Kräftor och ”fin”-mat

Så, jag äter numera kräftor. Alltså skalar dem, doppar dem i aioli och äter dem. Det har varit en relation som tagit ett tag att kultivera, den mellan mig och kräftorna alltså. Jag var ett ganska kräset barn, ganska är kanske en underdrift och vissa skulle kanske säga att jag fortfarande är kräsen. Jag skulle säga emot, för att, jag äter ju faktiskt kräftor nu, på riktigt. Men i alla fall, när jag var liten tyckte jag att kräftor luktade illa, människor sörplade överallt på de stackars små försvarslösa krabaterna och jag hade en fix idé om att de kanske kunde börja leva när som helst. Dessutom smakade de inte så gott.

Efter hand som jag blev äldre så lärde jag mig att ibland uppskatta kräftor, på smörgåstårtor till exempel. Smörgåstårtan kan för övrigt vara Guds gåva till människan. Vitt onyttigt bröd, majonnäs, lax, gojs, ägg, FANtastiskt. Tycker jag nu som vuxen. Jag har hört att jag som barn hade perioder, åt typ bara gröna ärter ett tag (kan inte äta det numera, vedervärdigt), jag tryckte i mig gravad lax under en period, det kan jag trycka ner nu också men det är inte det godaste jag vet.

Kräftor, jo, när jag blev typ 25 så började jag äta kräftor om någon annan skalade, folk sörplar fortfarande på alla möjliga ställen på kräftan, knäcker och biter sönder skal, suger ut kräftsmör (misstänker starkt att det inte är smör, kräftor kärnar inte smör innanför bröstkorgen liksom). Men jag kunde äta själva kräftstjärten, om jag doppade den i en massa aioli.

Denna sommaren har jag vid två tillfällen själv skalat kräftor och ätit dem, med en mera moderat mängd aioli. Jag sitter inte och sörplar kräftan i alla möjliga vinklar, jag känner inte kräftan tillräckligt väl för det. Jag kan på sin höjd knäcka ena klon lite och hoppas på att få ut kloköttet. Jag tar bort ”smöret” för nä, ni lurar inte mig, det är något annat, det är något äckligt. Tror jag fortfarande att kräftan kommer börja leva? Nä, jag är ju vuxen nu (klart jag tror att kräftan kommer börja leva, svinäckligt). Och visst är det lite barbariskt. Men ändå lite gott.

Så kräsenheten är något som följt mig länge. Vänner, familj och bekanta pratar om fina restauranger och hur gott det är med ramslök eller ostron (kallsup) eller sådär och jag bara; ”Men är det något fel på potatis och burkskinka?”.

En kär vän till mig var nyligen på en mycket fin restaurang, en sådan där som typ alla normala människor hade älskat att gå till och skickade bilder…

<— Jag bara undrar, vem äter päronglass med champinjoner?
                                                                 Medan det här ser ut lite som att man lagt en blomma på sin snorloska —>

Naturligtvis är det så att det här antagligen smakade himmelskt och vilken annan normal människa som möjligt skulle älska det! Men, jag är nog fortfarande lite kräsen kanske, men bara lite. Jag tycker om saker. Burkskinka är faktiskt grymt underskattat.

Att vinna eller förlora!

Jag är tillbaka. Dock börjar jag inse att de flesta av mina blogginlägg börjar på detta sätt och tänker att jag kanske inte ska skriva att jag är tillbaka, det märks ju, på att själva inlägget kommer till.

Jag har haft en period av soulsearching och att hitta mitt gamla jag. Den där tjejen som mediterade, som tränade, som inte var trött hela tiden. För det kan jag säga, det här med hypotyreos och Hashimotos är inget man skämtar med. När mediciner inte fungerar och man känner att alla symtom bara blir värre, samtidigt gör man allt för att livet ska vara som vanligt, så som vi människor ofta vill, vi vill att allt ska vara som vanligt. Kanske är det därför vi blundar för orättvisor, rättfärdigar vårt konsumtionssamhälle, vi vill inte behöva engagera oss i något som skapar en förändring, förändring är ju aldrig bra. Meditationen hjälper mig att inse att livet är flytande, saker omkring oss händer och man kan välja att se det och försöka förändra världen till det bättre genom att göra det man kan. Man kan också välja att inte bidra till världens egenmäktiga förfall, sitt inte bakom skärmen och kräk av dig elaka saker till folk du inte ens känner, dra inte förhastade slutsatser, läs inte bara en mediakälla, prata inte skit om dina vänner och kolleger, också vidare.

Det var inte det jag egentligen skulle säga, jag skulle säga att problem med sköldkörteln kan riktigt f**k you up.

Så, det betyder också att jag har hamnat i ett läge där jag inte jobbat på ett tag och då haft tid för andra saker. Utvecklande, hälsofrämjande saker, men även rena rama tidsfördriv som mobilspel. Mobilspel. Djävulens uppfinning. Så mycket tid som kan gå åt till mobilen, när man väl är färdig med Facebook, Instagram och allt det där så kommer alla spelen där man måste skörda, rädda sin hjärna från zombies, bygga städer åt troll, spela kort, stresspringa genom djungeln som Lara Croft och ja, allt annat i princip. Det slutade med att jag tagit bort alla notiser från min telefon och Facebook. Då insåg jag att; shit, vad mycket tid man har, lägg då till att vi inte har barn så är det ju som att jag har tid som räcker och blir över, vad ska jag göra med all denna tid?

Jag är en dålig förlorare. Jag har hört att självinsikt är det första steget, men jag har nog vetat att jag var en dålig förlorare sedan jag var liten. En flicka på sisådär 6-7 år som spelar Monopol, Yatzy, Vem där, med sig själv (ja, det är mig själv jag pratar om). Jag satt på golvet och när min runda var över så flyttade jag mig till andra sidan spelbrädet för då var det min tur igen. Ibland hade jag olika namn. Det kanske verkar lite tragiskt men jag var hemskt nöjd med att vara själv, väldigt nöjd. Dessutom så var det ju då ingen annan som led av att jag var en dålig förlorare. Jag blev alltså ovän med mig själv. Och jag fuskade som fan på Yatzy, till fördel för det ena jaget och enorm nackdel till det andra jaget (nä, visar inga andra tecken på schizofreni). Jag blev skitförbannad om jag inte lyckades få till alla rutor på Yatzyn.

Nu har jag då ett Yatzy på telefonen:

Det är ju en fantastisk känsla, jag är vinnare. Men jag blir lika förbannad varje gång jag spelar det eftersom jag aldrig lyckas med att inte stryka en enda ruta. Lilla stegen eller stora stegen. VARJE. JÄKLA. GÅNG. Det är alltså bland annat det här jag gör med all min tid. Och är ute, och städar, och flyttpackar och, och, och.

Men, om vi ska prata om det positiva så har jag ju också skrivit en hel del, eller, outlinat the plot en hel del, det är ju bra.

Filmtips och serietips är ju något som jag tycker om att avsluta med…

När det gäller serier, GLOW och Atypical på Netflix.

GLOW eller Glorious ladies of wrestling är en härlig åttiotalsdrypande film om kvinnor och wrestling. Mycket bättre än det låter och ännu en bra serie från skaparna av Orange is the new black. 🦄🦄🦄🦄 av 5

Atypical handlar om en kille på autismspektrumet som är högfungerande men har svårt med mellanmänsklinga interaktioner (don’t we all?). Serien har tydligen fått kritik för att gå i alla stereotypfällor som finns. Jag kan tycka att kritiken kanske är lite tråkig, eftersom vi är alla olika och autism visar sig på många olika sätt utifrån det jag sett, kanske är detta just ett sätt. Jag tyckte den var bra i alla fall. 🦄🦄🦄 av 5.

Det händer så mycket…

Men ändå så lite. I mitt liv. Jag har haft en svacka, därav bloggtorkan, kanske inte någon som märkt det. Så djup är svackan.

Men svackor är till för att ta sig ur, även om det känns som en sjuhelvetes uppförsbacke nu, där finns lite hopp här och var trots allt.

Så kände jag innan jag läste nyheterna i natt. Det var när jag satte mig i soffan efter en väldigt mysig kväll med min underbara svägerska och mina två underbara små brorsöner. Vi tittade på Modig, vi tittade på Toy Story 2 och 3 för den delen. Jag har sett Toy Story så ofta nu att jag nästan gråter över att behöva se den En. Gång. Till. Men jag gör det, eftersom han är så glad för den och för att en av hans julklappar handlar om Toy Story så det är bra att hålla uppe hans intresse för det.

Jag kom från ämnet, jag skulle kunna prata länge om de små liven. Det är inte mina egna barn men jag kan nästan känna lite ”förälderskänslor” för dem och fram för allt känner jag otroligt mycket kärlek. Kanske var det därför jag grät lite när jag läste om det som hände i USA. Igen. Aldrig förr har de skjutit så många som varit så unga, om åldern egentligen har någon betydelse. Det är så fruktansvärt hemskt att det går inte riktigt att föreställa sig. Det är lätt att börja prata om att det är en något konstig vapenpolitik de har där över i ”The land of the free” eller är det brave? Naturligtvis lönar det sig med ”gun control”, det visar sig i statistiken om inte annat.

Så jag skänker en extra tanke på alla de familjer och föräldrar som förlorat någon, inte bara där i Newton, men i hela världen. Det dör många barn i hela världen hela tiden, i krig och i svält. Allt är tragedi.

Så djup är min svacka men jag inser samtidigt att om man sätter det i perspektiv så har jag ingenting att klaga över. Även om jag har det så är det inga överdrivet viktiga saker jag kan klaga över. Jag har framtiden för mig, jag har hundratals idéer på vad jag kan göra. Men idag så skänker jag en extra tanke till alla som saknar sina älskade, fram för allt de som togs alldeles för tidigt.

Saker man trodde man visste, trodde man aldrig skulle veta, plötsligt vet

Jag skrev en novell en gång. Jag har skrivit en hel noveller, men jag blev väldigt nöjd med denna. Min humor genomsyrade alla dialoger och monologer för den delen, jag är ganska nöjd med min humor. Jag tyckte att man fick en känsla för karaktärerna, något jag tidigare hade lite svårt för. Min fru fick läsa denna novellen nu ungefär 8-9 år senare. Hon fällde till och med en liten tår och hon är naturligtvis väldigt objektiv i sin syn…

Iallafall, hon tyckte att jag skulle utveckla den, skriva en roman av det och tanken var väldigt lockande. Jag bestämde mig för att göra det och bytte inriktning efter en skrivarhelg arrangerad av Ann Ljungberg, ändrade även inriktning på den roman som hon hjälper mig starta upp genom sin kurs. Jag har däremot svårt att hitta en inriktning, har velat fram och tillbaka om berättarröst, vilket perspektiv berättarrösten ska ha och framförallt vad som ska hända mellan början och slutet. Det är ju det viktiga, mitten.

Jag hade ett litet annat projekt som jag tänkt på en stund, en intervjuserie om en annan generation kan man kalla det. Intervjuobjektet och jag kom in på ett helt annat spår än vad som var tänkt och mitt projekt åkte lite ut genom fönstret. Men jag har lärt mig av människor som kommit in i mitt liv på sistone och människor som jag alltid haft med mig att man ska kanske inte alltid stirra sig blind på det man trodde att man ville. Den oväntade vändningen och den annorlunda intervjun gjorde nämligen istället att jag har nu en mitten på min roman. Vad säger man? Livet tar oväntade vändningar och man ska inte vara så beredd på allt. Man ska istället vara öppen för allt och tänka att med tålamod så löser sig allt bara man öppnar tillräckligt många dörrar.

Filosofiskt värre idag, men ja, jag är filosofisk ju…ibland…

Blogg u soon…