Från nörderi till husfrueri

Visst är det fantastiskt att man kan vara den man vill. Att man kan utforska många olika delar av ens själ och personlighet. Inom gränsen för lagen, vett och etikett också vidare. Inte alla har det så, ni som kan, ta till vara på möjligheten. Tänk inte så mycket, bara va’.

Så, jag har utforskat lite olika delar av mig själv idag. Min barnsliga sida har jag utforskat genom en bok. Typ rollspel för en. Man gör en karaktär, läser boken och hoppar mellan olika avsnitt och ”spelar” historien. För er lite yngre så typ som ett tv-spel som man läser. Helt ofattbart. När jag var liten så hade min bror en sådan ”spelasjälvrollspels-bok”, jag tror att man var en ninja i den storyn. Tyckte att det var skitroligt. Återkommer med om detta var lika roligt.

Jag har utforskat min vetgiriga sida genom att plugga japanska. Duolingo har äntligen lagt till detta språk och jag har suttit som klistrad sen i torsdags.

Jag har utforskat min husfruliga (???) sida genom att göra pizzarullar, plättar och hamburgare. Det är väl inte så jäkla svårt tänker ni kanske, MEN, jag gör deg och tomatsås från grunden people, från GRUNDEN!!

Jag har även utforskat ställen som Novigrad, Velen, Skellige och besegrat troll, gargoyler, chorts, fiends och spelat lite kort, när jag ägnat mig åt mina vanliga bördiga sysslor som tv-spelande.

Och städat. Det är endast tråkigt, ingen sida av mig anser det vara roligt. Men det är nödvändigt.

Så, har jag skrivit idag då, är det kanske någon som undrar? Förutom denna texten så har jag inte skrivit alls, på en vecka, bedrövligt.

Så tipsen idag är, bokserie-Ensamma vargen, tv-spel-Witcher 3, pizzarulle och sist men inte minst appen Duolingo, om du vill lära dig språk. Jag tycker att den är sjukt bra, bra repetitionsövningar, bra uppbyggnad i att lära sig nytt språk.

Den som väntar på något gott…

Det här inlägget är till er som väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat sen jag skrev mitt förra inlägg, för att få ett svar på frågan, vad googlade egentligen Therese? Vad var det hon vill bli?

Ibland drömmer jag mig bort till mina barndoms drömmar, då jag ville bli veterinär. Idag har jag många gånger önskat att jag kanske lagt ner lite mer tid på mina studier, eller kanske tid överhuvudtaget, öppnat en bok NÅGON gång. Då hade jag kanske suttit här och varit veterinär. Tjänat mer, varit lyckligare och fått träffa djur hela dagarna istället för människor. Inte för att jag inte tycker om att träffa människor (hmm) men jag känner mig mer bekväm med djur, de dömer inte så mycket och de är ärliga. 

I alla fall, det jag googlade var, hur blir man djursjukvårdare. Det kändes som att det tar kortare tid än veterinär.. 

Saker man kollar upp när man sitter och filosoferar helt enkelt.

Att googla

Att googla är något jag tror de flesta av oss gör dagligen. Man googlar vad lunchrestaurangen har för meny, vad pizzastället har för pizza, vad bageriet har för frukost och slutligen googlar man lite matbloggar och liknande eftersom man tydligen aldrig lagar mat.

På tal om att googla, kommer ni ihåg förr, när Internet var ganska nytt och man fick stå ut med enkel HTML-kodningen där animationer och ljud var begränsade till texter som hoppade eller midiljud som alltid lyckades låta som skräckfilmsljud. Jag har en gammal MIDI-ljudfil på en diskett (3,5 tums ni vet), det är ljuv musik, ett klassiskt stycke tror jag det är. Problemet är bara att jag har ingen dator med floppydrive längre. Kanske kan man googla fram gamla ljudfiler i MIDI-format.

Anythawho, eller förresten, kommer ni ihåg AltaVista? Finns det fortfarande? (Tog en paus för att googla om Altavista finns, jag sökte alltså efter en sökmotor, Ahh det ljuva 2000-talet). AltaVista finns som adress men man blir vidareskickad till Yahoo. Coolt. AltaVista hjälpte mig med en del skolarbeten. Till exempel gjorde jag ett om hundar i programmet Works. Ahh, härliga tekniska minnen.

I alla fall, jag googlade en grej och fick de här sökresultaten;


Så, alltså. Hur blir man rik, på ett sätt kan jag förstå sökningen, vi vill alla ha mer pengar, men ja, du blir rik genom att tjäna pengar, genom att jobba, starta företag, vinna på lotto etc. Det är inte rocket science.
Nästa hoppas jag är mestadels fjortisar som kanske inte varit så närvarande under biologi-lektionerna som sökt på. Hur blir man gravid. Jo, man har en spermie sen har man ett ägg, vips, barn. Eller ja, jag är verkligen inte rätt person att prata om detta…

Hur blir man snygg? Ja, alltså, måste man fråga så är man inte det och det är inget man blir. Arbeta med din charm, humor och kunskaper i sovrummet (alltså, sätta ihop IKEA-möbler, tapetsera och måla, inget annat, tänkte du på något annat så är det inte mitt fel, ta en stund och fundera över varför du tänkte som du tänkte). Skönhet ligger i betraktarens ögon, snygg kan man vara för någon medan man är ful för någon annan. Lägg inte så stor vikt vid detta, en dålig personlighet är värre att leva med än en ful nuna 🙂 Nä, men seriöst, alla är vackra i någons ögon. 

Nästa fråga skulle kunna vara, vad var det egentligen JAG skulle söka på? Ja, det ni, ni kan ju alltid gissa bland kommentarerna och om någon svarar rätt så får ni en igloo som ni får dela med mig.

Den tysta

Jag har ofta fått höra att jag är ganska tystlåten och blyg. Det kanske är vissa av er som läser detta och undrar, va? Om det är så, så är det antingen bra eller dåligt. Antingen är jag så bekväm i din närvaro att jag känner att jag bara kan prata och vara mig själv. Eller så är jag så obekväm med dig att jag pratar mycket på grund av det. De två olika ”jagen” är extremt lika och endast jag vet egentligen skillnaden. Så om du vill veta kan du ju alltid fråga, men jag kan inte lova att jag kommer vara ärlig. 

Jag har med åren lärt mig att omfamna min introverta sida och njuta av att jag tycker om att vara själv medan andra älskar att resa, sitta på uteserveringar och umgås med alla hela tiden. Det är inte att jag ALDRIG vill umgås men jag njuter av min hemmatid mer. Det har tagit mig väldigt lång tid att acceptera detta hos mig själv då samhället i stort ser det som något kufiskt och konstigt att man inte hela tiden vill umgås och vara ”sååååååciaaaaaaaalllll”. Så jag är rätt nöjd med min insikt. Jag är ännu mer nöjd med att ha människor runt omkring mig som förstår detta, men kanske då allra mest nöjd med att jag ärlig med det så att människor runt omkring mig faktiskt har en chans att förstå detta.

Men det var inte det jag syftade på med ”Den tysta”, inte idag. Jag ska berätta en liten historia, alla detaljer kommer inte vara med men det som är viktigt. Jag vill även varna känsliga läsare för två saker. Ett, vissa saker kan bli lite väl ingående detaljer kring och det kan söka en. Två, jag har ritat, det är inte vackert.

Så, måndagen den 29 maj skulle jag gå upp ur sängen. Det var väldigt svårt att vakna, jag ville inte vakna, men jag insåg att jag måste vakna för att kunna gå upp för att kunna gå till jobb. Jag sätter mig på sängkanten och ska böja mig fram för att dra ut en sladd. 

Jag glömde att berätta en annan historia först. Historien om min vänstra knäskål. Det var en gång en knäskål på mitt vänstra ben (mitt vänster, ditt höger, om du står framför mig, står du bakom mig så är det också ditt vänstra, men jag blir lite orolig av att du står bakom mig). Jag spelade bandy, med knäskydd och på rollerblades, inte en kombination som var perfekt för mina överböjliga leder. Min knäskål (den vänstra om du glömt det) hoppar ur led och ambulans tillkallas (Den här ambulansen känns ganska fånig såhär 20 år senare och typ 16-17 knäskålsurhopp senare). Det var vid denna tid däremot på liv eller död för mig, ambulanspersonalen fick INTE sätta tillbaka knäskålen och efter 6 timmar på akuten kom det en läkare, gick förbi, rätade ut benet och satte knäskålen på plats och gick sedan vidare. Det jag lärde mig av denna historia tillsammans med alla efterföljande knäskålsurhoppshistorier var att ju tidigare man sätter knäskålen rätt ju bättre är det.

Knäskålarna (alltså både höger och vänster oberoende om du står bakom eller framför mig, men snälla, inte stå bakom mig), har sedan dess inte alltid trivts på sin plats utan har med kortare och längre intervaller varit sugna på lite gräs på andra sidan. Den bästa incidenten var när jag på förfest med tre sjuksköterskor helt plötsligt bara sjönk ihop på grund av knäskålsurhopp blev ompysslad i några minuter. Sedan drack jag lite till, vi stack ut och jag dansade hela kvällen, tidigt på morgonen gick jag sedan ungefär 3 kilometer till min bostad. Dagen efter gick jag till jobb. Ack vad min unga kropp kunde återställa sig snabbt.

I alla fall, tillbaka till den 29 maj och att jag böjer mig fram. Min knäskål (vänstra nu då, mitt vänster) förflyttar sig då i sidled. Den har ingen större lust att flytta sig tillbaka till sin ursprungliga och framför allt rätta plats utan istället får jag själv räta ut benet och trycka tillbaka knäskålen i sin rätta position. Jag vill påpeka att jag gör detta i tystnad. Ren och skär tystnad. Det kom inte ett pip ur mig. Jag lägger sedan kuddar under benet och lägger mig ner. Värdigt, tufft och på ett Rambo-liknande vis har jag lyckats få tillbaka min egen knäskål. Därför, ”Den tysta”. Sen gråter jag, värdigt, på grund av smärtan som kommer efteråt.

Jag har även gjort en illustration av detta som ni kan njuta av. Jag kommer inte att skriva mer eftersom illustrationen kan lämna en med illamåendekänslor. Så, tack för idag, slut för idag.

Dag nio av semestern

Hej dagbok! Idag är det nionde lediga dagen på raken. Jag har upptäckt att jag behövde sömn. Jag upptäckte att jag kunde ta bort några av mina tabletter utan negativ inverkan. Vi kan ju se om läkaren kommer till samma slutsats, vad ska hen göra? Nä, precis, I’m the boss of me, b***ches. Ja, eller något liknande, mindre dömande.

Imorgon är det slut på lediga dagar om man räknar bort helger, röda dagar, någon klämdag och slutligen SEMESTERN. Sommarsemestern som alla svenskar alltid längtar efter. Ibland känns det som att man går i någon slags zombieverklighet de resterande 42-47 veckorna, beroende på hur många semesterveckor man har.

Andra saker jag har insett under denna ”taenveckassemesterförattorkahelasommarenframtillriktigasemestern”-veckan är att Karlskrona är ganska fint. Jag saknar katterna när jag inte är hemma. Jag behöver lite skog för att må bra. Jag blir lite bitter över folk som tjänar några miljoner i veckan när man själv försöker spara ihop till en kontantinsats till ett hus. Förvisso får jag kanske skylla mig själv, jag är inte direkt en person som är känd för att kunna spara pengar. När jag har pengar så är det typ ”åh, den där konstiga grejen som jag aldrig kommer använda, den behöver jag!” Sen är det slut. Vips. Borta. 

Dessutom har jag kommit i en så här femte pubertet eller något och inser att det jag trodde var eksem, vagel på vänstra (mitt vänstra, ditt högra, om du står framför mig alltså) är en finne. Fantastiskt. Kul. Spännande.

Så nu avslutar jag denna söndag med ännu ett filmtips. En film som heter ”The world unseen”. Den handlar om indiska människor i Sydafrika på 50-talet och jag insåg när jag såg filmen att jag hade ingen aning om att det fanns mycket indier i Sydafrika vid den tiden. Det handlar om Amina som inte riktigt är som andra indiska kvinnor, hon äger nämligen ett café och har byxor. Hon får upp intresset för Miriam, en nybliven trebarnsmor med en man som inte är helt trogen av helt oförklarliga skäl. Det är vackert filmat och berättar en vacker historia. Helt klart sevärd och den får fyra enhörningar av fem möjliga! 🦄🦄🦄🦄

Eurovision och ett bra filmtips

Så, Eurovision kom och gick. Eurovision-hajpen i mitt hem har, detta året, inte varit lika stor som andra år. Det beror på många olika saker, jag vidhåller dock fortfarande att Shirley hade sopat banan med alla. Så var det sagt. Jag hade dock ändå en del favoriter i årets balladstinna tävling. Frankrike är den låt som varit på Spotify-listan i några veckor redan och det är en fantastiskt bra låt, tycker jag. Jag gillade också Belgiens låt, väldigt speciell låt och framträdande och jag fastnade väldigt mycket i känslan av låten. Sen var där en hel del låtar som var helt ok. Portugal och deras vinnarlåt var helt klart en ”helt ok-låt”. Jag kanske tolkade ”vinnartalet” lite fel men att säga att musik SKA vara på ett visst sätt känns lite pretentiöst för min smak. Musik är vad det är och alla musikgenrer talar till någon och även om det är något bombastiskt och fyrverkerier så kan det vara någon som rörs djupt och får en koppling till just den låten. Eller så vill man bara bli glad och blir det av den sortens musik. Som sagt, så kan jag ha tolkat budskapet lite felaktigt men jag tror att all musik har lika stor betydelse, det handlar om vad man behöver av musiken just där och då.

Jag har sedan finalen sett Alexander Rybaks tribute-version på Youtube och förstår därför även texten nu. För övrigt en väldigt bra version av vinnarlåten!

Sen såg jag en film i måndags. En film som fick mig att gråta floder av både glädje och ledsamhet. Det var egentligen en ganska banal film, en enkel produktion men ändå väldigt vacker. Man behöver nog dessutom vara djurvän för att uppskatta den riktigt så mycket som jag gjorde. Men ”A dog’s purpose”, en film av Lasse Hallström är en film ur en hunds perspektiv. Josh Gad (snögubben i Frost bl.a.) gör rösten till hundsjälen som gör en resa genom olika människor liv. Hundsjälen blir återfödd som olika hundar och sluter till slut cirkeln hos en tidigare ägare. Det är ju Lasse Hallström så det är mycket känslor och vackert filmat. Och en tankeställare kring hundar och deras uppfattning. Vi kan ju klart inte veta något kring deras uppfattning men det var ändå fint att få följa dessa tankar och hur illa det kan bli också.

”A dog’s purpose” var helt klart en av de bästa filmer jag sett men jag inser att man nog måste vara en hundmänniska för att uppskatta den riktigt så mycket som jag gjorde.

En analys av min katt, Xena, kunde också göras under tiden vi tittade på filmen. Xena är en bengal, hon gillar inte direkt någon eller något, men är ganska kelig ändå. Hon tolererar vår andra katt och tycker om att busa med henne men det är inte så att hon ligger och kelar tillsammans med den kelsjuk Maine Coon:en. För några dagar sedan tittade vi på en film som heter ”Max”, den handlar om en militärhund som förlorar sin förare och istället blir kompis med hundförarens lillebror. Xena satt som klistrad vid tv:n, det gör hon ALDRIG annars, inte ens när jag spelar tv-spel. Så, när vi då tittar på ”A dog’s purpose” så sitter Xena åter igen klistrad vid tv:n. Vi har nu gjort analysen av att Xena vill ha en hund som husdjur.

Demonstrationer i vår tid

Jag ska börja med att säga att jag mår sådär. Är inte helt på topp och börjar känna mig mer sliten för varje dag. Men, det finns många ljuspunkter runt omkring mig och allt blir ju alltid bra till slut sägs det. Jag misstänker att dessa positiva människor inte sett t.ex. The Mist. Filmen från 2007 med Thomas Jane, Marcia Gay Harden och Lauren Holden bland annat. Baserat på bok av Stephen King. Jag önskar jag hade läst boken, men alltså slutet av den filmen är så sjukt typiskt för livet känns det som. Kan komma en spoiler nu (har sett att den ska filmas om) men alltså, man offrar sig, skjuter alla andra för att själv möta det hemska. Och då, är allt bara över. Ja, precis den känslan.

On another note. Idag gick jag i stan. Det var soligt men ganska kallt och jag haltade framåt på mina åttioårsben. Egentligen går nog de flesta åttioåringar bättre, men strunt samma. Jag gick där och såg en person som filmade typ fem-sex andra personer som demonstrerade utanför en butik. Det var en av de större butikskedjorna, den dyra av dem. De hade skyltar och ”skrek” någon ramsa lite halvhjärtat. ”Skrek” var kanske en viss överdrift eftersom jag var typ 30 meter ifrån och hörde inte vad de sa och än så länge är det inga större fel på min hörsel i alla fall.

De blev färdiga med filmandet när jag var ungefär 10 meter ifrån och jag fick då bevittna en sak som kändes märklig. De samlades i en ring för att titta på filmklippet och skrattade och roades. Och jag funderade lite över varför man demonstrerar, är det för att man SKA vara emot något och visa att man är det. Eller borde det handla om riktigt allvar där man inte står och beundrar sina rams-skills i en ring?

Bara en reflektion från en möjligen ovanligt bitter Therese idag. Men så är det ju röv-tisdag. Dagen där veckan börjat men ändå inte kommit igång…

Att gå till läkaren

Jag har inte gått till läkaren så ofta. Jag brukar mest bara tänka att ”det går över” och sen fortsätta köra på. Det var förstås det där året när jag hade halsfluss fem gånger, när jag fick hälsporre och när mitt knä gick ur led för femtonde gången. Efter trettio däremot så börjar man tänka mer. Man börja tänka att man är gammal och att det kan vara än det ena och än det andra. 

Sen googlar man sina symtom och mycket riktigt så är det precis som det där meme:n säger. Man kommer på att man faktiskt dog för tre veckor sedan.
Men problemet med att ta sig till läkaren är ju att man får (förhoppningsvis) en massa svar om vad som faktiskt ÄR fel. Då börjar man tvivla på att det är en bra idé att gå till läkaren, för än så länge kan man ju bara vifta bort att man dog för tre veckor sedan och fortsätta leva i förnekelse.
Sen kommer stunden då man inser att man måste gå till läkaren oavsett om hen kommer berätta att man är död eller döende. Jag inser nu att det här inlägget får mig att verka något neurotisk och hypokondrisk, vilket jag faktiskt inte är, alls. Ibland kan jag klart få för mig att jag har en massa symtom som stämmer in på någon specifik diagnos men sen tänker jag oftast att, nä, det bara är som det är. Man kan inte gå runt och vänta på att man ska gå hädan, förr eller senare händer det ju i vilket fall som, bättre att tänka på hur man vill leva. 
Åh så fint och zen att tänka så, tänker ni nu. Ja, jag är rätt laidback kring detta trots att det är en av mina största rädslor.
Så, var var jag. Jo, läkare. Man går till läkaren, de stjäl en massa blod och säger en massa siffror och värden och läkemedelsnamn. Sen sitter man där och fördelar mediciner som man inte trodde man skulle göra förrän man fyllde pensionär (vilket för min generation tydligen kommer vara vid 95 år). 

Men good news, jag lever. Och snart kommer nog sommaren också. Great news.

Ålder – bara en siffra

Jag läste genom några gamla inlägg jag gjort. Hittade ett när jag precis fyllt 32. Arma ungdom, tänkte jag tyst inombords. Jag brukar sällan tänka högt utombords, vilket egentligen är ganska logiskt, att man inte gör. Tänker högt, utombords. 

I alla fall, arma ungdom. Jag fortsatte inlägget med att rada upp saker jag skulle ha gjort, vara den yngsta publicerade författaren, bo på landet, möjligen barn, vara veterinär eller lärare. Det där vanliga. Jag fortsatte med att vara nöjd med att inte vara extrovert, och att jag ändå hade det rätt bra.

Min nästa födelsedag närmar sig med stormsteg, 34. Och jag funderar över saker jag skulle ha gjort eller saker som händer i framtiden. I morgon är det jobb till exempel. Jag är glad över att inte ha barn. Det finns rätt mycket insekter och skit på landet. Jag hade nog gärna varit veterinär men mestadels för att det är mer betalt än det jag jobbar med idag. Jag trivs dock fortfarande bra med det jag arbetar med idag, annat arbete än när jag var blott 32 förstås. Jag är sjukt bekväm med att vara introvert och tycker själv att jag lyckas vara en social varelse med lite humor, allvar och en gnutta charm. Jag har fortfarande möjlighet att bli den äldsta debutanten på författarhimlen (även om jag hoppas på ett tidigare genombrott) om jag sköter min hälsa. Och den största vinsten från när jag fyllde 32 är att jag INTE kommer att få ett ”Grattis” från Bingolotto.

Men jag funderar också på vad kommande generationer kan komma att få problem med i vår värld. Blir det mikromat i pillerform, kommer man veta hur ett djur ens ser ut? Kommer man att bara vara uppkopplade mot en jättegenerator som batterier medan man lever ut ett fiktivt liv i en fantasivärld medan maskinerna suger ut energin ur en? (Längesedan jag såg Matrix, bra film). Vi lever just nu i en tid då Back to the future förutsåg att vi skulle ha smarta skor, videokonferenser i hemmet, betala med telefonen, fingeravtrycksläsare till hemlarmet och svävande skateboards och men undrar bara…. Ska det vara så jäkla svårt att forska fram en svävande skateboard? Istället har vi en livsfarlig balansbräda om man känner sig äventyrlig.

Men riktiga problem kan ju uppstå, försök skaffa en gmailadress om några år. 

”Nej, tyvärr är det namnet upptaget MEN du kan testa med Therese947565720939375983565022087986”

Så, ålder är bara en siffra, jag vet hur en ko ser ut och om inte gmail kursar så har jag ju min mailadress redan. 

Filmrecension – Pride and Prejudice and Zombies

Jag ska vara helt ärlig. En av de större anledningarna till att jag hyrde (köpte t.o.m.) filmen var att Lena Headey skulle vara med. Hon har varit en favorit sedan Imagine you and me och jag tycker faktiskt att hon är fantastisk som Cersei i Game of thrones. För att ytterligare rota i min ärlighet så måste jag säga att jag aldrig kom genom boken som Seth Grahame-Smith har skrivit. Det var lite för att jag inte är så dunderförtjust i zombies i samband med kostymdrama men framför allt för att jag tyckte ändå att det på något sätt skändade Jane Austens verk. Jag är ju väldigt glad för Jane Austens böcker men även filmatiseringarna. Ända sedan jag var ett litet barn (nja) och tittade på Emma. Den med en ung Kate Beckinsale. Den är fantastisk. Versionen med Gwyneth Paltrow, not so much. Men det blir ju sällan bra med Gwyneth, i min ringa åsikt.

Tillbaka till filmen. Lena Headey är med ungefär 5 minuter av två timmars film så om ni gör samma sak, ser filmen på grund av henne, titta inte på den. Den börjar på samma sätt som Pride and Prejudice, nästan. Det visar sig att någon har släppt ut pesten (antagligen Frankrike), de döda kommer tillbaka som hjärnätande, snabbfotade zombies. Men Mrs Bennet vill fortfarande gifta bort sin hord av döttrar eftersom kvinnor kan ju fortfarande inte klara sig själva. Trots att Bennet-systrarna har studerat kampsport i Kina (de rika skickar sina barn till Japan för att träna där, alltså studerat i Kina = låg börd) så är det ändå ett äktenskap som är det viktiga. Här finns ju en mängd metaforer som man naturligtvis skulle kunna studera men filmen hamnar någonstans mellan att vilja trycka på dessa metaforer för Englands klassamhälle och att vilja vara en actionrulle med lite naken hud. Det är klart roligt att Mr Darcy och Elizabeth Bennet handgripligen slåss istället för att slänga ord på varandra och visst blir det lite komiskt när Mrs Featherstone saknar halva sitt huvud och när hon försöker berätta något för Elizabeth så saknar hon plötsligt hela sitt huvud istället. Wickham, den charmiga, men visst-visar-det-sig-att-han-är-vedervärdig, löjtnanten är klart också med.

Allt som allt så känns det lite som att trailern ger en alldeles för höga förhoppningar, den action som är i trailern är den action som finns. Metaforerna lämnar en något handfallen och skådespeleriet är ju inte fantastiskt. Trots den fantastiska castingen av Sally Phillips som Mrs Bennet (från fantastiska Gladiatress där hon spelar den oförglömliga Worthaboutapig, eller från Smack the Pony-gänget) så lyfter inte filmen något enormt. Det finns några små komiska inslag men inga överraskningar.

Med andra ord så får Pride and Prejudice and Zombies 🦄🦄. (2 av 5). Hade möjligen blivit 1 om inte Lena Headey varit med.