Att vinna eller förlora!

Jag är tillbaka. Dock börjar jag inse att de flesta av mina blogginlägg börjar på detta sätt och tänker att jag kanske inte ska skriva att jag är tillbaka, det märks ju, på att själva inlägget kommer till.

Jag har haft en period av soulsearching och att hitta mitt gamla jag. Den där tjejen som mediterade, som tränade, som inte var trött hela tiden. För det kan jag säga, det här med hypotyreos och Hashimotos är inget man skämtar med. När mediciner inte fungerar och man känner att alla symtom bara blir värre, samtidigt gör man allt för att livet ska vara som vanligt, så som vi människor ofta vill, vi vill att allt ska vara som vanligt. Kanske är det därför vi blundar för orättvisor, rättfärdigar vårt konsumtionssamhälle, vi vill inte behöva engagera oss i något som skapar en förändring, förändring är ju aldrig bra. Meditationen hjälper mig att inse att livet är flytande, saker omkring oss händer och man kan välja att se det och försöka förändra världen till det bättre genom att göra det man kan. Man kan också välja att inte bidra till världens egenmäktiga förfall, sitt inte bakom skärmen och kräk av dig elaka saker till folk du inte ens känner, dra inte förhastade slutsatser, läs inte bara en mediakälla, prata inte skit om dina vänner och kolleger, också vidare.

Det var inte det jag egentligen skulle säga, jag skulle säga att problem med sköldkörteln kan riktigt f**k you up.

Så, det betyder också att jag har hamnat i ett läge där jag inte jobbat på ett tag och då haft tid för andra saker. Utvecklande, hälsofrämjande saker, men även rena rama tidsfördriv som mobilspel. Mobilspel. Djävulens uppfinning. Så mycket tid som kan gå åt till mobilen, när man väl är färdig med Facebook, Instagram och allt det där så kommer alla spelen där man måste skörda, rädda sin hjärna från zombies, bygga städer åt troll, spela kort, stresspringa genom djungeln som Lara Croft och ja, allt annat i princip. Det slutade med att jag tagit bort alla notiser från min telefon och Facebook. Då insåg jag att; shit, vad mycket tid man har, lägg då till att vi inte har barn så är det ju som att jag har tid som räcker och blir över, vad ska jag göra med all denna tid?

Jag är en dålig förlorare. Jag har hört att självinsikt är det första steget, men jag har nog vetat att jag var en dålig förlorare sedan jag var liten. En flicka på sisådär 6-7 år som spelar Monopol, Yatzy, Vem där, med sig själv (ja, det är mig själv jag pratar om). Jag satt på golvet och när min runda var över så flyttade jag mig till andra sidan spelbrädet för då var det min tur igen. Ibland hade jag olika namn. Det kanske verkar lite tragiskt men jag var hemskt nöjd med att vara själv, väldigt nöjd. Dessutom så var det ju då ingen annan som led av att jag var en dålig förlorare. Jag blev alltså ovän med mig själv. Och jag fuskade som fan på Yatzy, till fördel för det ena jaget och enorm nackdel till det andra jaget (nä, visar inga andra tecken på schizofreni). Jag blev skitförbannad om jag inte lyckades få till alla rutor på Yatzyn.

Nu har jag då ett Yatzy på telefonen:

Det är ju en fantastisk känsla, jag är vinnare. Men jag blir lika förbannad varje gång jag spelar det eftersom jag aldrig lyckas med att inte stryka en enda ruta. Lilla stegen eller stora stegen. VARJE. JÄKLA. GÅNG. Det är alltså bland annat det här jag gör med all min tid. Och är ute, och städar, och flyttpackar och, och, och.

Men, om vi ska prata om det positiva så har jag ju också skrivit en hel del, eller, outlinat the plot en hel del, det är ju bra.

Filmtips och serietips är ju något som jag tycker om att avsluta med…

När det gäller serier, GLOW och Atypical på Netflix.

GLOW eller Glorious ladies of wrestling är en härlig åttiotalsdrypande film om kvinnor och wrestling. Mycket bättre än det låter och ännu en bra serie från skaparna av Orange is the new black. 🦄🦄🦄🦄 av 5

Atypical handlar om en kille på autismspektrumet som är högfungerande men har svårt med mellanmänsklinga interaktioner (don’t we all?). Serien har tydligen fått kritik för att gå i alla stereotypfällor som finns. Jag kan tycka att kritiken kanske är lite tråkig, eftersom vi är alla olika och autism visar sig på många olika sätt utifrån det jag sett, kanske är detta just ett sätt. Jag tyckte den var bra i alla fall. 🦄🦄🦄 av 5.