Att vinna eller förlora!

Jag är tillbaka. Dock börjar jag inse att de flesta av mina blogginlägg börjar på detta sätt och tänker att jag kanske inte ska skriva att jag är tillbaka, det märks ju, på att själva inlägget kommer till.

Jag har haft en period av soulsearching och att hitta mitt gamla jag. Den där tjejen som mediterade, som tränade, som inte var trött hela tiden. För det kan jag säga, det här med hypotyreos och Hashimotos är inget man skämtar med. När mediciner inte fungerar och man känner att alla symtom bara blir värre, samtidigt gör man allt för att livet ska vara som vanligt, så som vi människor ofta vill, vi vill att allt ska vara som vanligt. Kanske är det därför vi blundar för orättvisor, rättfärdigar vårt konsumtionssamhälle, vi vill inte behöva engagera oss i något som skapar en förändring, förändring är ju aldrig bra. Meditationen hjälper mig att inse att livet är flytande, saker omkring oss händer och man kan välja att se det och försöka förändra världen till det bättre genom att göra det man kan. Man kan också välja att inte bidra till världens egenmäktiga förfall, sitt inte bakom skärmen och kräk av dig elaka saker till folk du inte ens känner, dra inte förhastade slutsatser, läs inte bara en mediakälla, prata inte skit om dina vänner och kolleger, också vidare.

Det var inte det jag egentligen skulle säga, jag skulle säga att problem med sköldkörteln kan riktigt f**k you up.

Så, det betyder också att jag har hamnat i ett läge där jag inte jobbat på ett tag och då haft tid för andra saker. Utvecklande, hälsofrämjande saker, men även rena rama tidsfördriv som mobilspel. Mobilspel. Djävulens uppfinning. Så mycket tid som kan gå åt till mobilen, när man väl är färdig med Facebook, Instagram och allt det där så kommer alla spelen där man måste skörda, rädda sin hjärna från zombies, bygga städer åt troll, spela kort, stresspringa genom djungeln som Lara Croft och ja, allt annat i princip. Det slutade med att jag tagit bort alla notiser från min telefon och Facebook. Då insåg jag att; shit, vad mycket tid man har, lägg då till att vi inte har barn så är det ju som att jag har tid som räcker och blir över, vad ska jag göra med all denna tid?

Jag är en dålig förlorare. Jag har hört att självinsikt är det första steget, men jag har nog vetat att jag var en dålig förlorare sedan jag var liten. En flicka på sisådär 6-7 år som spelar Monopol, Yatzy, Vem där, med sig själv (ja, det är mig själv jag pratar om). Jag satt på golvet och när min runda var över så flyttade jag mig till andra sidan spelbrädet för då var det min tur igen. Ibland hade jag olika namn. Det kanske verkar lite tragiskt men jag var hemskt nöjd med att vara själv, väldigt nöjd. Dessutom så var det ju då ingen annan som led av att jag var en dålig förlorare. Jag blev alltså ovän med mig själv. Och jag fuskade som fan på Yatzy, till fördel för det ena jaget och enorm nackdel till det andra jaget (nä, visar inga andra tecken på schizofreni). Jag blev skitförbannad om jag inte lyckades få till alla rutor på Yatzyn.

Nu har jag då ett Yatzy på telefonen:

Det är ju en fantastisk känsla, jag är vinnare. Men jag blir lika förbannad varje gång jag spelar det eftersom jag aldrig lyckas med att inte stryka en enda ruta. Lilla stegen eller stora stegen. VARJE. JÄKLA. GÅNG. Det är alltså bland annat det här jag gör med all min tid. Och är ute, och städar, och flyttpackar och, och, och.

Men, om vi ska prata om det positiva så har jag ju också skrivit en hel del, eller, outlinat the plot en hel del, det är ju bra.

Filmtips och serietips är ju något som jag tycker om att avsluta med…

När det gäller serier, GLOW och Atypical på Netflix.

GLOW eller Glorious ladies of wrestling är en härlig åttiotalsdrypande film om kvinnor och wrestling. Mycket bättre än det låter och ännu en bra serie från skaparna av Orange is the new black. 🦄🦄🦄🦄 av 5

Atypical handlar om en kille på autismspektrumet som är högfungerande men har svårt med mellanmänsklinga interaktioner (don’t we all?). Serien har tydligen fått kritik för att gå i alla stereotypfällor som finns. Jag kan tycka att kritiken kanske är lite tråkig, eftersom vi är alla olika och autism visar sig på många olika sätt utifrån det jag sett, kanske är detta just ett sätt. Jag tyckte den var bra i alla fall. 🦄🦄🦄 av 5.

På den tredje dagen uppstod denna sida

Jag har babblat lite om det ena och det andra i min blogg men något jag nämnt på senaste tiden har varit mitt ”stora projekt”. Nu i efterhand känner jag att det har skapat en hajp som har gjort mig lite rädd och vilsen. Jag ska nu vandra ut i den stora internetvärlden med en egen domän. Jag har en hemsida fylld med strunt och en blogg som fortsätter i samma gamla stil.

Men, på min hemsida kan ni hitta ett litet smakprov av något jag skrivit om ni så vill. Det är min favoritkombination av lite psykopat och lite skräck i en kort förpackning.

Sidan är tänkt att fungera som en författarplattform när jag väl är författare, lite som att fundera över om det var hönan eller ägget som kom först. Just nu är den lite i uppbyggnadsfas, den är lite basic, den är lite ny, men framför allt så är den min. My own, my prrrrrrecious.

Så, förhoppningsvis kommer detta betyda att jag kommer att skriva mer, blogga mer och samarbeta mer med andra aspirerande författare på inspirerande och spännande sätt. Det hoppas jag i alla fall på.

Så, ta resan genom min sida, bokmärk gärna eller favorita eller vad det nu är man gör nu för tiden, så att ni kan komma tillbaka. Och om ni undrar över var alla fräsiga länkar är så är de flyttade till hemsidan. Snitsigt.

Saker man trodde man visste, trodde man aldrig skulle veta, plötsligt vet

Jag skrev en novell en gång. Jag har skrivit en hel noveller, men jag blev väldigt nöjd med denna. Min humor genomsyrade alla dialoger och monologer för den delen, jag är ganska nöjd med min humor. Jag tyckte att man fick en känsla för karaktärerna, något jag tidigare hade lite svårt för. Min fru fick läsa denna novellen nu ungefär 8-9 år senare. Hon fällde till och med en liten tår och hon är naturligtvis väldigt objektiv i sin syn…

Iallafall, hon tyckte att jag skulle utveckla den, skriva en roman av det och tanken var väldigt lockande. Jag bestämde mig för att göra det och bytte inriktning efter en skrivarhelg arrangerad av Ann Ljungberg, ändrade även inriktning på den roman som hon hjälper mig starta upp genom sin kurs. Jag har däremot svårt att hitta en inriktning, har velat fram och tillbaka om berättarröst, vilket perspektiv berättarrösten ska ha och framförallt vad som ska hända mellan början och slutet. Det är ju det viktiga, mitten.

Jag hade ett litet annat projekt som jag tänkt på en stund, en intervjuserie om en annan generation kan man kalla det. Intervjuobjektet och jag kom in på ett helt annat spår än vad som var tänkt och mitt projekt åkte lite ut genom fönstret. Men jag har lärt mig av människor som kommit in i mitt liv på sistone och människor som jag alltid haft med mig att man ska kanske inte alltid stirra sig blind på det man trodde att man ville. Den oväntade vändningen och den annorlunda intervjun gjorde nämligen istället att jag har nu en mitten på min roman. Vad säger man? Livet tar oväntade vändningar och man ska inte vara så beredd på allt. Man ska istället vara öppen för allt och tänka att med tålamod så löser sig allt bara man öppnar tillräckligt många dörrar.

Filosofiskt värre idag, men ja, jag är filosofisk ju…ibland…

Blogg u soon…

Jag har flyttat

Jag har flyttat, på så många sätt man möjligtvis kan tänka sig.

Nummer ett. Jag har flyttat till ett ”bättre” område och har numera postadress Limhamn.

Nummer två. Jag har flyttat själsligt och har numera postadress Lycka. Någorlunda nygift och fruktansvärt lycklig. Nu kan man tänka lite som så här, (ifall man är lagd åt det lite pessimistiska hållet), varför skriver hon lycka två gånger? Försöker hon överdriva och mörka sanningen? Nej, för en gångs skull gott folk så är jag lycklig utan förbehåll, utan att tänka mig för, utan att oroa mig. Jag har tveklöst den vackraste frun. Med det sagt så ska jag från och med nu inte tjata alldeles för mycket om det. Försöka i alla fall.

Nummer tre. Jag har tagit min största dröm på större allvar än någonsin. Jag tackar min bättre hälft för lite av det, men mest tackar jag naturligtvis mig själv för att jag försöker ta tag i detta med att skriva. Tanken var att jag skulle skriva varje dag men vissa utomstående händelser och omständigheter har gjort att jag inte riktigt hållit mig till detta strikta schema. Men nu har jag mer än ett projekt igång. Bland annat Ann Ljungbergs novelltävling. Ann Ljungberg är för övrigt en väldigt bra inspiratör och utan hennes hjälp tror jag inte att jag kommit så långt som jag faktiskt gjort. Tillsammans med mina inspiratörer har jag även hittat Scrivener till Mac och min älskade iPad.

Nummer fyra. Jag har flyttat karriärsmässigt. Jag har sagt upp mig från mitt jobb och tagit ett första stapplande steg ut ur butiksbranschen. Det har varit lärorika år, det har varit roliga år men jag känner att jag vill göra något annat, testa något annat. Så nu gäller det, att hitta fotfästet i den nya karriären som jag inte riktigt vet vad det är än.

 

Så med andra ord, det händer grejer. Men jag vet att allt kommer bli ännu bättre i slutänden. Jag har världens bästa och underbaraste familj, fru, vänner och katter. Vad mer kan en flata vilja ha?

 

Blogg u soon…