här är inte långt ifrån och det är så här mänskligheten kommer att reagera eller redan beter sig. Säsong fyra finns nu på Netflix och jag har än så länge bara sett första avsnittet och jag kan fortfarande varmt rekommendera serien och ser fram emot följande avsnitt i säsongen.

Nyårskrönika för 2017

Vad gör man när man är hemma och är sjuk? Man tittar på film, den här jul- och nyårshelgen har verkligen gått i filmens tecken. Men först, hur var 2017?

För att göra det hela lite kort, vilket ni vet att jag egentligen inte gillar, så är jag rätt glad att 2017 är över. Egentligen är det ganska banalt när man tänker på det. Så många som sätter så mycket tillit till ett nytt år. Detta året ska jag si och detta året ska jag så, banta, träna, äta rätt, sluta röka, sluta snusa, börja läsa, plugga, inte låta jobbet ta över, vara mer med familjen, inte binge:a Netflix hela helgen, vara mer social, vara mindre social, dricka mindre, dricka mer, listan kan göras oändligt mycket längre men vi kan nog vara överens om att den är tillräckligt lång. Det banala är att det egentligen bara gick från en dag till en annan, som alla andra dagar gör. Det är människans påhitt med tideräkning och att fira nyår, att sätta tillit till det nya året som att det är ett nytt vitt blad att rita våra liv på. Egentligen är det exakt samma som för några dagar sedan, vi bara kallar det något annat. Så kan man ju se på det om man är lite cynisk och faktiskt, helt ärligt, lite neggo. Jag är ju som bekant inte neggo, in public i alla fall. Så även jag ser det som ett nytt blad att rita mitt liv på, ett helt nytt år att kladda och klottra på livspusslet. Mina egna löften är som vanligt att jag ska skriva mer, blogga mer, bli färdig med romanen för att kunna lämna in den till något förlag och leva lycklig resten av mitt liv på pengar från mina böcker. Eftersom slutmålet bör vara stort så tänker jag inte förändra det, men jag tänker att det är bra att dela upp målet, typ, skriv ett kapitel, det är en bra början.

Men det jag önskar mest för 2018 är att vara frisk, att resterande undersökningar inte visar fler sjukdomar eller konstigheter utan att jag kanske vänder runt på detta nu, får ordning på knäet och medicinering för hypotyreosen. Och att kunna livnära mig på skrivandet, bara dessa små saker önskar jag mig.

Så, eftersom jag börjar året med att vara förkyld och sitta hemma så har jag också mycket att berätta från tv/film-världen. Under dessa helger har vi tittat mycket på film, det har varit allt från stora klassiker till gamla guldkorn och nya actionrullar. Det har varit Titanic, Avatar, Braveheart, Stekta gröna tomater, Atomic Blonde, The Great Gilly Hopkins, Tarzan. Hela säsong 2 av Stranger Things. 

Titanic, båten sjunker fortfarande. Avatar, ja, fortfarande en hypad Pocahontas. Braveheart, ja, fortfarande en australiensare som spelar skotte som dör för frihet som fortfarande inte finns. Stekta gröna tomater, ja, fortfarande en av mina favoritfilmer. 

Atomic Blonde, åttiotals-action med extra allt. Dubbelagenter, trippelagenter och kvadrupelagenter. Bra skådisar, Charlize Theron, James McAvoy och Bill Skarsgård. Snyggt filmat, snygga människor, snygga twistar och nästan inte alls så att man räknar ut allt från första bildram. Klart sevärd, och rekommenderar starkt.

The Great Gilly Hopkins, en avskalade film. En tjej som får sin sista chans på ett hem, fosterhem. Hon vill dock bara träffa sin mamma och ställer till det lite för sig trots att hon egentligen hamnat på ett bra ställe. Rollista med Kathy Bates, Glenn Close och Julia Stiles. Riktigt bra, rekommenderas också.

Tarzan. Ja, vill du se Alexander Skarsgård i bar överkropp och inte har några moraliska problem med att han använder djurs parningsläte för att tillkalla sin fru och konstiga grymtningar genom nästa hela filmen så bör du se den. Annars inte. Min favoritscen är när han gosar med lejonen, det är en märklig scen, men ändå ganska fin. Det är stora namn som Christoph Waltz (som tydligen bara kan spela på ett sätt), Samuel L Jackson (som också bara kan spela på ett sätt) och Alexander Skarsgård (som, konstigt nog, också har ett sätt att spela på). Det var i princip ingen handling, den var otroligt trög och jag kan inte ens rekommendera den till er som vill se Alexanders hunkiga överkropp, googla på bilder istället i så fall.

Stranger Things säsong 2. Det ÄR ett MÅSTE att se denna fantastiska serie. Alltså, första avsnittet tittade jag på ENDAST för att jag ÄLSKAR Winona Ryder, och hon gör det väldigt bra. Hon spelar rollen som hysterisk otroligt bra. I denna säsongen är hon lite mer handlingskraftig och tar tag i sin situation, tycker jag. Men man måste säga att serien har allt, fantastisk musik, fantastiska karaktärer och helt fantabulösa skådisar. Det är svårt att inte ge lite extra cred till barnskådisarna men hela ensemblen är fantastisk. SE!

Så 2018, give me what you got, men först, lite mer feberyra och tv-serier.

Framtiden är här

Och det är ju egentligen sant för varje sekund som går. Det förflutna är ju för tio sekunder sedan och framtiden är om tio sekunder, 9, 8, 7, 6…

Vad är egentligen tid?

Och nu är den framtiden vi räknade ner till en del av det förflutna. Vad gjorde vi med de värdefulla sekunderna? Vi satt här, jag skrev något i nuet något som du i framtiden kommer att läsa, men då kommer du vara i nuet medan jag är kvar i det förflutna. Ni inser ju själva att det här är en fantastisk grej att göra film på, tid alltså.

Det har gjorts många gånger, en av favoriterna är ändå Tillbaka till framtiden. Sen finns det mer invecklade, ofta är Tom Cruise med, eller var det bara i den med Emily Blunt?

Ni ser själva, filmer gjorda i det förflutna som vi ser på i nuet som andra kommer se i framtiden. Ett medium som egentligen är utanför konceptet av tid eftersom vi kan se det närsomhelst.

Framtiden brukar innebära fräsig teknik, baktatankar till exempel, helande bad som man släpper ner en skadad människa i, det kan man se i Star Wars. Svävande farkoster som finns i de flesta framtidsskildringar.

I verkligheten går hela tiden tekniken framåt och vi kan göra mer och mer avancerade operationer, analyser och hjälpmedel.

Det finns även en hel del onödig teknik, som dock är extremt roande.

Jag lämnar er med dessa tidstankar och en bild av mitt alter ego. Jag skulle ljuga om jag sa något annat än att jag gjort en del videos med min nya telefon, men för tillfället får ni nöja er med stillbild av mitt fantastiska smajl på en enhörning!

Fredagkväll = röjarkväll

Jag kommer ihåg en tid av mitt liv då fredagar bestod av att dricka enorma mängder, hög musik, mycket folk, svettiga kroppar, flirtar och ragg. Direkt efter jobbet så var det snabbt hem, duscha, fixa sig och sen antingen hålla förfesten själv eller gå hem till en kompis. Sen var det fullt ös fram till 4-5 på morgonen då man möjligen inte gick hem ensam. Jag kommer ihåg det som att det var igår.

Nu för tiden handlar fredagar om att försöka flexa it tidigare från jobb, ibland går det. Sen är det att komma hem så snart som möjligt, försöka laga någon sorts middag som är värdig att kallas fredagsmiddag, till exempel mikropizza. Innan mikropizzan åker in i ugnen så har man en vision av att städa lite efter att man ätit, kanske sätta sig på träningscykeln, kanske blogga lite, och sedan unna sig en film eller så.

Verkligheten? Mikropizzan åker in, den är lite frusen i mitten men man är hungrig så det gör inte så mycket. Man slänger påsen från pizzan, i vasken. Släcker lampan över diskbänken och går in och sätter sig. Man tänker att ”jag gör det i morgon” sen sätter man igång en film och ser fram emot att njuta av en mysig fredagskväll. Tre timmar senare vaknar man, inser att man somnade femton minuter in i filmen och går upp och lägger sig istället.

Nu kommer jag ihåg varför det första scenariot kändes som att det var igår, det var från en film jag såg, om en person som festade på fredagar. Jag har nog alltid varit lite mer för mys…

Denna fredagen har egentligen varit jättebra, jobba hemifrån, stämplade ut och tog en sväng i jacuzzin för ryggens skull, åt fantastisk mat som frun lagade och nu ska jag titta på en av mina favoritfilmer – Fingersmith.

Så jag slår ett slag för mysfredagen, man är för trött efter jobb för att göra något, det är jobbigt att ha på sig andra byxor än mysbyxor och film är klart underskattat.

Livet på landet – del 4

Det går långt mellan gångerna men ärligt talat så händer det mycket mer på landet än inne i stan. Eller jag tycker det, det beror kanske på vad man menar med att det händer saker. Igår spenderade jag femton minuter med att titta på de vita hjortarna som käkade ute på fältet. Det kanske inte andra anser är så händelserikt men jag tycker att det är high life. 

Vi har också känt på hur det är att vara utan vatten och därmed myntat ett nytt ordspråk; ”Vattnet ur grannens brunn är alltid godare”. Det är ju sårbart att vara utan vatten, man tänker att man ska göra något så kommer man på att man måste ha vatten för att göra det. Vattenkrig till exempel. Andra mer nödvändiga saker som att duscha kräver också vatten och det har inte riktigt varit tillräckligt varmt för att duscha i regnet, eller allt är ju relativt, man hade nog till slut stått därute med sin duschkräm och gjort sitt bästa om det hade varit så. Vi hämtade vatten från grannen och kunde då i alla fall göra sådana saker som man känner är ganska nödvändiga, spola i toaletten t.ex., tvätta händerna. Vi har fortfarande inte haft vattenkrig, men det känns överdådigt.

För att avsluta serien om livet på landet, för tillfället, så kan man ju säga att livet på landet är kallt, det är ganska lerigt men det är också helt underbart. Det är lugnt och skönt, man får sin dagliga dos av ankor och höns (något jag tror att alla människor mår bra av), katterna är glada, vi är glada och när man kommer hem så känns det som att man verkligen kommer HEM. Jag trodde att det skulle vara mer motstånd från mitt inre angående mörkret (är ju infernaliskt mörkrädd), angående avstånden. Men nä, det här passar mig bra och jag verkar knappt vara mörkrädd längre heller. 

Så, än så länge leder landet, trots vattenavbrott. Idag blir det gille (kanske överdriver jag lite nu igen), sen vem vet, kvällen kanske avslutas med ett dopp i bubbelpoolen.

Livet på landet – del 3

Jag vet egentligen inte om detta handlar så mycket om livet på landet men det kommer handla om Egypten, tomater och öron. Mm, den blandningen är ju kanske inte det vanligaste.

Så Egypten. Det nya Assassin’s Creed är släppt, det har titeln Origins och som titeln syftar på så handlar det om ursprunget. Det kan ju vara så dags efter 10 spel. Jag tänker tillbaka lite på det första Assassin’s creed som på sin tid var ett fantastiskt vackert spel, om än svårmanövrerat. Det var inte ofta Altaïr hoppade som man ville och ofta resulterade det i att det blev stört omöjligt att smyga på sina offer. Men det har hänt mycket under tio år och tio spel. Mekaniken har absolut förbättrats, och i detta spelet har Bayek inte hoppat fel en enda gång. Eller jo, det är alldeles för lätt att bara hoppa rakt ut i ingenting, jag tyckte bättre om när det fanns någon slags spärr så man inte gjorde random leaps of death. 

Det som alltid tilltalat mig med spelserien är att man även lär sig mycket om historia, kanske inte om lönnmördare och tempelherrar (om det inte är så att man tror på detta), men om den värld man befinner sig i. Alltså den kunskap jag har om renässansens Italien, koloniseringen av Amerika, industrierna och England på 1800-talet och nu egyptisk mytologi har jag ju lärt mig från denna spelserien (nja), men det finns mycket information om man pallar läsa.

I de första spelen var det mycket fokus på historien utanför Animus (maskinen som låter en person gå tillbaka i tiden och leva en avlägsen släktings minnen). Desmond Miles skulle kämpa sig genom Abstergos nät av agenter för att till slut offra sig för mänskligheten. Efter Desmonds offrande så blev det lite tunt med historien utanför Animus. I detta spelet har jag bara varit utanför Animus en gång än så länge men upptäckte att det verkar som att man gått tillbaka till denna sidohistoria, och att man gjort det på ett bra sätt. Än så länge har jag fått för mig att man är på fel sida däremot, men det kanske kommer ändras till slut? Vem vet.

Spelet är som vanligt fantastiskt vackert och är helt klart stordrivet och inte alls lika upprepande som det kunnat te sig i tidigare spel. Ett litet minus för kamelens springande, det bara kan inte se ut på det sättet i verkligheten. Ska bli intressant att se hur detta slutar.

Livet på landet gör att jag vill göra en massa egna saker, just nu gör jag egna soltorkade tomater, förvisso är det inte första gången. Men jag kommer på när jag sitter här att jag egentligen inte är så glad för tomater, eller liksom gillar doften av varma tomater och att det tar lång tid att ugnstermometer tomater. De har inte ens fått tillstymmelse till uttorkningstendenser.

Sist men inte minst, när jag nu bor i hus med trappa så kan man ibland upptäcka saker, jag kommer att avsluta med en bild. Jag kommer inte att kommentera den, men det är egentligen ett under att jag inte blev mer retad som barn än vad jag blev… ETT UNDER!


Jag vill bara säga EN sak. Bilden är inte manipulerad, det är mitt huvud, upplyst av spotlights, bakifrån. Det är INTE en smickrande bild.